Transcribers note:

This e-text was produced from Project Runeberg's
digital facsimile edition of
  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv
printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/

Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
changed to use _italics_.

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
Learn more at http://runeberg.org/




SAMLADE SKRIFTER

AV

AUGUST STRINDBERG

TJUGOÅTTONDE DELEN

HEMSÖBORNA

OCH

SKÄRKARLSLIV

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG




HEMSÖBORNA

OCH

SKÄRKARLSLIV

AV

AUGUST STRINDBERG

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG




_Copyright. Albert Bonnier 1914._

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914




HEMSÖBORNA
SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE




FÖRSTA KAPITLET.

Carlsson går in i tjänsten och befinnes
vara en spelfågel.


Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en
svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta
honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt.
De skulle till handelsman och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta
gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och
så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett
halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på
gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de
äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han
hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle
hissa focken, som inte fanns.

Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern,
när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken.

-- Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; -- stopp
till! stopp till! och medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara
knuffat undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades Lotten få
ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god
gång.

Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig
som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna
förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta
hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan
gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.

Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna om ställningar och
förhållanden, så fick han riktiga skärkarlssvar:

-- Ja si, det _vet_ jag inte! Ja si, det kan jag _inte_ säga! Ja si, det
vet jag _rakt_ inte.

Så dem blev han inte klok på!

Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gäckade bakom
kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar
och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av
ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man
förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke;
än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp
ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en
yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och
måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där
stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en
stor ångare, som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom
salongsventilerna.

Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar,
så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark.

»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att
inför stadsbon vara från landet.

Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och
ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en
stuga inne mellan alar och tallar.

-- Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in i en smal vik, där en ränna
var huggen genom vassen, vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en
lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok.

Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig uppe vid stugan.

Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och urlastningen började.
Seglet rullades på råt, masten togs ur, och stagen virades med tågnålarne
omkring. Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, knyten
lågo snart på bron.

Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och såg idel nya och
ovanliga ting. Utanför bron låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed
brons långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare, fästor,
draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och på broplankorna stodo
strömmingstrummor, tråg, tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet
låg en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade ejdrar,
skrakar, prackor, svärtor, knipor, och under takskägget lågo på hållare
segel och master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar,
lakklubbor. Och på land stodo gistgårdar med strömmingsskötar, så stora
som de största kyrkfönster, flundernät med maskor, som man kunde få armen
i, abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät; men rätt opp
från bron gick det som en herrgårdsallé med två rader klykstör, och på
dem hängde stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu lyktan och
kastade sitt sken på sandgången, som gnistrade av musselskal och torkade
fiskgälar, och i noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost i
spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gummansikte, som
tycktes torkat av blåst, och på ett par små vänliga ögon, som krumpit
ihop vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, en raggig best,
som kunde gå lika bra i sjön som på land.

-- Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade gumman, och har ni gossen
med er?

-- Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster se! svarte Clara.

Gumman torkade sin högra hand på förklädet och räckte den åt drängen.

-- Välkommen då, Carlsson, och må han trivs hos oss. Har ni fått med
kaffet och sockret, flickor, och seglena är inne i bo'n? Så, kom då opp,
så ska ni väl ha er något att äta.

Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson tyst, nyfiken, i väntan
att få reda på huru hans liv skulle ställa sig på den nya platsen.

Det brann eld i spiseln inne i stugan och det vita slagbordet hade en ren
duk på; och på duken stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett
timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar med rosor och
förgätmigej; en nybakad bulle och skörtorkade skorpor, en smörtallrik,
sockerskål och gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson fann
rikemansaktig och som han ej väntat sig så långt bortom all ära och
redlighet. Men stugan själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade
henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade sig mot
talgljusets i mässingsstaken och lyste i mahognychiffonjéns något suddiga
polityr, speglade sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel,
gnistrade i silverinläggningarne på de långa fågelbössornas damascherade
pipor och ritade upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av postillor,
psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.

-- Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson, som var en nyare tids
barn, sprang verkligen inte ut på logen, utan steg genast fram och satte
sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade med hans kista, som kom
ut i köket, vilket låg på andra sidan farstun.

Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade på igen och
gav henne ett litet kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg,
att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.

Drängen satt och rullade mössan och passade på vindkasten, hur han skulle
ställa sina segel, för det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för
att stå väl med vederbörande, men som han inte visste ännu, om gumman var
av den sorten som tålde att man pratade, vågade han inte slå opp
språklådan med detsamma, förrän han hade hört var landet låg.

-- Det var en rasande rar chiffonjé, det där, tog han till och fingrade
på mässingsrosorna.

-- Hm! sa gumman, men det är inte så mycket i henne.

-- Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson på och trädde in
lillfingret i nyckelhålet till klaffen; där är nog moltum, där!

-- Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon kom hem från auktion,
men Floden skulle i jorden, och Gusten på exesisen, och så har det ingen
reda varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde nya stugan, som
ingen nytta var till, och så gick det undan för undan. Lägg i sockret nu,
Carlsson, och drick en kopp kaffe.

-- Ska jag börja, jag? krusade drängen.

-- Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. Den välsignade gossen är
ute på sjön med bössan och så tar han Norman med sig, så det blir aldrig
något uträttat. Bara de kan komma ut och klå efter en fågel, så låter de
kreatur och fiske gå över styr, och ser Carlsson, det är därför han har
kommit hit för att styra till rätta; och därför ska han hålla sig liksom
litet för mer och ha ett öga på gossarne. Vill han inte ta en skorpa,
Carlsson?

-- Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom för mer, så att de
andra lystra på mig, då ska det också vara ordning, och då ska jag ha ett
ryggstöd, för jag känner gossarne, när man ska vara du och gemen med dem,
tog Carlsson sitt landfäste, när han kände var han var hemma. Vad
sjöaffärderna anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för dem känner
jag inte, men på land, där är jag hos mig, och där vill jag råda.

-- Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då ha vi söndag och få språka
vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig
sedan.

Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset och lät det rinna till
en dryg fjärdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, kände han sig
benägen att uppta det fallna samtalet, som berört honom ytterst angenämt.
Men gumman hade rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut och
in, och rackan gav skall på gården, så att uppmärksamheten drogs utåt.

-- Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.

Och nu hördes röster utanför och rasslet av klackjärn emot bergknallarna,
och mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två
manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och packningar på ryggarne.

Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades dörren till stugan. In kom
nu klivande sonen i sjöstövlar och stortröja; och med den lycklige
jägarens säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa ejder på
bordet vid dörren.

-- God afton, mor, där har du kött! hälsade han utan att ännu märka den
nykomne.

-- God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge, hälsade gumman igen, under
det hon kastade en ofrivilligt belåten blick på de praktfulla
ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade
brösten och de sjögröna nackarna. -- Ni har haft gott skytte, ser jag.
Nå, se här ha vi Carlsson nu, som vi ha väntat!

Sonen kastade en forskande blick ur sina små, vassa ögon, som halvskymdes
av ljusröda ögonhår, och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit
öppen, blev blyg.

-- God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt.

-- God afton själv, svarte drängen och anslog en ledig ton, färdig att
bli överlägsen så fort han fått den unge mannen klar för sig.

Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på fönsterbrädet och lät modern
ge sig en kopp kaffe, i vilken han genast lade brännvin, och drack, under
det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne och undersökt
dem.

-- Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson och klämde dem över bröstet
för att känna, om de voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för
skotten sitter på rätta stället.

Gusten svarade med ett listigt grin, för han hörde genast, att drängen
inte förstod skytte, då han berömde skott, som satts in medfjärs och
gjort fåglarne odugliga till vettar.

Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde skälskinnsväskorna,
prisade bössan och gjorde sig så liten som möjligt, så okunnig om
sjösakerna som han verkligen var, och mer till.

-- Var har du gjort av Norman? frågade nu gumman, som började bli
sömnig.

-- Han håller på att bära opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han
kommer väl snart.

-- Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är på tiden också, och
Carlsson kan vara trött, som har varit ute och färdats. Jag ska visa
honom till rätta var han ska ligga, om han följer med.

Carlsson ville gärna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men
antydningarne voro för öppna, att han längre skulle våga fresta. Och
gumman följde honom ut i köket, men kom strax in igen till sonen, som
genast återtagit sin frimodiga min.

-- Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; han ser mig rejäl och
villig ut.

-- N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar
smörja, den hålen!

-- Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå, fast han är språksam.

-- Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, som vi få dras hårt med,
innan vi bli fri från honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta
för maten, och inte ska han komma mig för när, inte. Ja si, du tror
aldrig vad jag säger, men du får väl se, du får väl se! Och så ångrar du
dig, när det är för sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var
också så mör i mun, men i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi
hanka me'n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare, som ä
kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig!

-- Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott och begära
orimligheter sen! Rundqvisten är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land
också; men han kan så mycket, som andra inte kan; och sjökarlar få vi
aldrig mer, för de gå till flottan och tullen och lotsverket, så hit
kommer bara landsfolk. Ja, ser du, man får ta vad man får.

-- Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, utan alla ska gå till
kronan, och hitut samlas allt skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att
något ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina orsaker, och
därför säger jag som förr: se opp med ögona!

-- Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, återtog gumman, och hålla
reda på ditt, för det blir ditt alltsammans ändå, och du skulle vara
hemma och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen inte ta
folket från arbete, som du gör.

Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:

-- Åja, mor, men du tycker nog om att få stek på bordet, när det vankats
salt fläsk och torrfisk hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för
resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något ska en ha att roga sig
med. Mat ha vi ju, så det räcker, och lite pengar på banken med, och
gården ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det, efter som han är
brandförsäkrad.

-- Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men allting annat faller
sönder; gärsgårdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar, så
det dryper in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är sköra som
fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn skulle täckas. Ock-ock-ock,
det är så mycket som skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi
väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som vi ha fått en enkom
till att ordna me't, och få se om inte Carlsson är mannen till'et.

-- Nå, så lät 'en göra't då! snäste Gusten och reste med handen sitt
kortsnaggiga hår på ända, så det stod som spik. Se där är Norman! Kom och
ta en halv nu, Norman!

Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende mustascher och blåa
ögon, kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han
hälsat gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor ur
västfickorna och stoppat med svarta ankaret, började de på jägarvis, vid
en kaffehalva, gå igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i
havsbandet. Och fåglarne undersöktes med fingrarna i skottsåren, och
haglen räknades, oavgjorda träffar förhandlades, och nya planer till
andra utflykter uppkastades.

Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för att få sitt natthärbärge.

Det var en ryggåsstuga och såg ut som en skuta med kölen i vädret,
flytande på lasten, bestående av allt världens gods. Högst upp under den
sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne; därunder voro
bräder och båtbord stuvade till torkning; lin- och hamphärvor, draggar,
smidesjärn, lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk lågo
nystoppade vettar i en lång rad; på en annan voro fårskinn kastade; från
en tredje dinglade sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och
strumpor; och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor, käppar med
ålskinn, störar med långrevar och stångkrok.

Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä, och vid väggarne tre
utdragssoffor, bäddade och med ganska rena, men grova lakan.

I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats och, sedan hon
avlägsnat sig med ljuset, lämnat den nykomne i skymningen, som endast
svagt upplystes av glöden från spisen och en kort månstrimma, som lagt
sig på golvet kluven och rutad av fönstrets post och spröjsar. Av
blygsamhetsskäl bestods intet ljus vid sänggången, då flickorna också
hade sina sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln i
skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog uret ur västfickan för
att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i
hålet och började vrida med något ovan hand, ty klockan var endast i gång
om söndagarne och vid högtidliga tillfällen, då han hörde en djup
knarrande stämma stiga upp från sängkläderna:

-- Nej, si fan har klocka också!

Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet ett lurvigt huvud
med ett par pliriga ögon upphängt på stödet av två håriga armar.

-- Angår det dej, du? svarade han för att inte vara svarslös.

-- Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig går dit! svarte huvet.
Men det var en schangtil karl i alla fall, som har saffian i
stövelhalsarna.

-- Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han också, om han sätter
till!

-- Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan han bestämt bju' på en
sup!

-- Ja, det kan han också, om det gäller, svarade Carlsson avgjort och
gick efter höganäskruset. Var så god och håll till godo.

Han tog ur korken, drack en klunk och räckte över kruset.

-- Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det är brännvin. Så, gutår och
välkommen till bys! Nu säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig
tokiga Rundqvist, för så heter jag mest.

Och så kröp han under täcket.

Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i säng, sedan han hängt sin
klocka på saltskäppan och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de
röda saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i stugan och endast
Rundqvist hördes snörfla bort vid spisen. Carlsson låg vaken och tänkte
på framtiden; som en spik satt gummans ord i huvet, om att han skulle
vara liksom förmer än de andra och att han skulle sätta gårdsbruket på
fötter. Omkring den spiken värkte och bulnade det, och det var som han
skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och tänkte på mahognychiffonjén
och sonens röda hår och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en stor
knippa nycklar på en stålring och skramla med dem i byxlommen, och så
kommer någon och ber om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar
på högra benet, sticker ner handen i fickan och känner nycklarne mot
låret; och så plockar han på knippan, som när man reder drev, och när han
fått fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker han in den
i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhålet,
som sett ut som ett öga med en ögonsten i, blir runt och stort och svart
som en bössmynning och över andra ändan av pipan ser han sonens röda
sarvöga sikta skarpt, lömskt, som om han ville försvara sitt guld.

Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp ur sin halvslummer. Mitt på
golvet, dit månrutorna flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som
snart dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt tag som en båt mot
en rankig brygga, och så levde det i lakan och fnissades, tills det blev
tyst.

-- God natt, små flickor, hördes Rundqvists slocknande röst. Dröm om mig,
så är ni snälla.

-- Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.

-- Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.

-- Ni är -- så snälla -- så! Om jag bara kunde vara så snäll -- som --
ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal och så får man inte
sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med livet. God natt med
er, barn, och akta er för Carlsson, för han har klocka och
saffiansstövlar! Ja, Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan
går, lycklig den som flickan får. -- Va ligger ni och fnissar för där
borta! -- Hör nu, Carlsson, kan jag inte få en sup till, det är så
rysligt kallt här bortnast, för det drar från spisen.

-- Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag sova, snäste Carlsson, som
blivit störd i sina drömmar om framtiden, i vilka varken förekommo vin
eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning som »förmer».

Det blev tyst igen, och endast dova ljud från jägarnes historier trängde
genom de båda dörrarne och däremellan nattvindens sakta ryckande i
spjället.

Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren Lottens halvhöga stämma
läsa utantill något, som han först inte kunde fatta, men som småningom
släpade fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: och
inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, tyriketärditt,
ochmaktenochhärlighetenievighetamen. God natt, Clara! Sov gott!

Och så snarkade det om en liten stund från flickornas säng, men Rundqvist
drog timmerstockar så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek
eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste inte själv, om han
var vaken eller sov, förrän han kände täcket lyftas och en knubbig och
svettig kropp krypa ner vid sin sida.

-- Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig och
förstod, att det var drängen, han skulle ha till sängkamrat.

-- Jaså, det är skytten, som är hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga
bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta på
lördagsafton.

-- Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste
Norman av.

-- Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte förlora sista ordet. Jag
kan skjuta svartstarar med rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.

-- Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga stämma genom dörren
utifrån farstun.

-- Javars! svarade korus.

-- God natt med er då!

-- God natt, moster!

Och så drogos långa suckar, och så pustades, flåsades och snusades, tills
snarkningarne voro igång.

Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och räknade fönsterrutorna för
att bli sanndrömmad.




ANDRA KAPITLET.

Söndagsvila och söndagsvärv; den gode
herden och de elaka fåren; morkullorna
som fick vad de behövde, och drängen
som fick kammaren.


När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid tuppens galande, voro alla
sängar tomma, och flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen
lyste fullt och bländande in i köket.

Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut på backen för att tvätta
sig. Där satt redan unga Norman på en strömmingstunna och blev klippt i
håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en ren nattkappa, stor som
en daglig tidning, och bästa stövlarna voro också på. Vid en fotlös
järngryta, som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med en klick
grönsåpa verkställa sin söndagstvättning.

I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte intvålat, och under grymma
grimaser åt en spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram
och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.

-- Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson såsom morgonhälsning.

-- Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte Rundqvist; för vi ha två
romilar dit och lika många dän, och man ska inte ohelga vilodagen med
onyttigt arbete.

Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan Clara gick till matboden att
hämta salt fisk ur vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk,
som dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev nedsaltad huller
om buller utan anseende till person och avsedda till husets löpande
behov. Där lågo bleka mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor,
gärsar, sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror, lindare, lakar,
sikar; alla med någon skavank: en sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett
vilsegånget ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare.
Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet och så gick
sällskapet i grytan.

Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson klätt sig och slog några
lovar ute på backen för att se på lägenheterna.

Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två, låg på en backknalle vid
södra och inre ändan av en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken
skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön, utan kunde tro sig
vara vid en liten insjö oppe i land. Backknallarne sänkte sig ner till en
dal med betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade med lövskog av
björk, al och ek. Norra sidan av viken var skyddad för de kalla vindarne
genom en höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av ön utgjordes av
talldungar, björkhagar, mossar, kärr, mellan vilka en åkerlapp här och
där var upptagen.

På backen stod jämte boningshuset matboden, och ett stycke därifrån låg
storstugan, ett rött knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket
gamla Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod obebott, emedan
gumman ej ville bo ensam där och onödigt många eldstäder skulle dragit
för mycket på skogen.

Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge; i en dunge av resliga
ekar hade bastun och källaren sina skuggiga platser; och längst ut i
södra ängen syntes taket av en förfallen smedja.

Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill båtbryggan och där var
även hamnen för båtarne.

Utan att beundra landskapets skönheter syntes Carlsson dock angenämt
tilltalad av det hela. Den fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande
åkrarne skyddade för vindarne och med gott fall, den täta timmerskogen,
de sköna virkesträden i hagarne, allt lovade goda avkastningar, om blott
en kraftig hand satte makterna i rörelse och finge de nergrävda skatterna
upp i dagsljuset.

Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han i sina betraktelser av
ett skallande »hoj», som gick ut från stugukvisten och ekade kring vikar
och sund och strax därpå besvarades från logen, från hagen och från
smedjan i samma ton.

Det var Clara, som ropade till frukost, och snart sutto de fyra karlarne
kring köksbordet, där det stod nykokt potatis och salt fisk, smör,
rågbröd och brännvin -- efter som det var söndag. Gumman gick omkring och
manade till god matlust samt kastade då och då ett öga på spiseln, där
det kokades åt höns och grisar.

Carlsson hade tagit plats vid bordets övre kortända, Gusten hade valt
ena långsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortändan, så att
man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha
fyra talmän i nämnd. Men Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina
utlåtanden med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk och boskap;
men Gusten svarade ej, eller svarade med fiske och jakt, varvid Norman
understödde, och Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade på
en tvedräktens pinne här och där, när strid höll på att glimma upp,
blåste på lågan, när den ville slockna, stack till höger och gaddade till
vänster och visade sällskapet, att de voro lika dumma och okunniga
allihop och att han ensam hade hand om förståndet.

Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände sig alltid till en
granne, och Carlsson såg, att här var ingen vänskap att vänta.

Norman, den yngsta, kände alltid efter att han hade ett litet armbågstöd
hos husbonden, som ändå var säkrast att lita sig till.

-- Ja si, att lägga på grisar, när man inte har mjölk i lagårn, si det
var då rakt inte värt, domderade Carlsson; och mjölk kan man inte få,
utan att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara cirkulatsjon i
jordbruket; det ska liksom cirkulera, det ena med det andra.

-- Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det också, vet ju Norman,
vände sig Gusten till sin granne; för si man kan inte sätta
strömmingsskötarne, förrän flundrorna slutat ta, och man får inga
flundror, förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det andra, och
där det ena släpper, så tar det andra ve. Är det inte så, Norman,
kanske?

Norman biföll utan motsträvighet och tog för säkerhetens skull om
refrängen, när han märkte, att Carlsson gjorde sig färdig att hugga in
igen:

-- Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det andra släpper.

-- Vem är det som släpper sig? fann nu Rundqvist gott inskrida, när
Carlsson med en sarvstjärt mellan tänderna gjorde stora åtbörder med
armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen men nu måste instämma i
de andras grin, mera framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev
lagt åt sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad av framgången
började Rundqvist göra utvikningar på det lyckligt funna ämnet, så att
något allvarsamt ord icke mer hade att påräkna någon åhörare.

När frukosten var slut, kom gumman in och bad Carlsson och Gusten följa
med ut åt lagården och på gärdena för att få samråda om sysslornas
fördelning och se till vad som skulle göras för att få gården på fötter;
och sedan skulle man samlas inne i stugan för att läsa predikan.

Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände en pipa, men Norman tog
sin dragharmonika och satte sig på förstukvisten, medan de andra gingo
upp åt lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet tillståndet
överträffande hans förhoppningar om det värsta. Tolv kor lågo på knä och
åto mossa och halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa dem
var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få dem på bena genom att
skjuta en planka under buken, lämnades de åt sitt öde tills vidare.

Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som en läkare när han går ifrån
en dödsbädd, men sparade sina goda råd och förbättringsförslag tills
vidare.

Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade nyss slutat vårplöjan, och
fåren hade bara bark att fnalla från de längesedan avätna lövknipporna.

Svinen voro magra som jakthundar; hönsen sprungo omkring i lagårn, och
gödselhögar lågo kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna
ut i rännilar var det kunde.

Sedan allt var översett och befunnet i lägervall, förklarade Carlsson,
att här inte var annat göra än komma med kniven.

-- Sex kor som mjölkar är mer än tolv som svälta! Och han undersökte
speglarne och mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex,
som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn.

Gusten gjorde invändningar, men Carlsson försäkrade och bedyrade: att de
skulle gå till döden! De skulle dö så visst som han levde!

Och sedan skulle det bli andra ordningar av. Men först och främst skulle
det köpas torrt och gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen.

När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde han de livligaste
föreställningar mot att lägga ut pengar för så'nt som man kunde ha själv,
men gumman tystade ner honom med förklaringen, att han inte förstod
saken.

Och efter några förberedande mindre anordningar lämnades lagården och man
vandrade utåt gärdena.

Här lågo hela sträckor i träda.

-- Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när han såg så föråldrat bruk
på en så god jord. -- Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i
världen har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta gröda alla år,
varför ska man bara ta vartannat?

Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och in skulle suga ur jorden,
vilken ju behövde vila, den också liksom människan, men Carlsson avgav en
riktig, om ock något dimmig förklaring över huru klövergrödan gödde
jorden i stället för att suga den, utom att den höll åkern fri från
ogräs.

-- Si, det hade man då aldrig hört talas om: grödor som gödde, menade
Gusten, vilken ej kunde förstå Carlssons lärda utläggning om hur
gräsväxterna tog sin mesta föda »ur luften».

Därpå granskades dikena och befunnos fulla med grundvatten, igenväxta och
med dåligt avlopp. Säden stod fläckvis, som om man kastat ut kornet
nävtals, och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne lågo oröjda
och fjolårslövet täckte och kvävde gräset i en enda hopklibbad koka.
Gärsgårdarne voro fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som
gumman redan föreställt Gusten under föregående kvällens samtal. Men
Gusten hörde icke på Carlssons djupgående granskningar, slog dem ifrån
sig som något obehagligt man grävde upp ur det förflutna, och fruktade
det myckna arbete, som vinkade och än mer de pengar modren måste knipa
fram med.

När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också Gusten efter, och när de
andra kommit till skogen, var han försvunnen. Gumman ropade först några
hoj efter honom, men utan att få svar.

-- Ja, så må han gå, mente gumman; si det är så med Gusten, att han
alltid har varit liksom lite slög och doven, utom när han kan komma ut på
sjön med bössan. Men Carlsson ska inte se åt'en, för det är inte något
ont me'n. Si det var så, att fadren ville liksom ha honom till något
bättre och ville inte han skulle gå som dräng, utan lät'en hållas med det
som roga'n; och när han var tolv år, så fick han egen öka, och bössa
förståss, och sen var det ingen reda med honom. Men nu går fisket
tillbakars och därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till
sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått, om Gusten bara
förstått till att hålla efter folket, men si han ska alltid göra sig så
gemen med gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet.

-- Ja, si det duger rakt inte att klema med folket, häktade genast
Carlsson på; och det ska jag säga moster också, här mellan fyra ögon, att
ska jag vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova för mig själv
på kammarn, för annars blir det ingen respekt, och jag kommer aldrig ur
fläcken.

-- Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade gumman, under det hon
klev över stättan, så lär det nog väl inte gå för sig. Folket är inte
sådant numer, att de skulle lida att man åt annerstans än med dem i
köket; det vågade inte Floden en gång på sistone, och Gusten har aldrig
torts på det; och gör man det, så är de så golika att göra spektakel med
maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej, så det kan väl nog inte bli,
det. Men att han sover på kammarn, är något annat och det ska vi se till;
för resten tycker nog folket de är många ändå i köket, och Norman, tänker
jag, sover hellre allena i soffan än tillsammans med någon annan.

Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet spel, och stoppade
tillsvidare den andra pipan i säcken.

De kommo nu in i granskogen, där ännu en snödriva, smutsig av damm och
nerfallna barr, låg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras fötter blommade
vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blåsippor opp genom de
multnade lövens genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en varm fukt;
mellan trädstammarne syntes gärdesglindret dallra över gärdsgården till
ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna
fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek.

Gumman trippade före på den kala gångstigen över barr och rötter, och när
Carlsson, som gick efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
och försvinna under klädningsfållen, erinrade han sig därvid, att han i
går tyckte henne vara äldre.

-- Moster är rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att
lufta sina vårkänslor.

-- Å, så han säger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal
käring.

-- Nej, si jag menar alltid vad jag säger, försäkrade Carlsson
trovärdigt, och ska jag hålla steg med moster, så blir jag svett.

-- Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte gumman och stannade för att
pusta. Här ser Carlsson skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om
sommarn, när de inte är ute på kobbarne.

Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen och fann, att där stod
många famnar bryggved i mått och att där fanns goda timmer på roten.

-- Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och här ligger skatar och ris
kvar i en enda bråte, så varken ryss eller rackare kan komma fram!

-- Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och nu får en råda och
ställa som en vill; och han skall nog ordna det bra, är jag säker om;
inte sant, Carlsson.

-- Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör sitt, och det får moster
hjälpa under med, ältade Carlsson, som kände i andanom att det icke
skulle bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som korporal, där
gemenskapen var äldre i gården.

Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle kunna intaga och bevara
sin överhöghet, vilken han hos gumman inplantade som huvudvillkoret för
gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle predikan läsas, men
ingen av karlarne var synlig. De två skyttarne hade gått på skogen med
bössorna, och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon solig backe,
för så var det alltid när man skulle höra Guds ord. Carlsson försäkrade,
att de kunde reda sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn till
köket, fingo de också ett ord med till livs, under det grytorna kokade.
Och när gumman yttrade oro över att hon ej skulle kunna läsa, var
Carlsson genast redo att åtaga sig värvet.

-- Ock-ock-ock! han hade läst så många predikningar i sin dar hos
advokatfiskaln, så det skulle inte felas.

Gumman tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag på andra söndan
efter påsk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt på golvet, så att han
kunde inbilla sig att församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog
han upp i psalmboken och började med hög röst, löpande på tonskalan, som
han hört kolportörerna göra, och själv gjort, predika opp texten:

-- »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag är den gode herden: den
_gode_ herden låter sitt liv för fåren; men den som lejder är, och _icke_
är herden, vilken fåren _icke_ tillhöra, ser ulven komma och övergiver
fåren och flyr.»

En underlig känsla av personligt ansvar bemäktigade sig uppläsaren, när
han uttalade orden: _jag_ är den gode herden, och han tittade ut genom
fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda lejda flyktingarne
Rundqvist och Norman.

Gumman nickade sorgset bifallande och tog katten upp i knä, som om hon
öppnat sin famn för det förlorade fåret.

Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande röst, såsom om han skrivit
det själv:

-- »Men den lejde flyr» -- ja han flyr, broderade han -- »ty han är
_lejd_» -- skrek han -- »och vårdar intet om fåren.

_Jag_ är den gode herden, och känner mina får, och mina känna mig» -- tog
han utantill efter, som det var ett språk ur katekesen. -- Därpå sänkte
han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en djup sorg över
mänskornas ondska och framsuckade, starkt betonat och med sidoblickar,
icke utan ett visst illmarigt underförstånd, såsom om han med smärta
angav några okända skälmar, utan att precis vilja stå för anklagelsen:

-- »Jag haver ock _andra_ får, som icke äro av _detta_ fårahuset; dem
måste jag ock draga härtill; och de _skola_ höra min röst!» Och med ett
förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, förtröstansrikt, viskade
han:

-- »Och det skall vara _ett_ fårahus, och _en_ herde.»

-- Och _en_ herde! ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll
än Carlsson.

Därpå grep han an postillan; gjorde ett överslag över sidornas antal,
grinade surt, när han såg, att det var »en lång rackare», men tog mod
till sig och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något på sidan om
hans syften och höll sig mera till den kristligt symboliska meningen,
varför intresset ej var så livligt som vid texten. I en rasande fart
durkade han genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom till
vändningarne, så att han kunde väta på tummen och vända två blad på en
gång, utan att gumman märkte något.

Men när han såg, att slutet kom nära, och han misstänkte amen skulle ta
törn, sackade han av; men det var för sent, ty i sista vändningen hade
han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad, så att han stötte på
amen högst upp på sidan, alldeles som om han slagit huvet i en vägg.
Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på klockan, varför
Carlsson tog om amen en gång till med litet garneringar »i fadrens,
sonens och den helige andes och för Jesu vår frälsares skull».

För att avrunda slutet och försona vad han brutit, läste han ett
fadervår, så långsamt och tärande, att gumman, som kommit mitt i
solskottet, nickade ihop en gång till och hann morna sig, under det
Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack ner huvet i
vänstra handen för att göra en tyst bön, som ej kunde avbrytas.

