Lifsbilder från finska hem 1 Bland fattigt folk   By: Minna Canth (1844-1897)

I.

BLAND FATTIGT FOLK.

Minna Canth.

Bemyndigad öfversättning från finskan af Rafaël Hertzberg.

Först publicerad av G. W. Edlund 1886.

I.

Anni var sjuk. Hon slöt under hela natten ej sina ögon, utan klagade och våndades i sin vagga. Modren satt och vakade hos henne, vaggade och sjöng. Allt emellan tog hon henne på sina armar och vyssade henne sakta; hon försökte bjuda henne bröstet, försökte trycka henne ömt till sig och lugna henne genom smekningar. Allt var förgäfves. Barnet vred sig och gret ständigt. Munnen var het, den lilla kroppen brände och andedrägten var flämtande. Och det fans ej ens ljus. Den lilla talgljusstumpen brann redan på aftonen slut; veken plumsade ned i pipan ock slocknade. Mari blef med sitt sjuka barn i det svarta mörkret. Ett par tårar perlade fram i ögonen, men hon torkade bort dem och försökte svälja ned den bittra förtviflan, som tillsnörde hennes strupe. Det blef ju i alla fall ej bättre af att gråta, det visste hon af gammalt. Det lindrade visserligen för en liten stund, men hvad gagnade det, då ögonen i stället började värka.

Natten var lång och syntes aldrig vilja taga slut. Rummet kändes kallt. Hon satt på sängkanten med en kort kjoltrasa omkring sig. De bara fötterna hängde ner, och hon frös om dem, men hon brydde sig ej om att stiga upp och söka strumporna, ty hon var van att slita värre ondt och fäste sig ej vid en sådan småsak. Väl skulle hon gerna hafva rätat ut sin trötta kropp i sängen, men det kunde hon ej för Annis skull.

Mannen låg åt väggen till och snarkade. Han vaknade ej en gång under hela natten, fastän barnet qvidde. Först när det dagades vände han sig på andra sidan och öppnade i det samma litet på ögonlocken.

Hvad felas barnet? frågade han.

Det är säkert sjukt.

Mannen hörde knappast svaret. Han hade somnat på nytt. Djupt insomnade voro äfven de äldre barnen, flickan Hellu och gossarne Petu och Ville, hvilka lågo på golfvet. Deras täcke var tunt. Modren bredde sin kofta öfver de yngre, Petu och Ville. Hon nändes ej väcka ens Hellu ännu, utan gick hellre sjelf att hemta ved från lidret, för att kunna göra upp eld i spisen, lemnande Anni att under tiden sköta sig sjelf. Men när hon kom tillbaka med veden, var Hellu redan på knä bredvid vaggan, klappade i händerna och lirkade på tusen sätt med lilla Anni, som utan att bry sig derom skrek så, att hon var nära att qväfvas. Modren kastade vedklabbarne ner framför spisen och tog barnet i sin famn. Hon bad Hellu göra brasa. Äfven mannen hade vaknat igen. Han såg, hur modren hade fullt upp att göra, innan hon slutligen fick barnet att litet lugna sig.

Borde du inte gå med det till doktorn? sade han.

Jag vet inte, svarade modren trött; må nu de der dropparne just hjelpa heller.

Man kunde försöka i alla fall.

Och fråga de ens så mycket efter fattigmans barn, att de ge ordentliga droppar.

Man säger ju ändå, att den der Wialén är en godhjertad menniska.

Hustrun svarade ingenting; den bittra känslan hade åter stigit henne i strupen, och ymniga tårar runno ned på kinderna.

Jag skall gå och begära lapp af distriktsinspektrisen, så kan du redan på förmiddagen gå till doktorn.

Gör det, svarade hustrun sakta och torkade bort tårarne med slarfvan, som var omkring barnet.

Hellu blåste i spisen, men ville inte få det att tända, ty veden var våt. Modren gick med barnet på armen att hjelpa henne.

Sedan tog hon från vrån en liten, nedrökt kaffepanna och slog litet vatten till den förra sumpen.

Gå inte ut, förrän du fått en tår kaffe, sade hon till mannen, som hade klädt på sig.

Han svarade ingenting, kastade endast en lång blick på pannan.