Elsa Finne I-II   By: Axel Lundegård (1861-1930)

AF

AXEL LUNDEGÅRD

Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1902.

I.

I.

För mer än hundra år sedan blef en bonde ägare till herresätet Ryd. Denne Nils Troelsson skall ha varit en dugande man. Han hade vid unga år äktat en torparedotter från Finnbygden och som följd af sitt missgifte råkat i delo med sin släkt, därför kom han att odla utsocknes jord; men han hade lyckan med sig, hans kvinna födde honom åtta barn, och med hårdt arbete och klok förtänksamhet grundlade han välstånd åt dem alla.

Äldste sonen Troels löste till sig gården och tog fatt där fadern slutat. Moar och hult blefvo till åkrar under hans händer, stenar till bröd, trä till guld. Han tog namn efter sin mors hembygd, kallade sig patron Finne till Ryd och var en verklig herreman, med stort anseende för rikedom och gudsfruktan.

Vid fyllda fyrtio år gifte han sig med en stiftsjungfru, hvars blåa och frusna blod han icke synes ha varit man till att tina. Hon gaf sitt ja ord i hastigt mod och följde honom till altaret på trots mot sin böjelse för en friherre, som icke haft mod att binda sig vid henne, då hon var fattig, fast han senare icke saknade mod att kränka henne med en bekännelse om sin kärlek. Detta tilldrog sig i hennes eget hem på Ryd, tre månader efter bröllopet, en dag då luften var kväfvande het och jasminerna doftade bedöfvande. Fönstren stodo öppna till förmaket, där hennes nåd mottog sin gäst, och trädgårdsmästaren, som sysslade i rosenlandet där nedanför, hörde hans lidelsefulla tal Det dröjde icke länge, innan han åter red bort från Ryd. Hennes nåd skall då ha hetsat hundarna efter sin ungdoms älskade.

Till sin make nämnde hon ingenting härom, men allt från den dagen var det som om hon fått ovilja för honom. Hon undandrog sig hans smekningar.

Troels Finne var en okonstlad natur utan hum om den högre analysen. För honom hade lifvet dittills varit ett enkelt räknestycke, hvars facit han funnit utan svårighet. Också på känslolifvets område höll han sig uteslutande till quatuor species. Skriften lärde att en hustru skall vara sin man underdånig; och där fanns intet undantag för det blå blodet. Då hans hustru icke dess mindre envist undandrog sig alla kraf, som han ställde på hennes person, sökte han i Guds namn tilltvinga sig sin rätt; därvid kom det till ett våldsamt uppträde, och hon slog honom till nödvärn.

Då förstod han, att här var olycka på färde och vände sig både till präst och läkare med bön om råd. Prosten manade honom, att med kristligt tålamod bära den pröfning, Försynen pålagt honom, då segerns krona utan tvifvel skulle komma honom till del i ett annat lif; men doktorn gaf hopp om, att segerns krona skulle tillfalla honom redan här på jorden, kanske snart nog, eftersom hennes nåds sinnesretlighet utan tvifvel berodde på vissa omständigheter...

Nyheten öfverraskade Troels Finne så mycket mer, som han strax antog, att den eljes glädjande tilldragelsen skulle vara helt nära förestående, och på detta antagande grundade en beräkning, hvars facit han i förolämpande ton delgaf sin hustru. Hon blef mycket blek, men försvarade sig icke.

Tidpunkten för barnets födelse godtgjorde till fullo, att räknestycket var falskt i grunden, men därmed förändrades ingenting i förhållandet mellan makarna. Hennes nåd synes icke ens ha känt någon glädje af att bli mor, och Troels Finne friade allt sedan förgäfves till sin egen hustru.