Gumman, som också kände sig brottslig, ville ådagalägga sin uppmärksamhet
med att i självvalda ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av
Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frälsarens egna
ord, att det inte gick an med mindre, än att det skulle vara _ett_
fårahus och _en_ herde! _En_ uteslutande, _en_ för alla, _en, en, en!_

Clara hojade med detsamma till middag, och nu hördes ur skogens djup två
glada igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans
skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som
ingen kunde misstaga sig på.

Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med lätta steg skynda till
matgrytan, där de mottogos av lindriga förebråelser av gumman för
uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som bedyrade, att
de icke hört någon kalla på dem, annars skulle de _genast_ ha kommit.

Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid middagsbordet, men
Rundqvist talade i dunkla tungomål om jordbrukets högst »markvadiga»
framsteg, så att Carlsson förstod, att han redan var invigd och upptagen
i oppositionspartiet.

Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta med mjölk och
pepparkorn, bestått anrättningen, gick allt manfolk på avskilda rum att
sova, men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute på
backen, där det fanns en torr sten, vände ryggen mot stugfönstren, medan
han slumrade lite, vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en eljes
till spillo given söndagseftermiddag.

När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid åtgått för att göra
andakten trolig, reste han på sig, gick in i stugan utan att knacka och
röck fram med sin begäran att få se kammaren. Gumman ville uppskjuta och
förebar rengöring och annat mer, men Carlsson stod på sig och blev förd
opp i vinden, där verkligen längst in under takstolarne en liten
fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett fönster på gaveln,
som nu var dolt av en blårandig rullgardin. Kammaren upptogs av en säng
och ett litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin. På väggarne
hängde något, som genom de vita, skylande lakanen såg ut som kläder och
vid närmare påseende även befanns vara det, ty här stack en rockkrage upp
med sin hängare, här slank ett byxben fram. Nedanför stod ett helt stall
med skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid dörren en väldig
järnbeslagen kista med en driven låsskylt av koppar.

Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade fönstret för att släppa ut den
av fukt, kamfer, peppar och malört blandade luften, samt lade mössan
ifrån sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova gott, och mot
gummans farhågor om kylans störande inflytande, bekände han sig vara van
att ligga kallt, vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det varma
köket.

Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först ta ut kläderna för att
de inte skulle bli tobaksrökta, men Carlsson lovade att inte röka tobak
och bad och besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville inte alls
se åt dem, och moster skulle inte göra sig omak och rusta om för hans
räkning. Han skulle krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda
opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in där, för han förstod nog,
att moster var rädd om sina tillhörigheter, och här tycktes vara
fasligheter med moltum.

När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och
sitt brännvinskrus, hängde sin tröja på en spik vid fönstret och ställde
sina sjöstövlar bredvid de andra skoparen.

Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle närvara, för nu
skulle arbetet utdelas och var man få sin post.

Gusten anträffades med någon svårighet och förmåddes sitta en stund i
stugan; men han deltog ej i förhandlingen, och svarade på tillfrågningar
endast med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett ord, satte sig
på tvärn.

Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa honom med sakkännedom,
inge honom aktning med den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten
på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten var försvunnen,
innan man visste ordet av.

Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk i töcken, som snart
drogo upp och täckte himlen med små fjädermoln; luften förblev ljum.
Carlsson spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen; vandrade
vidare under de blommande, ännu halvt genomskinliga hasselbuskarna, som
bildade liksom en tunnel över det drog där strök fram och ledde till
sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av uppköparens jakt.

Plötsligen stannade han och fick genom enbuskarne sikte på Gusten och
Norman, som voro uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig och
med bössorna på helspänn och lägg an tittade sig omkring åt alla håll och
kanter.

-- Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt dock att Carlsson hörde
det och, troende sig vara åsyftad, stack sig undan i buskarne.

Men över de unga granarne kom en fågel flygande, långsamt och knägigt som
en uggla, med slokiga vingar, och strax därpå kom en till.

-- Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så pang! pang! ur båda
bössorna, ur vilka haglen och röken stodo som kvastar.

Det knastrade i en björks kvistar och en morkulla dinglade ner ett
stenkast från Carlsson.

Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet, som gav anledning till en
liten meningsväxling.

-- Den har fått vad den behövde, sade Norman och burrade opp
bröstfjädrarne på den ännu varma fågeln.

-- Jag vet en till, som skulle ha vad han behövde! menade Gusten, som
reds av andra bitankar oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga
på kammarn nu också!

-- Nej, ska han? vädrade Norman.

-- Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom inte vi visste det
bättre än han, vad som är ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst,
så länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han få se på besen!
Inte är jag den, som väjer för en sån där friskalare! Kom han bara, så
ska han få känna på att sitta hårt! -- Tst! nu kommer den andra igen!

Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på passet igen, men Carlsson
smög sig varligt hem, besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart
han gjort vederbörliga rustningar.

Om aftonen, när han kom upp på kammaren, fått ner rullgardinen och tänt
på ljuset, kände han sig först något beklämd, emedan han var ensam; och
en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån kröp över honom. Förr var
han alltid van att alla tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo
att höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare, när han
ville språka. Nu var det tyst omkring honom, så tyst att han, av vanan,
väntade sig bli tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro;
och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar i talat ord,
började fyllas med ett överskott av oförbrukat tankefrö, som grodde och
sprängde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, så
att sömnens vila ej kunde infinna sig.

Han tog sig då före att vandra i strumplästen fram och åter, mellan
fönstret och dörren i den trånga kammaren och samlade hela sin
uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade göromålen i huvet,
utdelade dem; bemötte invändningar i förskott, övervann hinder, och efter
en timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som nu kändes ordentligt
och upplinjerat som en kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på
sin plats och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde överskåda
ställningen.

Därpå gick han i säng, och när han kände sig ensam mellan de rena friska
lakanen, utan fruktan att någon skulle under nattens lopp komma och störa
honom, fann han sig liksom mera självägande över sin person, som en
avläggare, den där nu satt egna rötter och var färdig att avskäras från
moderbusken och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med större
möda, men också med större lust.

Och så somnade han för att möta livets måndagsmorgon och arbetsvecka.




TREDJE KAPITLET.

Drängen lägger trumf på bordet, blir herre
på täppan och kröker till ungtupparna.


Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i
den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de
andra, så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och
han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att
sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.

Född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar, visade han
redan tidigt en avgjord olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig
uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma följd av »syndafallet».

Driven därjämte av ett begär att få se och känna alla sidor av mänsklig
verksamhet, förblev han icke onödigt länge sittande på ett ställe, utan
så snart han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt verksamhetsfält,
och på sådant sätt hade han ifrån smedsyrket gått över till jordbruket,
prövat stalltjänst, stått i handel, varit trädgårdsdräng,
järnvägsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa
förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet och en förmåga
att finna sig med alla förhållanden och alla slags mänskor: att förstå
deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han
var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans
mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen,
som skulle draga honom.

Inkastad genom en slump på sin nya plats, insåg han genast, att han kunde
bli till nytta, att han ägde förmåga bringa inkomster ur det nu
värdelösa, att han snart skulle bli uppskattad därför och slutligen
oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål för sina strävanden, och
att belöningen väntade honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig
som ett säkert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade för de andra,
synbart och onekligt, men på samma gång smidde han sin egen lycka, och om
han ställde det så, att det bara såg ut som om han gav tid och krafter åt
de andras fördel, så visade han därmed, att han var klokare än mången,
som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.

Det största hindret, som ställde sig i hans väg, var sonen. Med fiskarens
och jägarens avgjorda smak för det ovissa, för överraskningar, hade denne
en bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade man, menade han,
så fick man på sin högsta höjd vad man beräknat; aldrig mer, men oftast
mycket mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick man ena gången
intet, men en annan sjufalt mot vad man väntat sig. For man ut på
alskytte, så hände det stundom att man knep sig en skäl; låg man i skären
en halv dag för att lura på skrakar, så kunde det råka att åd lade sig
för bösspipan; alltid var det något, och ofta något annat än man väntat.
För övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som förmånsrätt kommit ner från
de övre klasserna, såsom något förnämare och katigare än att gå efter
plogen eller dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man icke
kunde få vilken dräng som helst att köra ett par oxar, antingen nu också
därför att oxen var »ändrad» eller därför att hästen sedan gammalt var
hållen i vidskeplig aktning.

En annan sten i vägen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som på
sitt sätt sökt återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt
arbete och väl försett med långa middagslurar och långa supar, hade han
dels genom föregiven kunskap om förborgade ting, dels genom ett antaget
sätt att »raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre arbetet,
dels även i nödfall genom låtsad andlig svaghet och kroppsliga krämpor
förstått ådraga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma
yttrade sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt skålpund snus.
Sålunda förstod han att snöppa får och gälla grisar, ansåg sig kunna leta
brunnar med slagruta och få abborn att gå på nät; botade varjehanda
lättare krämpor på andra, men behöll sina för sig själv; spådde vackert
väder vid nytändning, när det regnat en halv månad, och offrade andras
slantar under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen skulle komma.
Men han kunde även en mängd dåligheter, påstod han, såsom att få
skärvgräs i grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt,
vilket kringspann hans person med en viss fruktan, så att man gärna ville
ha honom till vän.

Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka han blivit oumbärlig,
bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga förmåga att göra
allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig
medtävlare, ty vad Carlsson gjorde under fähustaket eller ute i åkern
syntes icke så mycket.

Så återstod Norman, en duktig arbetare, som måste erövras från Gustens
mäktiga inflytande och återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.

Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa
statskonstlig fintlighet att utveckla för att tränga igenom, men han var
den klokare och därför segrade han.

Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå, sedan han med förmåner
lockat ifrån honom bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket svårt,
ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och Norman blev på jaktäventyren
mest behandlad som roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick
han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så att de fördelar
Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, en skjorta och annat smått
lyckades utverka åt honom, jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än
Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Därmed var
sonens jaktlusta något släckt, ty att fara ensam på sjön var icke så
roligt; och i brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.

Rundqvist fjällade han med större svårighet, för den fisken var både ful
och gammal, men han fick också honom snart i sump.

I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga skötarne och sätta nya
linor i alla varpen, och se, strömmingen fastnade bättre än förr; i
stället för att gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta nya
brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, rensa henne, bygga kar
omkring henne och sticka ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen
kastad på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över korna, lät
han rykta dem och strö torrt under dem. Kunde Rundqvist smida söm, så
drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson
både årder och vält.

När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshål, tog han
till mera i ögonen fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan;
skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker låtit »falla» på
backen under vintern; kurtiserade höns och katt och satte en ny klinka på
dörren.

-- Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av gjort en ny klinka på gamla
dörrskrället, hörde Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå
snäll, han.

Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen
vitstruken; en annan morgon voro vattämbarne grönmålade med svarta band
och vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, som han slagit
upp på vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lärt av fienden att erövra
kökets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
oemotståndlig.

Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lördagsnatt tog han och
strök avträdet pinande rött. Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman
på ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde gumman hur det
tassade och fnaskade omkring stugväggarne, men som hon var för sömnig
att stiga upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan var illande
röd med vita fönsterposter och regnbleck! Och därmed var Rundqvists kraft
att fortsätta en för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man
skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina försköningar med
avträdet, och Norman, som en sannskyldig avfälling, gjorde en länge
gångbar rolighet om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska börja i
rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. Han lade sig, men på
lur, för att ännu en gång försöka nya funder eller sluta en förmånlig
fred.

Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det var bra som skedde. -- Plöj
ni, tänkte han, jag skall nog komma efter och bärga!

Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft tid att inbringa någon
påtaglig skörd, ty de pengar, som influtit för de sålda korna, hade
visserligen ett par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen gjort
ett mycket gott intryck, men de hade snart rullat ut igen och lämnat
saknadens tomhet efter sig.

Emellertid led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att beställa
och liten tid att promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på
backen och tittade sig omkring, och kom så att lägga märke till
storstugan, som stod där öde med nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han
var, gick han sta och kände på dörrn och den var öppen. Klev in i farstun
och fann ett kök; steg på vidare och kom in i ett stort rum, som såg
riktigt herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med
mässingsornament; en spegel med förgylld snidad ram och ett slipat glas
med fasetter -- det förstod han att det var fint -- soffa, chiffonjé,
kakelugn, allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan farstun ett
lika stort rum med spis, matbord, soffor, väggklocka -- -- -- Han intogs
av förvåning och högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande och
förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han sett, att huset därjämte
rymde två kammare med flera bäddade sängar.

-- Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, så många sängar och inga
badgäster.

Berusad av tanken på den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och
förehöll henne det slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.

-- Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo här! gruvade sig gumman.

-- Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra ut? Har ni någonsin
annonserat?

-- Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade madam Flod.

-- Man kastar näten i sjön också, svarte Carlsson, men det får man lov
att göra, om man vill vinna något.

-- En kan ju försöka, men inte få vi några badgäster, inte, avslutade den
gamla, som upphört tro på önskningar.

Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere i ängen och tittade sig
omkring. Han kom närmare och mottogs vid sitt uppträdande på gården av
rackan ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, gömt sig
inne i köket och stugan efter att förut ha stått utanför i en klunga och
gapat på den främmande. Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut,
såsom varande den modigaste.

Den anlände hade läst en annons... Joho -- det var nog här! och därpå
fördes han opp till storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson
lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville bestämma sig genast,
för det var så många spekulanter och årstiden var framskriden. Den
främmande, som tycktes vara fängslad av ställets sköna läge, skyndade sig
att göra opp, och efter ömsesidiga närgångna frågor om ekonomi och
familjeförhållanden avlägsnade han sig.

Carlsson följde honom till grinden och störtade därpå in i stugan, där
han inför matmor och son lade opp sju riksbankstior och en
privatbanksfemma.

-- Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar av folk, knotade
gumman.

Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han skänkte för första gången
Carlsson sitt offentliga erkännande, när denne talade om, hur han pressat
herren med ryktet om många spekulanter.

Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson, och han talade i en ton
högre efter den betan, vid vilken hans erfarenhet av handelsväsendet
varit honom till pass. Men det var icke blott de kontanta pengarne i
hyran, som fallit ner över dem, det skulle även regna indirekta förmåner,
vilka Carlsson målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne.

Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och vedbrand finge inte gå av
för inte, för att inte tala om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så
kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en utvärpt höna, potatis
och grönsaker. Ock-ock-ock -- det var så mycket att göra av, och en
riktigt schangtil herre var det.

Om midsommarafton anlände de väntade guldfiskarne. Det var herrn, frun,
en sextonårig dotter och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var
violinist i hovkapellet och i goda omständigheter samt en fridens man,
vid ingången av fyrtiotalet. Han var tysk född och hade litet svårt att
förstå öborna, varför han inskränkte sig till att nicka bifall och säga
»skön» till allt vad som sades, varför han hastigt vann rykte såsom
varande en mycket snäll herre. Frun var ett ordentligt fruntimmer, som
vårdade sitt hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande visste
sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att behöva riva ner oväder eller
gripa till mutsystemet.

