Dagdrömmar En man utan humor I   By: Gustaf Hellström

En man utan humor I

AV

GUSTAF HELLSTRÖM

Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1921.

TILL MÄRTA och SIGRID

I STÄLLET FÖR FÖRETAL.

När jag tänker på barndagarna, kan jag lätt förlika mig med den tanken att kroppen, och vardagssjälen också, ligger bara som ett hölje kring den allra innersta själen. Denna ligger där redan då färdig och lik sig som den blir i alla dagar, och medan kroppen och vardagssjälen ha sin myckna möda och sin lek, och växer, så ligger den andra där oberörd och väntar. Men från den fick ändå hela livet sin ton, ända från den första gråten och allt sen.

( Hans Larsson : Hemmabyarna.)

"Varför, frågar Oscar Levertin i en artikel om Hermann Hesse, blir historien om en ynglings läro och vandringsår över huvud taget älsklingsmotivet i germansk och speciellt tysk romandiktning?" Och han svarar sig själv: "Helt säkert först och främst, därför att germanen i allmänhet icke träder ut i livet med den romanska mänskans tradition av umgängesvisdom och social instinkt han är mer eller mindre en enstöring, för vilken bekantskapen med omvärlden tager form av en ofta stormig och smärtsam uppgörelse och blott efter bittra erfarenheter och äventyr kan han merendels anpassa sig efter givna samfundsordningar och förhållanden. Men en annan orsak gör nog också ungdomskrisernas historia till den germanska romanens favoritämne. Mänskornas upplevanden sluta tidigt i nordiska länder. Vid mannaålderns inbrott är tärningen redan kastad, livets kurs bestämd. Med revade segel far man in i den hamn, som heter 'en levnadsställning' och där äktenskapet ger en ytterligare förtöjning. Men från hemmet och spiselvrån, där han nu steker sina kastanjer och ser bränderna glöda ut, står ungdomskampen som den rätta romantiska tiden av känsla, händelse och spänning."

( Oscar Levertin : Samlade Skrifter, 16.)

I barnaåldern antager denna befrielsekamp det förlopp, att vi söka komma till tingens grund, underfund med tingen, bakom tingen. I samma ögonblick, som barnet övergår till yngling, förändrar kampen form: man söker nu icke mer få tag i tingen, utan i de tankar, som ligga förborgade i dem. Man uppfattar sig som ande i en andlig tillvaro och sätter sitt högsta mål i att utdestillera ur sig själv det rent andliga, den fulländade anden, samt ur tillvaron det väsentliga, väsendet, idéen, idealen. Nu menar Stirner vidare, att dessa tvenne sålunda karaktäriserade faser i den enskilda mänskans liv noggrant motsvaras av tvenne stora epoker i mänskosläktets historia. Barndomen, det "realistiska" skedet, har sin motsvarighet i antiken, den förkristliga tiden; ungdomen, det "idealistiska" skedet, i den kristliga tiden

( Ola Hansson : Tolkare och Siare, art. om Max Stirner.)

I.

ANTIKEN

Av det tiotal instinkter, med vilka den vite mannen enligt den moderna socialanalytiska psykologien är utrustad, står utan tvivel självmedvetenheten kampen mellan känslan av ens egen betydelse och dess motsats, känslan av ens eget mindervärde icke blott som den i individens liv tidigast framträdande utan också som den för hela hennes levnad utslagsgivande.

Att så är förhållandet bör vid närmare eftertanke knappast förvåna. Bakom känslan av ens egen betydelse ligger nämligen ingenting mer och ingenting mindre än ens medfödda förvissning om att man är mänska, en individ, som i trots av sin egen mer eller mindre framträdande yttre betydelselöshet dock är olik alla andra individer, "en enastående och enhetlig tillvaro".