Carlsson, såsom varande den minst blyge och den mest talföre, tog genast
hand om främlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt,
efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den
tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra honom platsen stridig. Men
stadsbornas ankomst till ön underlät icke att utöva sitt inflytande på
urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen se helgdagsklädda
människor, som höllo söndag var dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade
utan att ta vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, som om
inga bekymmer, intet arbete funnes till i världen, detta väckte till en
början ingen avund, endast förundran över att livet kunde dana sig så,
beundran över mänskor, som förmådde ställa sin tillvaro så angenämt, så
lugnt, så rent och fint framför allt, utan att man kunde säga att de
gjort andra orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta började
Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa förstulna blickar uppåt
storstugan; sågo de en ljus sommarklädning skymta i ängen, stannade de
och stodo njutande av anblicken såsom framför något vackert; varsnade de
ett vitt flor på en italiensk halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt
liv i en båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta och
andaktsfulla av längtan efter något de ej visste, som de ej vågade
hoppas, men som de drogos till.

Samtalen och stojet nere i köket och i gamla stugan antogo en
stillsammare art; Carlsson förekom beständigt i ren vit skjorta och
uppträdde i vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så småningom en
inspektors skepnad; hade en blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat
och rökte ofta på en lätt cigarr.

Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så långt undan som möjligt för
att slippa bli föremål för jämförelser; talade bittert om stadsbor i
allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om pengarne på
banken, samt tog långa lovar för att komma förbi storstugan och de ljusa
klädningarne.

Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest uppåt smedjan,
förklarande att han frågade fan efter hela världen, om det också vore
änkedronningen själv, medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog
svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets
flickor brukade komma om morgon och afton.

Värst var det för Clara och Lotten, som snart sågo allt mankön fegt
avfalla för herrskapets flickor, vilka kallades på brev för mamseller och
reste till Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården var det
för solkigt att de ville utsätta sina kängor för hastig ödeläggelse, och
på ängen och i köket var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i sina
dunkla klädningar och kunde aldrig för svett och sot och boss bära en vit
remsa en gång, och Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade
illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett ihållande grin över att
hon vågade en tävlan. Men om söndagarne togo de igen skadan och ådagalade
en kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara för att få bästa
kläderna på.

Carlsson hade alltid ärender in till professorn och stannade för övrigt
jämt och ständigt utanför farstukvisten, när någon satt där, och frågade
om befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter, gav råd och
upplysningar om sjöfisket, samt bekom då och då ett glas öl eller en
konjak, så att han snart blev föremål för de andras halvhöga
beskyllningar att han gick och snuggade.

Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in till Dalarö och handla,
uppstod meningsbyte om vem som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt
enkelt saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta flickan hade
slagit djupt an på honom; och då gumman gjorde föreställningar mot att
Carlsson, som var den viktigaste och förste man på gården, så skulle gå i
småärender, svarade Carlsson med att professorn enkom anmodat honom,
emedan viktiga brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin vilja
rätt angelägen göra budet, föreställde att han mycket väl kunde taga
breven om händer, men Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i
fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna, så att folket skulle
få något att tala på sedan. Och därvid blev det.

Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar, dem den fyndige drängen
spårat i förväg. Först fick man sitta på sjön med en flicka och ostört
prata tok och fjollas; sedan följde traktering och drickspengar; och på
Dalarö hade han tillfälle att göra sig alla handelsmän förbundna genom
att anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små handtryckningar, en sup
här, en cigarr där, varförutom det föll ett visst sken av anseende på
den, som framförde uppdrag från professorn och i vardagslag uppträdde
fint klädd och i sällskap med en mamsell från Stockholm.

Dalaröresorna förekommo dock endast en gång i veckan och hade icke något
störande inflytande på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var
nog fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete på beting, så
att de skulle dika så många famnar, plöja så många tegar, fälla så många
träd, och sedan vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty därigenom
kunde de vara fria redan aftonvardsdags. Vid sådana tillfällen, då
arbetet skulle mätas ut och sedan det gjorda granskas, var det som
blyertspennan och den numera införda anteckningsboken kommo till heders,
och Carlsson vande sig vid att uppträda som inspektor och småningom få
arbetet att glida över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig på
kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrökning var redan länge
sedan införd och på bordet vid fönstret hade han dukat fram ett grönt
fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark postpapper, samt
ordnat med ljusstaken och strykstickstället så att det såg ut som ett
skrivbord. Fönstret vette ut åt storstugan, och här satt han på
raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll även
förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne slog han upp fönstret,
lade armbågen på brädan och satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur
västfickan framletad cigarrstump, under det han också kunde läsa i en
veckotidning, vilket gav honom nerifrån sedd ett utseende som om han vore
patron själv på gården.

Men när det blev skumt och han tänt ljus, lade han sig på sängen och
rökte. Det var då som drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu
icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen med en liten tumning
kunde komma att inställa sig.

När han så en afton låg på rygg och bolmade svarta ankaret, för att döva
myggen, och under det hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte
kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på golvet. Som skuggan
av ett led soldater såg han hela den avlidnes garderob göra flankmarsch
på väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren, alltefter som
ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte sig se den döde i alla de
skepnader, som plaggen uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i
kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän på, sådan han satt till
rors i sumpen, när han seglade till stan med fisk, och sådan han satt på
Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med fiskköparn; här kom han i
svart klädesbonjour och långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i
kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd på bröllop,
begravningar och barndop; här hängde svarta fårskinnströjan, som han hade
på, när han stod i strand och drog not om höst och vår; här bröstade sig
den stora skälskinnspälsen, som ännu bar märken efter julkalasen, där den
sista supen i pälsen togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult
och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen ända ner på golvet
och stack huvet i ett stövelskaft.

Carlsson blev varm under skjortan, när han tänkte sig i den sköna,
silkeslena pälsen, tänkte sig skjuten på en kälke över isarne, med en
luva därtill av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot julgästerna
med eldar på stranden och bösskott, och så, kommen in i den varma stugan,
kasta av sig ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och hälsas med
du av pastorn och få sitta opp, högst uppe vid kortändan av bordet, under
det drängarne stodo vid dörren eller kartat opp på fönsterbräden.

Föreställningarne om de önskade saligheterna blevo så livliga, att de
fingo Carlsson på benen, och innan han själv visste det, hade han krupit
i pälsen och stod på golvet strykande muddarne med handen; och det ylade
i kroppen, när han kände kragen kittla mot kinden. Därpå tog han på
svarta bonjouren och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och
tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen innanför slaget och
gick fram och åter på golvet. En känsla av rikedom spred sig från det
silkeslena klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han prövande
klöv skörten och satte sig på sängkanten, låtsandes vara borta hos
främmande.

Under det han så satt försjunken i rusgivande drömmar, hörde han utifrån
röster som glammade, och när han lystrade, märkte han Idas -- det var
den vackra köksan -- och Normans röster flätas, falla i varann, gå sida
vid sida och liksom munnas. Del stack till i honom, och i ett tag hade
han bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet, och beväpnad med
en nytänd cigarr gick han ner för trappan.

Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga framtidsplaner hade
Carlsson hittills undvikit all handel med flickorna, emedan han kände
huru tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i samma ögonblick
han öppnade eld åt det hållet, ingen säkerhet mera fanns att han ej
skulle få en ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att det, om
han en gång blev slagen på den marken, vore slut med anseende och
myndighet.

Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig till tävlan och segraren
hade alltför mycket att vinna, kände han sig uppfordrad att begagna
sporrarne och resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick han ner
på vedbacken, där spelet redan var i full gång. Förargligt var det,
syntes honom, att han skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det
varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten Norman! Nå, han
skulle få!

-- God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen, vilken
ofrivilligt lämnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.

Och så började han spelet, begagnande sin överlägsna talförhet, under det
Ida plockade ved och stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i
vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte, och hon kastade sidoord
åt Norman, dem Carlsson dock grep i flykten och återsände tillkrusade
och skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag i kampen, anmodade
Norman spänta litet stickor. Innan den lycklige hann gå omkring till
grindhålet, hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, dragit
sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som han späntade; lade inom
ett par minuter stickorna i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och
bar rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han stående vid
dörrposten, där han spände rygg, så att ingen kunde komma varken ut eller
in. Och Norman, som icke lyckades hitta på något ärende, slog först några
lovar omkring vedbacken, mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta
framfärd i livet, tills han fann för gott avtåga och på brunnskaret ge
luft åt sin klagan i en schottisch, som han bälgade fram ur
dragharmonikan.

De veka tonerna från klaverets blecktungor trängde dock genom den tjocka
aftonluften, förbi dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid
köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå till brunnen efter
dricksvatten åt professorn. Och Carlsson följde med, denna gång dock
något osäker i kampen på ett fält, där han var alldeles främmande. För
att förinta verkan av det trolska »locket» tog han Idas kopparflaska och
viskade ömma ljud, i så smäktande och välljudande skala han kunde, liksom
om han ville sätta ord till den förföriska musiken och neddraga solot
till ett underordnat ackompanjemang, men just som de kommo till brunnen,
hördes mosters rop oppe från stugan. Hon kallade på Carlsson, och i tonen
hördes, att det var något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte
svara, men då for den lede in i Norman och med skallande stämma gav han
ljud:

-- Här, moster! Han kommer straxt.

Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet åt den falske spelmannen
måste segraren slita sig ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet
åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka för sin älskogslycka.

Moster ropade än en gång, och med vresig stämma svarade Carlsson, att han
kom allt vad han orkade.

-- Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog gumman emot honom på
farstukvisten, skyggande med handen över ögonen för att genomtränga den
lätta sommarskymningen och se efter, om han kom ensam.

Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i detta ögonblick önskade han
allt kaffe och brännvin så långt han visste, men han kunde inte neka; och
vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska skarpskyttemarsch, som
segerglad och hånande rullade upp nerifrån källängen, måste han in i
stugan. Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann henne äldre och
fulare än vanligt; och ju artigare hon visade sig, desto tvärare blev
han, vilket slutligen gjorde gumman nästan öm.

-- Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan hon hällde i kaffet, det är
så att vi ska buda till slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala
vid honom först, förståss.

Här tystnade dragharmonikan mitt i trions smältande ackorder och Carlsson
stelnade till och blev ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord
utan klang och utan strängt sammanhang:

-- Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka!

-- Och då ville jag, fortfor gumman, att Carlsson skulle om lördag ta
Clara med sig och fara sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson
skulle komma ut lite grann och se folk, och visa sig en smula, för det är
alltid gott.

-- Ja, si om lördag kan jag inte, svarade Carlsson tvärt, för då ska jag
ju åt Dalarö för professorns.

-- Nå, för en gång kunde ju Norman göra skjutsen, invände gumman och
vände ryggen åt drängen för att slippa se hans min.

I detsamma hördes dragklaveret frampressa några mjuka, av pauser avbrutna
satser, som tycktes avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där
nattskärran redan spann på sin surrande rock.

Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig kaffebrännvinet, kände stenar
på bröstet, töcken om huvet och en allmän svaghet i nerverna.

-- Det kan inte Norman, utstötte han; Norman kan inte uträtta alla
professorns affärder, och -- och -- han är inte betrodd.

-- Ja, men jag har frågat professorn, klippte gumman av, och han sa, att
han inte hade något om lördag.

Det var förgjort för Carlsson; gumman hade spänt honom som en mus, och nu
fanns inte ett hål att gå i mera.

Och han hade sina sinnen ute på flera håll, så att han knappt kunde samla
sig till ett motvärn. Detta såg gumman också, och hon tog sig därför
till att knåda medan degen jäste.

-- Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig för när, om jag säger
någonting åt en, för jag menar väl me'n.

-- Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mej egalt
detsamma, bröt Carlsson ut, under det han hörde klaverets allt ömmare
låtar försvagas längst bort i hagen.

-- Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson skulle liksom hålla sig
för god att spela för flickorna, för det blir bara mackelmang till
sistone; ja, jag vet, jag, och känner det; och det är välmening av mig,
sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar
efter sig, om det ska vara något, och så ska det fjäsas hit och så ska
det fjollas dit; och går de i skogen med en, så går de i hagen med en
ann, och så när det blir något på sne si, så tar de den som de tycker är
golikast att kunna vräka't på. Så är det, si, likaväl.

-- Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.

-- Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman, men si en karl som
Carlsson skulle tänka på te att gifta sig, och då ska man inte gå och ha
något drag med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många rika
flickor, ska jag säga honom, och är han klok sköter sina grejor väl, så
kan han komma till sitt eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson
inte vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom, när jag ber honom
fara sta och buda till slåttan. Kom han ihåg, att jag inte skulle ha
anmodat vem som helst att färdas för gårdens räkning, och jag lär nog få
gossen över mig, men si det bryr jag mig inte om, för den jag håller mig
till, den stöttar jag också, lita på det.

Det började nu lugna i Carlssons sinne, och han anade något förmånligt i
att så där få agera för gården; men han var ännu för retad att vilja byta
sin låga mot något ovisst och han kände ett behov att få något handsöl
först, innan han inlät sig på affären.

-- Inte kan jag gå sta så här som jag är och inte har några snygga
kläder, slängde han ut sin rev.

-- Så farligt med kläderna är det väl inte, menade gumman, men skulle det
så vara att det bara var det som felade, så kunde man väl finna någon
råd.

Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen, men i dess ställe beslöt
han växla ut det halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter
åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom oumbärlig vid liarnes
slipning och höskakets reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten
gjorde Dalaröbudet.

                  *       *       *       *       *

Klockan är tre på morgonen en julidag i början av månaden. Det röker
redan ur skorstenen, och kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i
rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord dukat. Slåtterfolket,
som kommit aftonen förut, har sovit på skullar och logloft, och tolv
resliga skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper
utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där är Åvassan och
Svinnockarn, gamla redan med av rodd kutiga ryggar; där är Aspön med
sitt kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa, sorgsna blickar
från ensamheten ute i havsbandet, från sorger utan namn och utan klagan;
där är Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som en martall
ute på sista kobben; Fiversätraön, mager, utblåst, livlig och torr som
ett kaffeskinn; Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de
första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och omkring dem, mellan
dem tassade flickorna i lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen,
klädda i ljusa bomullsklädningar och med schaletter på huvet; härvarne,
nymålade i regnbågsfärger, hade de medfört själva, och de sågo mera ut
som om de gingo till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med
fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men pojkarne höllo sig så
tidigt på morgonen på avstånd, avvaktande kvällen med dess skymning, dans
och musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit uppe en kvarts
timme, men ännu ej hunnit över tallbackens toppar för att slicka daggen
ur gräset; viken låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande vassen,
där de nykläckta andungarne hördes pipa mellan de gamla ändernas snatter;
trutarne fiskade löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som
kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och
schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken
guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet,
när han skulle få se första hösåten; kornknarren arpade och snarpade nere
i rågåkern; men på backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, och
skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, sträckte sig över
kaffebordet, där koppar och fat, glas och kannor skramlade under det
trakteringen pågick.

Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och kännande sig trygg bland
dessa sin fars gamla vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande
brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat bekantskaper på sin
bjudningsresa, gjorde sig hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och
lät krusa sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett utvuxet,
manligt yttre hade han lätt att trycka ner denne, som ändå aldrig kunde
bli annat än pojken inför de män, som varit dus med hans far.

Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och veteranerna satte sig i
rörelse neråt storängen med liarne på axeln, följda av de unge och
flickskaran.

Gräset stod högt till låret och var tjockt som en fäll, så att Carlsson
måste redogöra för den nya ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och
fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne och vattna
över med gödselsaften. Därpå anordnade han som en kapten sin trupp, gav
hedersplatserna åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, så
att han ändå icke kom bort i hopen. Och så gick slaget fram: två dussin
vita skjortärmar i en kil som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl,
och efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, nyckfullt kastande,
slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina
härvar, var och en följande sin slåtterkarl.

Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid
sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen:
prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm,
hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla
ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor,
och bien och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne
kröpö ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras
bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål
som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par
piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen
trippade stararne plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det
brännande solskenet.

Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen och nu stannade kämparne,
stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat
bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne, och inläggande en ny
snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i
frontlinjen.

Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i
vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än visar brokiga lysande
färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det
mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig
jämn grön som en sjö i stiltje.

Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man heldre skulle stupa
i solskottet än ställa lien ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida
till sin räfserska, och som han går sist i slaget, kan han utan att
blottställa vådorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt
henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig, och
så snart denne försöker slänga en betagen blick på sydosten, har han
Carlssons lie i hälarne och ett mera ovänligt än välmenande varningsrop:
-- Akta hasorna, du! efter sig.

När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en
hand och med gräset i långa strängar; nu beskådas verket och granskas
slagen, och Rundqvist är den som faller för nämdens dom, efter som man
kan se var han gått fram, för där syns det som älvdansar den ena utanför
den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han måste se på flickan
som de givit honom, för det var inte i går han hade en flicka som sprang
efter sig.

Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; brännvinsflaskan
gnistrar i solen och svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker
på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, brödet är
skuret; suparne slås i och frukosten är i gång.

Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida är honom också bevågen, och
han uppvaktar henne med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också
dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar,
stryker ofta förbi de båda, alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men
ej av Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen med armbågen och
viskar:

-- Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här!

Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något
skämtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att
hon skall hem och städa. Och då blir det sorg och uppståndelse bland
karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut.

-- Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister
Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.

-- Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i
ryggen.

-- Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa.

Gumman slår ifrån sig med förklät:

-- Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet,
aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!

Men motståndet retar.

-- Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och
Gusten blir mörk som en natt.

Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in
i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden
någonstans; och gumman efter skrikande:

-- Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe!
Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av
de kvarvarande.

-- Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppstått.
Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!

Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att dra på vidare:

-- Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej, det här går aldrig an; jag
blir rakt orolig, vet någon människa!

Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han tvang till ett skratt för att
vara med de andra.

-- Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om på samma ton, men nu står
jag inte ut längre, utan jag får lov att gå och se efter vad de ha för
sig.

I detsamma kommer Carlsson med gumman ut i förstudörren och medför den
sökta härven. Det är en grann en, målad med två hjärtan och _anno 1852_
och var en gång den gamlas fästmöhärv, som Floden i världen själv hade
gjort och som hade ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man
rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder synes ha satt gummans
friska sinne i en munter stämning, och utan ett spår av sjuklig
känslosamhet visade hon på årtalet och sade:

-- Det var inte i går, det, som Floden gjorde härven...

-- Och du klev i brudsäng, moster, inföll Svinnockarn.

-- Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.

-- Sex veckors grisar och två års änkor kan man aldrig tro, brydde
Fjällångarn.

-- Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade Fiversätraön på.

Och var och en kastade sin pinne på elden, men gumman bara myste och slog
ifrån sig, höll god min och skämtade med, för att det inte var värt att
bli ond.

Så bar det av ner i myrängen, där starr och fräken stod som furuskog och
vattnet gick opp på stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av
strumpor och skor och hängde på gärdsgården.

Och gumman räfsade och gick på, så hon var efter Carlsson före de andra;
månget skämtord föll på de unga tu, som de kallades.

Så blev det middag och så blev det afton. Spelmannen hade kommit med sin
fiol, logen var röjd och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med
beck. Och när soln gick ner, började dansen.

Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart klädning urringad i fyrkant,
med vitt krås och Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad
dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan och köld, men pojkarnes
åtrå.

Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför tog Ida honom gärna, gång på
gång, sedan ett försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå
denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet att tillgripa
dragharmonikan, både att utgjuta sina hjärtekval och försöka en sista
limsticka att fånga den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha
i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och
munnades med en annan. Carlsson fann emellertid ackompanjemanget
obehövligt, när han enkom tingat en riktig spelman, och den tungbröstade
harmonikan drog verkligen inte jämt med den lättfotade fiolen, utan
störde takten och bragte oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle
att få knorva till rivalen, helst allmänna meningen om dragklaverets
otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek
mitt över logen till den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren:

-- Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina
vädret ur dig, om du är klöverstinn.

Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett gillande grin, men Norman
hade fått några supar i huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade
krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid utmaningen.

-- Höllu! härmade han Carlsson, som oförvarandes släppt lös sitt
modersmål, vilket alltid hade en löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut
på backen, du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!

Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande, att man behövde gå till
nävarne, och höll sig ännu på munhuggningens oskyldigare område.

-- Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen?

-- Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.

Det stack nationaläran, och letande ännu i sista stund efter ett
oåtkomligt dråpord, gick han rakt på fienden, tog honom i västen och röck
honom ut på backen.

Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att åskåda drabbningen, och det
föll ingen in att söka gå emellan.

Norman var liten och satt, men Carlsson var grövre och utvuxen. I ett
kastade han av sig rocken, som han var rädd om, och kämparne brasade i
hop; Norman med huvudet förut, som han lärt av lotspojkarne; men Carlsson
tog i honom, måttade en ful spark åt skrevet, och som en upprullad
igelkott föll Norman på dynghögen.

-- Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara sig med nävarne längre.

Carlsson skummade, och letande förgäves efter tillmälen, satte han knät
på bröstet och kindpustade den slagne, som spottade och bet omkring sig,
men slutligen fick en näve strö för munnen.

-- Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur
dyngstacken gnuggade han den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta
öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och nu slungade han hela
sitt förråd av glåpord i ansiktet på segraren, som ändå inte kunde binda
den besegrades tunga.

Musiken hade tystnat, dansen upphört och åskådarne gjort sina
anmärkningar över ord- och nävstridens kastningar, vilken de åhört och
beskådat med samma likgiltiga intresse som en slakt eller en danslek,
ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp mindre regelrätt enligt
gammal slagsmålssed. Men plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen
och röck alla ur feststämningen:

-- Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte urskilja vem.

-- Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven!

Och kämparne omringades; Norman, som lyckats få upp sin fällkniv,
avväpnades och ställdes på fötter, sedan Carlsson ryckts lös ifrån
honom.

-- Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn
drabbningen.

Carlsson tog på sig rocken och knäppte den om sin sönderrivna väst, men
Norman gick med ena skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet.
Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott avlägsna sig
bakom knuten för att icke behöva visa sitt nederlag för flickorna.

Med segrarens och den starkares glada tillförsikt uppträdde Carlsson
igen på dansbanan, och efter att ha fått en sup, återknöt han leken med
Ida, som mottog honom med värme och nästan beundran.

Dansen gick an som ett tröskverk och skymningen hade fallit; brännvinet
gick lag på lag och uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans görande
och låtande. Därför kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppnå
hagledet utan att ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan
kommit över stättan och Carlsson stod på gärdesgården, hörde han gummans
röst genom halvmörkret utan att kunna se någon:

-- Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och dansa en dans med räfserskan.

Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen tyst som en
räv.

Gumman hade dock sett honom och till på köpet Idas vita näsduk, som hon
knutit om livet för att skydda klädningen för svettiga händer. När hon
ropat en gång till utan svar, gick hon efter, kom över stättan och in i
hagen. Droget låg under hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast
något vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk till botten av
den långa tunneln. Hon ville springa efter, men i detsamma hördes nya
röster vid stättan, en grövre och en mera klingande, men båda dämpade
och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och Clara klevo över
gärdsgården, som knakade under gossens något osäkra steg, och lyftad på
två starka armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i buskarne, medan de
arm om liv tågade förbi, dansande fram halvsjungande, kyssande, så som
hon också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en gång knakade det i
stättan och flöjande som en stut kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan,
och just när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn av dansen och
med ett övergivet löje, som visade alla de vita tänderna, satte hon de
höjda armarne i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och med ett
lössläppt flåsande skratt och spärrade näsborrar kastade hon sig handlöst
ner i armarne på gossen, som tog emot henne med en lång kyss och bar
henne in i mörkret.

Den gamla stod bakom hasselbusken och såg par om par komma, gå, komma
igen, som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två års
aska.

Under tiden hade fiolen så småningom tystnat, det var över midnatt och
morgonrodnaden stod redan svag borta över skogen i norr; sorlet från
logen blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från ängen angåvo,
att danssällskapet skingrat sig, att hemfärden förestod för
slåtterfolket. Hon måste fram och säga adjö. När hon kom ut i droget, där
mörkret börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, fick hon
se Carlsson och Ida komma längst opp i brinken, hand i hand, som om de
skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna
gången» vände hon och skyndade över stättan för att hinna hem, innan
folket hade givit sig av. Men på andra sidan stättan stod Rundqvist och
slog ihop händerna, när han fick se gumman, som gömde ansiktet i förklät
för att icke visa att hon skämdes:

-- Nej, Herre Jemine, har moster också varit i hagen? Å, jag säger det;
ja si de gamla är då inte att lita på mer än...

Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt stugan där man letat henne och
där hon nu mottogs med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god
fägnad och adjö.

Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit framhojtade ur hagar
och ängar, dock utan att anträffas alla, gick den gamla till sängs, men
låg länge vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson gå opp för
kammartrappan.




FJÄRDE KAPITLET.

Det bullrar till bröllop och käringen blir
tagen för guldet.


Höet var under tak, råg och vete bärgade; sommaren var till ända och den
hade varit god.

-- Han har lycka, den hålen! sade Gusten om Carlsson, vilken man icke
utan en del orsaker tillskrev det ökade välståndet.

Strömmingen hade kommit och alla karlarne utom Carlsson voro ute vid
skäret, när professorns familj skulle resa in till operans öppnande.

Carlsson hade också åtagit sig packningen och gick med blyertspennan
bakom örat hela dagen; drack öl på köksbordet, på salsskänken, på
farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där ett par
utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke, orökta cigarrer, tomlådor och
tombuteljer, metspön och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll så många smulor från
den rikes bord och man kände allmänt, att man komme att sakna de
avresande, från Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner till
hönsen och grisarne, som icke längre fingo söndagsmat från herrskapets
kök. Minst bitter var sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som
oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så mången god kaffetår,
likväl kände, att deras vår skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de
svåra medtävlerskorna på kärleksmarknaden.

Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade till för att hämta
herrskapet, var det stor uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt
lagt till där förr. Carlsson anförde landstigningen och kommenderade och
orerade, under det ångaren sökte komma in till bryggan. Men här hade han
givit sig ut på en is, som ej kunde bära honom, alldenstund sjöväsendet
var honom främmande; och just i det stolta ögonblicket, då linan kastades
och han i Idas och herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han
ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan, så att mössan slogs
av och föll i sjön; i samma ögonblick skulle han hålla an trossen och
gripa mössan i flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några danssteg
och föll under en skur av ovett från kaptenen och en salva hånskratt från
backgastarne. Ida vände sig bort, ond över sin hjältes drumliga
uppträdande och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett kort adjö
lämnade hon honom slutligen vid landgången, och när han ville behålla
hennes hand och språka om nästa sommar, om brevskrivning och adress,
röcks landgången undan hans fötter, så att han vickade framåt och fick
den våta mössan bak i nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom
uppifrån kommandobryggan:

-- Får du loss ändan någongång, du?

En ny skur av sårande tillmälen haglade över den olycklige älskaren,
innan han fick loss trossen. Ångbåten backade neråt sundet, och som en
hund, vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, hoppande på
stenar, snavande på rötter, för att hinna ut på udden, där han hade sin
bössa gömd bakom en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte ha
klivit med rasande ben ur sängen, ty just när ångbåten gick förbi och han
med bössan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande
bössan i gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i stranden och
svängde sin blåa bomullsnäsduk, hurrade och flåsade, men ingen svarade
från båten; icke en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var
försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han över kullerstenar,
hoppade i vattnet, rusade genom albuskar, kom till en gärdsgård och
flöjde halvt igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen, just
som båten skulle försvinna bakom udden, stötte han på en vassvik; utan
betänkande sprang han i vattnet, svängde än en gång sin näsduk,
utstötande ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp bakom
tallarne och han såg professorns hatt viftande till avsked löpa undan in
i skogsudden släpande efter sig den blågula flaggen med posthornet, som
än en gång glimtade mellan alarne; och så var allt försvunnet utom den
långa svarta röken, som låg efter vattnet som ett sorgflor och gjorde
luften mörk.

Carlsson plumsade i land och gick steg för steg tillbaka till sin bössa.
Han tittade på henne med onda blickar, som han skulle sett på en annan,
som svikit honom; skakade på pannan, satte på ny knallhatt och fyrade
av.

Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg hela upptåget igen; hur han
dansat som en pajas på broplankorna lik en annan marknadskasper, hörde
skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, förlägna blickar och handtag;
kände ännu oset av stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från
kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen. Ångbåten hade kommit hit
ut i hans blivande rike och medfört stadsmänskor, som föraktade honom,
som i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på vars pinnar han
redan klättrat ett gott stycke, och -- här klack det i halsgropen -- fört
bort hans sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund ner i
vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda sörp, på vars yta
utsläppt sot låg i flockar och oljan i speglar, flammande i
regnbågsfärger som en gammal fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret
hunnit lämna ur sig på en liten stund och solka det klara gröna vattnet;
ölkorkar, äggskal, citronskinn, cigarrstumpar, brända strykstickor,
papperslappar, som löjor och agn lekte med; det var som hela stadens
rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och avskräden på en gång.

Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han tänkte på, att om han
allvarsamt ville vinna sin käresta, så måste han in dit, måste in i
gränderna och rännstenarne, där den höga dagspenningen och den fina
rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan med krås, manschetter och
knäppkängor, allt som lockade, fanns. Men han hatade staden också, där
han var den siste, där hans tungomål inbragte grin, hans grova hand icke
kunde göra finarbete och där hans mångahanda insikter icke kunde kasta
av. Och ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt, att hon aldrig
ville gifta sig med en bonddräng, och bonde kunde han icke bli! Kunde han
inte?

Det kårade på sundet och en sval vind, som ökade alltmer, rörde opp
vattnet, som började plaska mot bropålarne, sopade undan sotet och
klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas pjattrande,
båtarnes huggande ryckte opp honom, och med bössan över axeln vandrade
han hemåt.

Vägen gick under hasslarne uppöver en bergknalle och över den hängde ännu
en högre gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig besökt.

Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan ormbunkar och hallonsnår
och stod snart uppe på en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var
upprest. I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda rundblick, med
skogar, åkrar, ängar, stugor; och utanför holmar, kobbar, skär, ända ut
till havs. Det var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet,
träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville räcka ut handen, den
ena bara, och dra tillbaks den andra, som sträckte sig efter fåfänga och
fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och tigga om knäfall
inför denna tavla, rosenfärgad av en sjunkande sols trolska strålar; där
blåa vatten, gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till en
regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa förstånd än en bonddrängs.

Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet, då hon på fem minuter
kunnat glömma det sista lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad,
som om han fått smaka käppen, av de övermodiga stadslurkarnes glåpord,
betagen vid åsynen av den feta jorden, de fiskrika vattnen, de varma
stugorna, fattade han sitt beslut -- att gå hem, göra ett sista försök
eller två med att pröva det falska hjärtat, som kanske glömt honom redan
-- och sedan ta för sig vad tagas kunde utan att stjäla.

                  *       *       *       *       *

När han kom hem på backen och såg storstugan öde, gardinerna nere, halm
och tomlådor skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om han
sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha hopsamlat sina minnen av de
flyttande sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt upp
på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter under sängen, satte han sig
vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda bred ordström dels ur
egen fatabur, dels ur Afzelii sagohävder och Svenska folkvisor, som han
läst hos en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt intryck på
honom:

»Kära älskade Vän!» -- började han -- »Ensam sitter jag nu på min lella
kammare och less alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår när
Ida kum ut hit, det var när som vi sådde vårrågen och göken lullade i
stuthagen, och nu är det höst, så gossarne är ute efter strömmingen till
skäret; jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte Ida hade rest
sin väg och inte ville hälsa efter sig från ångbåten, som professorn var
så innerligt snäll och gjorde från atterdäcket, när som han kom i uddan;
det är tomt som ett hål efter Ida i kväller och det våller mest av allt
att sorgen är tong. Då om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida
lovade, jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men jag är också i
stånd _att hålla_ vad jag lovar, som inte _alla_ är i stånd till, men det
är detsamma det och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är mot
mig, men den jag håller åv, den glömmer jag inte, det ska jag säga.»

Saknadens sorg hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram; så kom
fruktan för okända rivaler, för stadens frestelser och Berns salong, och
i känslan av sin egen oförmåga att förebygga befarade syndafall, grep han
ett grepp i de ädlare känslorna, och strax sprutade gamla minnen från
kolportörstiden fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en straffande
hämnare, genom vars mun en Annan (med stor bokstav!) talade:

»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den villande stan och icke mer har
en stödjande hand, som kan vända faran och frestelsen från Ida, när jag
tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall och fördärv, som göra
vägen bred och foten lätt, så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag
känner det som om jag gjort orätt inför Gud och människor att jag lämnat
Ida i syndens garn, jag ville varit som en far för Ida och Ida skulle ha
tryggat sig till gamle Carlsson som till en rektig far» -- -- --

Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han mycket vek och erinrade sig
sista begravningen han övervarit.

»-- en far som alltid har överseende och förlåtelse i hjärtat och på
läpparne, vem vet hur länge gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får
vandra här, vem har sett om ej hans dagars tal äro räknade såsom
vattendropparne i sjön eller stjärnorna i luften, kanske innan man vet
ordet av ligger han som torrt hö, och då skall kanske _någon_ vilja gräva
honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi ska hoppas och bedja att
han får leva ännu den dag, då blomstren gått ut på marken och turturduvan
låter höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för _mången_ som nu
klagar och suckar och med psalmisten ville sjonga -- -- --»

Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng och måste upp och leta efter
testamentet i sin kista. Men det var över hundra psalmer att välja på,
och Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste ta i högen, och
så tog han:

»De boningar i öknen äro ock feta, så att de drypa; och högarne äro allt
omkring lustiga; hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med
säd, så att man glades därvid och sjunger.»

När han läst igenom det, fann han en lycklig anspelning på lantlivets
företräden för stadslivet, och som det var den ömma punkten, beslöt han
icke vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för sig själv.

Därpå funderade han över vad han skulle skriva mer; kände sig hungrig och
trött och kunde icke dölja för sig, att när allt kom omkring, det var
detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå, hon, innan våren
kom.

Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne och tillgivnaste» och
gick ner i köket att äta kväll. Det hade blivit mörkt och tagit till att
blåsa. Orolig kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson ensam
hade slagit sig ner och tänt ett talgljus. Flickorna gingo tysta och
avvaktande från spisen till bordet.

-- Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade gumman; jag ser, att han
behöver det.

-- Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna, svarade Carlsson.

-- En får väl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det
var en faslig att blåsa i denna kväll, och på osten går han också; få se,
hur gossarna ska reda sig med skötarne i natt.

-- Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår jag inte på, bet Carlsson
av. Men i nästa vecka ska det få bli vackert, för då tänker jag segla med
sumpen in till stan för att själv tala med fiskköparn.

-- Såå, ämnar Carlsson det?

-- Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på fisken, och något fel är
det väl någonstans, var det nu sitter.

Gumman plockade på bordet och tänkte nog det var annat ärende till stan
än fisken.

-- Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och hälsar på professorn då?

-- Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han har ändå glömt en
buteljkorg här...

-- Fasligt hyggliga människor var det i alla fall... Vill inte Carlsson
ta en halv?

-- Tack så mycket, moster! -- Ja, det var rart folk, och jag tror nog de
kommer igen -- efter vad jag kunde höra på Ida åtminstone.

Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma
hela sin överlägsenhet. Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt
ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna och en brand i
ögonen.

-- Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.

-- Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson, som mycket väl
kände, hur han halade in sin rev och att något satt på kroken.

-- Ska ni gifta er då?

-- Måtte väl det, när tider blir; men jag ska väl höra mig åt om någon
kondischion först.

Det röck i den gamlas fårade ansikte och den magra handen plockade och
plockade som en febersjuks på ett lakan.

-- Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon fram med darrande, torkad
stämma.

-- Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska
man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.

Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt
begär att skalkas med henne.

-- Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne
är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?

-- Å, det behövs inte alls! svarte Clara.

Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man hörde utifrån, hur stormen
rusade genom skogen, röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne,
riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt tryckande genom
skorsten och blåste eld och rök ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick
hålla hand för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick höll undan,
hörde man fjärden dunka mot östra udden. Plötsligen gav rackan hals ute
på backen och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit någon till
mötes hälsande eller hotande.

-- Gå och se efter, vem det kan vara, så är han snäll, sade gumman till
Carlsson, som genast steg upp.

Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker så tjockt, att det kunde
skäras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod
som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, men skallet gick redan
långt borta i källängen och lät numera muntert igenkännande.

-- Det kommer främmande så här dags, sade han till gumman, som ställde
sig i dörren, vem kan det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara,
tänd lyktan och ge mig min mössa!

Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i ängen, följde skallet och
kom in i talldungen, som skilde ängen från stranden. Skallet hade
tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hörde han steg av
klackjärn mot bergshällen, brakande grenar, som knäcktes av någon, som
letade sig väg, plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens
vinslande.

-- Hej! vem är där? ropade han.

-- Pastorn! svarade en rostig stämma, och i detsamma såg Carlsson en
kvast av eldgnistor, som slogs av ett klackjärn mot en kullersten, och ur
ett snår ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd man med ett
grovt, väderbitet ansikte inramat i ett par vilda grå kindskägg och livat
av små vassa ögon under bryn som av väggmossa.

-- Det var ena helvetes vägar ni har här på ön! grälade han till
hälsning.

-- Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute i detta hundväder!
besvarade Carlsson aktningsfullt sin själasörjares välkomstförbannelser.
Men var är ökan då!

-- Det är sumpen, vet ja, och den har Robert fått i hamn. Låt oss komma
under tak bara, för det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så,
marsch på bara!

Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter, följd av rackan, som
gjorde små kast in i buskarne för att lukta efter en orre, som nyss
lyftat och räddat sig inåt mossen.

Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på backen, och när hon kände
igen pastorn, blev hon glad och bad honom vara välkommen.

Han var på resa med fisk till stan och hade fått stormen över sig, så att
han måste ta i land över natten; svor och bannade att han inte kunde
komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla djävlar var ute och
klådde efter vart levande liv som gick i vatten».

Gumman ville föra honom in i stugan, men han gick rakt in i köket och
föredrog spiselden, där han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes
emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han grinade illa med ögonen,
som om han ville morgna sig, under det han drog av sig de våta
smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av med en gammal
gröngrå bojkavaj, fordrad med fårskinn, och snart satt prästen i en
stortröja av ull och i strumplästen framför bordshörnet, som gumman röjt
av och dukat med kaffegrejor.

Den, som icke känt pastor Nordström, skulle aldrig ha gissat, att denne
skärkarl beklädde ett andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i
skären förvandlat den fordom ganska fina kapellpredikanten, när han kom
ordinerad från Uppsala. Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin
bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte, måste han vädja
till sina församlingsboars goda vilja, vilken han genom ett sällskapligt
sätt, lämpat efter omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan
visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som måste förtäras på
stället och sålunda icke kunde öka prästgårdens välstånd, men snarare
inverka ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska tillstånd.
Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra erfarenheter om huru i sjönöd
Gud endast hjälpte den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende
oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i sammanhang med
Augsburgiska bekännelsen, icke kunde få något ut av det lilla
träkapellet, som de låtit bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även
motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades av ogunstiga
vindar, mera ett slags folkmarknad, där man träffade bekanta, gjorde opp
affärer och hörde kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet, med
vilken man kom i beröring, helst länsmannen bodde långt opp i land och
aldrig åkallades i rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med
några danska skallar eller ett halvstop brännvin.

Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på stadsresa med sumpen, för att
sälja fisk, den han själv tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för
storm blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett nötlädersfodral och
matsäck och handbok i en skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han
kommit i ljus och värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid
kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde mera ses i denna
från spiselden och två talgljus upplysta skepnad, en korsning av bonde
och sjöman. Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin ungdom, var
brun och barkig med gula leverfläckar av saltvatten och solbränna, hård
och valkig av åror, skot och rorkult; naglarne voro halvätna,
svartkantade av beröring med jord och redskap; öronens musslor igenväxta
med hår och borrade med blyringar för fluss och flytningar; från
ulltröjans påsydda skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av
någon gul metall med en karniol i; de våta ullstrumporna hade hål för
stortån, som fötternas slingrande rörelser under bordet tycktes oavbrutet
vilja skyla; tröjan var gulbrun under armarne av svett och byxhjulpen
stod på glänt av brist på tillräckligt med knappar.

Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmän aktningsfull
tystnad knackade han den mot bordskanten, så att en liten mullvadshög med
aska och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var osäker och
stoppningen gick icke regelrätt, alltför omständligt för att icke väcka
oro.

-- Hur är det med pastorn i kväll; han är inte riktigt rask, tror jag?
kom gumman emellan.

Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig omkring uppåt takbjälkarne,
som om han letat efter den talande.

-- Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak på utsidan av pipskallen.
Därpå ruskade han på huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk i
svårmodiga tankar utan bestämd form.

Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt gumman:

-- Han är inte nykt! Och anseende sig böra inskrida, tog han kaffepannan
och slog upp i pastorns kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en
bugning bjöd honom att hålla till godo.

Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt gråa huvud, som om han
ville skrämma slag på Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med
vämjelse, spottade han ut:

-- Är du hemma här, du, dräng? Och därpå vände han sig till gumman:

-- Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!

Och så försjönk han en stund i djup tystnad, möjligen erinrande sig
fordna dagars storhet och den överhandtagande oförskämdheten hos folket.

-- Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och hjälp Robert till rätta!

Carlsson försökte med smicker, men avklipptes genast med: -- Vet du, vem
du är? och försvann ut genom dörren.

-- Har ni skötarne ute? rök han på gumman som försökte krångla till en
ursäkt för drängen, sedan han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.

-- Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna; och alla varpena med. Det
kunde ingen drömma vid sextiden det skulle gå till storm för natten, och
jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten än han lät gamen ligga
på grynnan i natt.

-- Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn.

-- Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det är nog många pengar
också, men bara gossen kommer väl ifrån saken, så...

-- Han är väl inte så dum att han går och tar opp i det här vädret, då
hela sjön ligger på?

-- Jo, det är just vad en kan vänta av honom; se, han har alltid haft det
efter fadren att vara liksom för mycket mån om det en äger, och han vore
i stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå förlor'.

-- Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte själva fan hjälpa
honom! För resten fiskar det gott; vi var ute till Alkobbarne förleden
med sex varp och vi fick aderton valar.

-- Nå, var han fet något så när?

-- Tror jag det! fet som smör. Men säg nu, madam Flod, vad är det för
prat, som löper här om henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är
det sant, det?

-- Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger man det? Ja, si det är
då vådligt, vad folk kan sätta till och prata, när det bär sta!

-- Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn, men är det så som
man säger, att det gällde drängen, så vore det synd för gossens skull.

-- Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre styvfar har mången fått.

-- Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra. Brinner det så
fasligt i den gamla kroppen, att hon inte kan hålla sig längre? Nå nå,
köttet vill ha sitt, hähähähä!

-- Vill inte pastorn vara så god och ta en halv? avbröt gumman, som blev
ängslig över den kärleksfulla ton samtalet började antaga.

-- Tack, madam, som är så god! Tack! En klar kanske! Men jag skulle i
säng också och tänker väl, att ni inte har bäddat åt mig än?

Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan det beslutits, att Carlsson
och Robert skulle ligga i köket.

Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten mot den andra, for med
handen över pannan oppåt den nakna skulten, som om han ville stryka bort
namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i korta, knyckiga avsatser
ner mot bordsskivan, där slutligen hakan fick stöd.

Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och lade handen varligt på
hans axel, klappade honom sakta och bad med bevekande röst:

-- Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons, innan vi gå i säng?
Tänk på gumman, och hennes gosse, som är ute på sjön.

-- Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken då -- madam vet var hon
ligger i matväskan!

Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart bok med ett guldkors på,
vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och
sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och andaktsfull, som om hon
fått ett stycke av kyrkan in i sin låga stuga, bar hon den
hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt bröd på sina båda händer,
sköt sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats med förklädet
och lade det heliga framför det tunga huvudet.

-- Pastorn lilla, viskade gumman, under det att blåsten dundrade i
skorsten, boken är där nu,

-- Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen, räckte ut armen utan att
lyfta på huvet, trevade efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så
att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två bäckar framåt det
flottiga bordet.

-- Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan boken, det här går aldrig
väl; pastorn är sömnig och ska gå och lägga sig.

Men pastorn snarkade redan med armen vilande på bordsskivan och
långfingret sträckt till en fånig gest, som om det pekade mot ett
osynligt mål, oupphinneligt för ögonblicket.

-- Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att få honom i säng? jämrade
gumman till flickorna, rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon
visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit och blivit
väckt, och få honom kvar i köket gick inte an för flickornas skull, och
in i stugan inte heller, för då skulle det bli ett pratande. De tre
kvinnorna gingo som råttor kring katten för att binda bjällran på honom,
men ingen vågade.

Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden pressade genom fönsterrutor
och otäta väggar och gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit
kall, ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på vid gavel och
tre anskrin, som när räven ger opp andan, kommo kvinnorna att haja till.

-- Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och gick med slutna ögon till
en fönstersoffa, där han nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med
händerna knäppta över bröstet somnade han in i en lång suck.

Allt hopp var ute att få honom dän, och Carlsson och Robert, som kommit
tillbaka, vågade icke röra vid honom.

-- Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge honom en kudde bara och kasta
ett täcke över honom så sover han till i morgon.

Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga på rännet
över matbon och Carlsson gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det
blev tyst i köket.

Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig.

                  *       *       *       *       *

Följande morgon, när hanen gol och madam Flod steg upp för att väcka,
voro pastorn och Robert borta. Stormen hade lagt sig något, kalla vita
höstmoln tågade från osten in åt land och himlen var friskt blå. Vid
åttatiden började gumman sina vandringar ner åt östra udden för att se,
om ingen båt skulle synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna dök
ett och annat revat råsegel fram, försvann och stack fram igen. Sjön
vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på
luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att
lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och
sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem,
döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför
dem. Såg gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde hon dem
skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel, och det kom segel, men alla
höllo de undan för ön och föllo av åt norr eller åt söder.

Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade i ögonen och den gamla
gick in i skogen igen, trött på att vänta; och hon tog sig till att
plocka lingon i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste
hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå det käraste, och hon
hade icke varit hälften så bekymrad den där aftonen, när hon stod vid
hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna in i mörkret. Men i
dag var gossen ändå mera längtad, för hon kände på sig, att han skulle
kanske snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och pratet hade
tänt på kruttrån och snart skulle det säga puff! Vem som kom att sveda
ögonbrynen, var inte avgjort, men att det skulle hända någon, det var
antagligt.

Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom upp på ekbacken. Det sorlade
nere vid bryggan och hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring
sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade, utredde, tvistade. Det
hade tilldragit sig något, medan hon var borta, men vad?

Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade ner för backen för att
bli slug på vad som timat. Kommen ner till gärdsgården, såg hon
akterstycket av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott kring ön.

Normans röst var tydlig när han utlade förloppet:

-- Han gick till botten som en sten och så kom han upp igen; men då fick
han döden rätt igenom vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett
ljus.

-- Å, Herre Je', är han död? skrek gumman och rusade över gärdsgården,
men ingen hörde henne för Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten.

-- Och så fick vi draggen i honom och när flyet tog i ryggen, så...

Gumman hade kommit bakom nätgistorna och kunde icke gå igenom, men hon
såg som genom ett flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru alla
gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring en gråskymlig kropp, som
var stuvad i ekan. Och hon satte till att skrika och skulle under näten,
men nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som ett gissel.

-- Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten? skrek Rundqvist, som såg
att det levde i garnen. Nej, jag tror det är moster!

-- Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon förmådde. Är han slut?

-- Slut som en död hund!

Gumman kom loss och ner till bryggan. Där såg hon Gusten liggande
barhuvad och framstupa nere i ekan, men han rörde sig, och under honom
syntes en stor luden kropp.

-- Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att vända sig om. Sicken en vi
ha fått fatt i!

Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en fet gråskäl, som Gusten höll
på att dra skinnet av. Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och
köttet kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till många par
stövlar och skinnet var nog värt sina tjugo kronor; men vinterströmmingen
var ändå angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev därför något
förstämd och glömmande både den återfunne sonen och den oväntade skälen,
utbrast hon i förebråelser:

-- Nå, men strömmingen då?

-- Ja, den var inte god att komma åt, svarade Gusten, och den kan man
köpa för resten, men gråskälar får man inte alla dar.

-- Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det är stor skam att vara borta
i tre dar och inte komma hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i
vinter, tänker du?

Men hon fick intet medhåll, för strömming hade man fått nog av, och kött
var ändå kött, utom nu att jägarne hade genom sina märkvärdiga
berättelser om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig.

-- Ja, passade Carlsson på och högg sig ett stycke av åtelen, hade vi
inte jorden, så fick vi allt vara utan mat!

Den dagen blev intet notdrag av, för stora bykgrytan skulle sättas på
till trankokning; och det stektes och kokades i köket och dracks
kaffehalvor; och på södra logväggen spändes skinnet opp som ett
segertecken, och det liktalades och förevisades, och alla kommande och
gående klentrogne skulle sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden
hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen, vad Gusten sa åt
Norman i sista ögonblicket, när skotten skulle gå och huru slutligen den
döde uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en tråd».

Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han brynte i hemlighet sitt
stål, och när notdräkten slutligen var till ända, satte han sig till rors
i sumpen och for in till stan med Norman och Lotten.

                  *       *       *       *       *

När madam Flod kom ner till bryggan för att ta emot de hemkomna
stadsresarna, var Carlsson mycket kärvänlig och undfallande, så att
gumman strax märkte, att något kommit emellan.

Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och räkna ifrån sig
pengarne; och så skulle han sitta ner och berätta. Men det gick trögt och
drängen syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men gumman släppte
honom inte för mindre än att han klämde fram med en reseberättelse.

-- Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon -- han var väl oppe hos
professorns, kan jag tro?

-- Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade Carlsson, synligen
obehagligt berörd av minnet.

-- Nåå, hur mådde de?

-- Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och de var mycket artiga och
bjöd på frukost. Det var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra om
ens.

-- Nå, så, vad fick han för gott då?

-- Å, vi åt hummer och svampignoner och drack porter för resten.

-- Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna också?

-- Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.

-- Och de var sig lika, kan jag tro?

Det voro de nog inte, men det skulle ha roat gumman för mycket, och
därför svarte Carlsson inte på det.

-- Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns salong till aftonen och
hörde på musiken, och så bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det
var, som sagt, mycket roligt.

Men nu var det i själva verket inte alls roligt och saken hade avlupit på
ett helt annat sätt. Så nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av
Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida var borta. Därpå hade
professorskan kommit ut och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas
hem en hummer till kvällen, för det kom en främmande; och så hade hon
gått sina färde. Blivna ensamma, var Lina först något stel, men hur
Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida hade mottagit
hans brev och läst det högt en kväll, när hennes fästman var där och de
satt i kökskammarn och drack porter och Lina rensade champinjoner. Och de
hade gapskrattat så de kunde dö; och fästmannen hade läst om brevet två
gånger högt som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt »gamla
Carlsson» och hans »sista stunder», och när de kom till det där om
»frestelser och villovägar», hade fästmannen -- han var ölutkörare --
föreslagit, att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då hade de
gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel och smörgåsar.

Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons sinne och skakat om
minnena, så de kommit i oordning, eller han så livligt önskat sig i
ölutkörarns kläder, att han satt sig in i dennes angenäma ställning som
värd, förväxlat sig med den hummerätande okände, druckit fästmannens
porter och ätit Linas champinjoner, nog av, han framställde
sakförhållandet för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan, vilket
var huvudsaken. Och när det var gjort, kände han sig lugn att skrida till
anfall. Pojkarne voro på sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna
hade slutat för dagen.

-- Vad är det för prat, som går i socknen här och som jag får igen
överallt? började han.

-- Vad pratar man nu igen? frågade gumman.

-- Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på att gifta oss.

-- Asch, det ha vi hört nu så länge.

-- Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk kan säga sådant, som inte
är; jag kan rakt av inte förstå sådant, illparade Carlsson.

-- Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen göra med en gammal käring
som jag?

-- Å, vad det beträffar med åldern, så har det ingen fara. Får jag säga
för min del, att skulle jag en gång _tänka_ på att gifta mig, så skulle
det inte bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting vet, för se,
moster, lustan är en sak och gifta sig en annan; lustan, den världsliga
lustan, förgår som en rök, och tro och loven är som en tugg snus, när det
kommer en annan, som kan bjuda på cigarr. Men si sådan är jag, moster,
att den jag gifter mig med, den håller jag loven med, och så har jag
alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat, den säger ljug.

Madamen spetsade öronen och började misstänka ugglor i mossen.

-- Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av med henne och Carlsson?
undersökte hon.

-- Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville jag bara räcka ut
pekfingret, så hade jag henne på mig, men se, moster, hon har inte det
rätta sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon helst
går på orätta vägar. För resten, jag börjar bli gammal, ska jag säga, och
har inte lust att fjollas längre; ja, jag säger rakt ut, att _skulle_ jag
tänka på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre, förståndig
mänska, någon som hade det rätta sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska
säga riktigt, men moster kanske förstår mig ändå, för moster har det
rätta förståndet, ja, det har hon.

Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att bättre kunna förstå
Carlssons krumbukter och passa på att säga amen, när han väl fått fram
sitt ja.

-- Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på härvan, har då inte Carlsson
tänkt på änkan i Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär bättre än
få gifta om sig?

-- Asch, hon, neej, si jag känner henne nog för resten, men hon har inte
det _rätta sinnelaget_, för si, det som ska ta mig, det ska vara ett
sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och granna klädtrasor, si det
var inte värt med mig, för sådan är inte jag; och den, som känner mig
rätt, ska inte kunna säga något annat.

Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter och någon måste säga sista
ordet, medan det var möjligt.

-- Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade madamen ett djärvt steg
framåt.

-- Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker dit, jag har inte tänkt
något alls ännu, men den, som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så
att man inte sen ska komma och säga att jag har lockat någon, för sådant
är inte mitt sinnelag.

Gumman visste nu inte riktigt, var hon var hemma, men hon måste känna sig
för en gång till.

-- Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i tankarne, så kan han ju inte
gå och tänka på någon annan med fulla allvare.

-- Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den vill jag inte ha, om de
kasta'na efter mig; nej, bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen
ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till, så är det inte ont i
det, fast jag inte ser på't, för sådan är jag, och det är mitt sinnelag.

Nu hade man kört och vänt så många gånger, att det var fara bli sittande,
om gumman inte knuffade på.

-- Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi skulle ha vårt tillsammans?

Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om han genast från första
ögonblicket ville jaga bort alla misstankar om en sådan låghet.

-- Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade han. Det ska vi aldrig
tala om, än mindre tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga
alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men sådan är inte jag och
det är inte mitt. Nej, aldrig på tiderna ska vi tala om den saken mer.
Lova mig, moster, och ta mig i hand -- (här räckte han ut sin hand) --
att vi aldrig talar om den saken mer! Ta mig i hand på det!

Men gumman ville inte ta i hand på det, utan hon ville just tala
grundligt om saken.

-- Varför ska en inte tala om det, som ändå skulle kunna bära till? Jag
är gammal, vet ju Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården;
jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper på, men jag förstår
väl, att han inte vill slita för andra och släpa ut sig för inte, och för
det ser jag ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket prata, de
babblar likafullt, och har Carlsson ingenting särskilt emot mig, så ser
jag inte något, som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, säg?

-- Inte har jag något emot moster, för all del, men se det där hålens
pratet om det och det, och för resten lär Gusten inte bli god på oss.

-- Asch, är inte han karl att hålla honom från sig, så ska jag väl mäkta
det. Till åren är jag nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag
säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog vara så golik som en
annan slinka, när det skall bära te.

Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med planer och råd, hur man skulle
delgiva Gusten det och hur man skulle ordna med bröllopet och allt det
där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge att gumman måste sätta på
kaffepannan och ta fram brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram
på natten och litet till.




FEMTE KAPITLET.

Man slåss på tredje lysningsdagen, går till
skrift och håller bröllop, men kommer ändå
inte i brudsäng.


Att ingen är bättre än när han dör och ingen sämre än då han gifter sig,
fick Carlsson snart erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl,
gormat och stormat i tre dagar, under det Carlsson företog en liten resa
i något föregivet ärende. Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och
in på, befanns vara den bästa människa hittills skapad, varemot Carlsson
vändes som gamla kläder och befanns vara fläckig på insidan. Han
upptäcktes ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre platser,
rymd en gång med bestämdhet, till tings för slagsmål enligt obestyrkt
uppgift. Allt detta fick madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång,
och med utsikten till änkeståndets upphörande tycktes gumman kvickna
till, leva opp och få skinn på näsan, så hon tålde både vått och torrt.

Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i att han var en utbörding,
vilken nu genom giftorätt skulle komma åt denna jord och detta vatten,
som de insocknes vant sig betrakta som i viss mån gemensam. Som madamen
satt i orubbat bo och sannolikt skulle leva ännu i många år, minskades
sonens utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning på gården
komme efter detta att bli väl mycket lik en drängs, och detta under den
förre nyss inflyttade drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt
var det alltså icke, att den nerflyttade blev himlarasande och gav modren
skarpa ord, hotade gå in till kronan, taga ut stämning och låta mota bort
den blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när Carlsson kom hem efter
sin lilla tripp, iförd salig Flodens svarta söndagsrock och
skälskinnsmössa, som han vid första ömma tillfället hade fått i
morgongåva. Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att göra ett
spratt, och en morgon, när de skulle sätta sig till frukostbordet, låg på
Carlssons plats en handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson, som
ingenting ont anade, lyfte på handduken och fick se sin bordsända dukad
med allt skräp han samlat i sin säck och som han glömt under sängen oppe
på kammarn. Där stod tomma hummerburkar, sardinlådor, champinjonflaskor,
en porterbutelj, en oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med
mycket mera.

Han blev grön i ögonen, men visste inte vem han skulle bryta ut emot.
Rundqvist hjälpte honom till en avledare med förklaringen, att det var
ett vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta och gifta sig.
Olyckligtvis kom Gusten strax in och uttryckte genast sin förvåning över
att lumpsamlaren kommit så här tidigt på hösten, för han bruka' inte visa
sig förrän på nyåret; och samtidigt passade Norman på att upplysa det
ingen lumpsamlare varit här, utan att det var Carlssons minnen efter
Ida, som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts med, efter som det
var slut nu mellan dem.

Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten reste opp till
prästgården och lyckades få sex månars jäv på Carlssons bröllop, efter
som denne icke hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen, som
Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde genom att tillskansa sig
små vederlag. Först hade han tagit sin nya ställning högtidligt, men när
detta slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket åtminstone
ta den mera skämtsamt, vilket också lyckades bra utom med Gusten, som
underhöll en ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till
försoning.

Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge, notbygge och isfiske med
mellanstick av kortspel och kaffehalvor, ett och annat julkalas och
alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten lockade ut till
sjös, men Carlsson satte till alla krafter vid vårbruket för att kunna
påräkna en stark skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som
bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att man skulle hålla ett
dundrande sådant, så att det skulle minnas i åratal.

Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna, och professorn nickade god
mening som i fjor och tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet
att det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade
gått ur tjänsten i april och skulle visst gifta sig snart. Hennes
efterträderska var icke vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för
många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet som han hade
spel på hand och icke var hågad förlora.

Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet skulle stå mellan höanden
och skörden, då det alltid var en liten stiltje i göromålen, både på land
och på sjön.

Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig sinnesförändring hos
Carlsson, som madam Flod var den första att erfara. De hade visserligen
efter landsens sed levat som gift folk alltsedan trolovningen, och
fästmannen, som hade jävet svävande över sig, visste alltid rätta sitt
uppförande efter de tvingande förhållandena, men när faran var över,
stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta gjorde dock icke någon
annan verkan på madam Flod, som också kände sig säker i tygena, än att
hon visade tänderna så många hon hade kvar, och på tredje lysningsdagen
bar det ihop.

Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till kyrkan för att gå till
skrift. Som vanligt hade man tagit minsta möjliga båt för att, ifall man
måste ro, mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var trångt i
båten, helst man medfört matsäck och ett halvpund badfisk åt pastorn,
några skålpund ljus åt klockarn samt alla möjliga plagg att byta med,
utom segel och åror, öskar och ämbar, pallar och fotspark.

Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost och bjudit varandra ur
ömsesidiga krus och halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön
och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan karlarne, av
vilka ingen hade lust komma svett fram till kyrkan. Kvinnorna hade trätt
emellan, och när man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som man
inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men det var bara förstgången,
som ringde, och man hade god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till
prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade sig ännu och var vid
vresigt lynne.

-- Rart främmande i kyrkan i dag, när man får se Hemsöborna, hälsade han
och lade rakskrapet på pekfingret.

Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå ut i köket och ha sig en
sup.

Därpå gick man till klockarn med ljusen, och där ficks också en sup.

Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade på storböndernas hästar,
läste på gravvårdarna och hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort
besök vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och så pinglade det
och ramlade på i klockstapeln och församlingen kröp in. Men Hemsöborna
hade ingen bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste de stå på
gången. Hett var det vådligt, och främmande kände de sig i det stora
rummet, så att de svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en rad
korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan blev elva, innan man
kom till predikstolpsalmen, och Hemsöarne hade redan saxat om benen och
bytt fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande hett, så det
pärlade om pannorna, men de stodo som i en tång och kunde inte röra sig
åt en skuggig fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp psalmen nr 158.
Orgeln piper ett preludium och klockarn tar opp första versen. Den
avsjöngs med liv och lust, efter som man väntade få predikan strax på.
Men se så kommer vers två och vers tre.

-- Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton?
viskade Rundqvist till Norman.

Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn syntes pastor Nordströms
vredgade ansikte, som blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen,
som han beslutat ge en duvning, efter som han en gång hade dem i
händerna.

Och alla arton verserna sjöngos, så klockan blev halv tolv, innan prästen
kom opp i predikstoln. Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo
ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev dock inte sömnen, för
ett tu tre skrek pastorn till, så att de slumrande ryckte till, kastade
upp huvena och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat om elden var
lös.

Carlsson och gumman hade trängt sig så långt fram, att all reträtt till
dörrn utan skandal var omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för
trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen steg. Ibland vände
hon sig och kastade en bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit
honom om att bli buren ner i sjön, men han var så inne i gudstjänsten,
där han stod i Flodens vida rosslädersstövlar, att han endast straffade
den otåliga med hätska blickar. Men de andra hade däremot sackat
akteröver och kommit under orgelläktarn, där det var svalt och man hade
lite skugga. Där upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han slog
sig ner och tog Clara i knä.

Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto bredvid, när predikan
började. Det var ord och inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten
handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund ingen av
manfolket tog åt sig, så sov man över lag, sov sittande, hängande,
stående.

När en halv timme gått, knuffade Norman på Rundqvist, som stod framlutad
med handen för pannan, som om han mått illa, och med tummen pekade han åt
Clara och Gusten på brandsprutan. Rundqvist vände sig varligt åt sidan,
spärrade upp ögonen, som om han fått se den onde själv, skakade på huvet
och log, som om han förstått. Clara satt nämligen med tungan ute och
ögonen igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, men Gusten
stirrade oavvänt på pastor Nordström, som om han ätit opp vartenda ord
och ansträngde sig att höra timglaset rinna.

-- Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, skred baklänges ut sakta och
varligt, trevande försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot
tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och
kvick som en ål hade han slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart
följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten.

Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte
snart krafterna i stånd igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter
in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande Gustens armar, vilka
höllo henne om livet, men så högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta
ner dem litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt rov, som om
någon velat ta flickan ifrån honom.

En halv timme till varade predikan, och så dröjde det en halv timme med
psalmsång, innan kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark
sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod, som efter slutad
ceremoni vid altaret ville tränga sig in i en bänk, höll på att komma i
gräl, och blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista halvtimmen
utanför kyrkvärdens bänk stående på klackarne, som om tegelstenarne bränt
henne under sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev hon
alldeles vild för att folket såg på henne.

Äntligen var alltsammans slut och man rusade ner i båtarna. Madam Flod
gav sig inte till tåls, utan drog av kängorna, sedan hon mottagit
lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till båten, varefter hon
stack fötterna i sjön och grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över
matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna voro slut, slogs det
larm. Rundqvist ansåg sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog,
att någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en ful misstanke på
Carlsson.

Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson att han hade en tjärtunna oppe
i kyrkboden att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken skreko, att de
inte ville ha någon tjära i båten, inte för aldrig det, efter som de hade
nya klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och stuvade den. Då
blev det ett liv om vem som skulle sitta nära det farliga kärlet.

-- Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.

-- Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade Carlsson, som kände sig
betydligt mera hemmastadd, sedan det var utlyst.

-- Vad säger han för slag? väste gumman.

-- Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av!

-- Vem är det som kommenderar på sjön, om jag må fråga? inföll nu Gusten,
som tyckte att man gick hans ära för när.

Och så satte han sig till rors, lät hissa på och tog skotet till sig.
Båten var djupt lastad, vinden var ytterst svag, solen brände hett och
sinnena voro i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad näver»,
och det hjälpte inte att manfolket tog segelsupen. Tålamodet förgick
därför snart och tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som
ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot icke Gusten; -- vänta,
bara man kommer utom kobbarne, så blir det segla av, menade han.

Och man väntade. Redan syntes ute i gattet mellan öarne en mörkblå
strimma, och man hörde sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en
stark ostlig i antågande, och det började leva i seglen. Just när man
gått över en udde, kom det luft så att ekan lade till, reste sig och sköt
fart, så det porlade efter henne. Nu måste man ta en sup på det över lag,
och sinnena lättade opp, under det man gjorde god gång. Men så friskade
vinden i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en strykande halv
sida med. Carlsson blev rädd, höll sig i betten och bad, att man skulle
lägga opp och reva.

Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så att vattnet kom in.

Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta ut en år. Men gumman
tog honom i rocken och satte honom ner.

-- Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon.

Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte länge,
förrän han rusade opp med lyftat rockskört, utom sig.

-- Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den rackarn, hojtade han och slog
med rockskörtet.

-- Vem läcker? frågades i flock.

-- Tunnan, vet ja'!

-- Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla makade åt sig för tjärfloden
som kilade omkring efter alla båtens rörelser.

-- Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar jag er i sjön!

Carlsson hade rest sig igen, just när en bris kom. Rundqvist, som såg
faran, lyfte varligt på ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner.
Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom sig och fann gott
inskrida.

Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade honom.

-- Vad är han för en karlstackare, som inte har seglat på sjön förr! Kan
han inte vara människa och sitta i båten!

Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade ett stycke av rockkragen.

-- Ska du riva sönder mina kläder, käring! gastade han och satte
stövlarna opp på suden för att skydda dem för tjäran.

-- Vad säger han för slag? gnistrade gumman. Hans rock! Vem har han fått
rocken av kanske? Käring för en sån där leksill, som inte har något att
komma med...

-- Tig! röt Carlsson, träffad i den allra ömtåligaste punkten, eljes
svarar jag som sanningen är!

Gusten, som tyckte, att det började gå för långt, tog nu till att jodla
en schottisch, i vilken Norman och Rundqvist instämde, varefter det
ettriga samtalet mojnade av, kastande sig in på den gemensamma fienden,
pastor Nordström, som låtit dem stå i fem timmar och sjunga arton verser.
Flaskan gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och under allmän
förnöjelse susade ekan in i viken och tog törn vid bryggan.

Emellertid började rustningarna till bröllopet, som skulle räcka i tre
dagar. Man slaktade en gris och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade
in strömming i salt och lagerbärsblad; bakade, skurade, bryggde, kokade,
stekte och malde kaffe. Gusten gick under allt detta och såg
hemlighetsfull ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening. Carlsson
däremot satt mest framför chiffonjéklaffen, skrev och räknade; gjorde
Dalaröbud och ordnade med allt som skulle vara.

Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt om morgonen packade sin
väska, tog bössan och gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han
skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut och se efter om
badfisken gått upp, och så bar det av.

Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med matsäck för flera dagar
och medfört sängtäcke, kaffepanna och andra grejor, behövliga för en
vistelse på skären. Han satte strax till segel, och i stället för att ta
in i vikarne och se om tiden gått opp i de varma sandiga lågstränderna
att bada som det kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne.

Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som
skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt
smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden
eller himlen. På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i
uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara
martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt
omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda
boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en
enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken ejdrar och skrak
skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg stod
vajande för vinden. Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin
rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes
styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel.
Dit ut till sista skäret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och
med pipan i munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och vid
niotiden tog han i land på Norsten. Det var en klippig liten ö om några
tunnland med en dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga
mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden med sina eldröda bär
i skrevorna, och dalgången var betäckt med en tjock matta av ljung,
kråkris och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda enbuskar lågo
som platt-trampade utmed hällarne och tycktes hålla sig fast med naglarna
för att inte blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig; kände var
sten, visste var han skulle lyfta på enruskan för att finna den häckande
ejderhonan, som lät stryka sig på ryggen och nappade honom i byxbenet;
här stack han ner sin klykstör i en bergrämna och tog fram tordmularne,
som han vred halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas
strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans med ett annat
fiskarlag byggt en bod, i vilken de brukade ta natthärbärge. Dit ställde
också Gusten sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under takskägget
och bar in sina grejor. Boden bestod endast av en stuga utan fönster, med
sänglavar, hyllformigt uppslagna över varann, en spis, en trefot att
sitta på och ett bord.

Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han upp på taket, öppnade
skorstensluckan och klev ner igen. Därpå tog han strykstickorna på deras
plats under en bjälke, tände i spisen, där den siste besökaren icke
förgätit gammalt bruk att lägga opp ett fång bränsle åt sina
efterkommande. Så satte han på potatispannan, lade ett varv salt fisk
över potatisen och rökte en pipa, medan han väntade.

När han ätit och supit, tog han bössan och gick ner till båten, där han
hade vettarne. Rodde ut dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp
han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av stenar och ris.
Vettarne lågo och gungade på de långa havssjöarne, som bröto in, men inga
ejdrar syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade; drev omkring i
strandstenarne och tittade efter en utter, men fick bara opp svarta
huggormar och getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad
sandhavre.

Men han tycktes inte heller angelägen om att få något, utan drev mera för
drivas skull, för att slippa vara hemma eller för att det roade honom att
driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde honom.

Efter middagen lade han sig inne i boden att sova, och aftonvardsdags
rodde han ut med torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön
låg nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den sjunkande solens
guldgata som tunn rök. Det var tyst omkring honom som i en vindstilla
natt och han hörde dunket av årtullar på halva milen. Skälarne badade på
vederbörligt avstånd, stucko opp sina trindskallar, bölade, blåste och
döko ner igen.

Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades dra opp några vitbukar,
som med sina stora men ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa
mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere i djupen och dinglade
in över relingen.

Han hade hållit sig på norra sidan av skäret, men när det blev afton
hastigt och han skulle vända till land, märkte han först, att det rökte
ur bodens skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde han med raska
steg opp åt stugan.

-- Är det du? hörde han inifrån och igenkände pastorns röst.

-- Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när han såg prästen sitta vid
spisglöden och steka sill. -- Och han är ensam härute?

-- Ja, jag är ute och letar efter torsk och har suttit på södra sidan, så
att jag inte sett dig. Men varför är du inte hemma och rustar till
bröllopet i morgon.

-- Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, menade Gusten.

-- Ah, du pratar, varför skulle du inte vara med?

Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han
både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att
han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot.

-- Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli
utskämd?

-- Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera synd om mig, som ska få en
sådan där knöl till styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han
sitter där.

-- Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, och det kan nog hjälpas
sedan, men nu ska du ta båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet
ska du vara!

-- Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag har satt mig det i
sinnet, försäkrade Gusten.

Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på spishällen. -- Du har
väl inte en sup, du? tog han upp. Ser du, min gumma har det laget att
låsa in allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något.

Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick sig en redig, så att han
blev talför och pratade hit och dit om socknens angelägenheter, både
yttre och inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo de solen gå
ner och skymningen lägga sig som ett melonfärgat töcken över kobbar och
vatten. Måsarne gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo in åt
inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.

Det blev tid att gå i säng och myggen skulle schasas ut ur boden, till
vilken ända dörren stängdes och stugan röktes full med Svarta Ankaret,
varpå dörren åter öppnades och jakten anställdes med rönnkvistar. Och så
kastade de båda fiskarena av sig rockarne och klättrade upp i var sin
lave.

-- Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan fått sina
ordentliga förut, och på sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen,
varpå det skulle sovas.

Det var mörkt inne i boden, endast en och annan dagsljusstrimma bröt sig
in genom de otäta väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen
sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade sig i sina lådor för
att undkomma plågoandarne.

-- Å, det är för djävligt! stönade slutligen pastorn. Sover du, Gusten?

-- Jo vackert! Här blir visst något sova av i natt. Men vad ska man ta
sig för?

-- Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser ingen annan råd. Om vi hade
en kortlek bara, så kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du?

-- Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnöarne ha sin, svarte
Gusten och klev ner ur sängen, kröp på jordgolvet under sista laven och
kom fram med en något begagnad kortlek.

Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen och tänt en ljusbit. Gusten
satte på kaffepannan och drog fram en strömmingstrumma, som lades mellan
knäen och blev spelbord. Och så tändes pipsnuggorna; korten dansade snart
och timmarne gingo.

-- Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande med en och annan
svordom, när en mygga oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes
nackar och knogar.

-- Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som tycktes ha haft sina
tankar på annat håll än på kort och mygg -- skulle du inte kunna ge honom
en näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet? Det ser ju
fegt ut att gå undan för en sån där knölföda, och vill du förarga honom,
så vet jag bättre råd.

-- Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten, som nog tyckte det var
skada att gå miste om trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv.

-- Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln och säg, att du blivit
uppehållen på sjön. Det kan vara chikan nog, och sen tar vi och super
honom full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng, så ska vi ställa
om att pojkarne raljerar med honom. Kan det inte vara nog, det?

Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken på att gå tre dar ensam på
skäret och ätas av mygg om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som
han verkligen längtade efter att få vara med och smaka all härligheten,
som han sett rustas till. Planen uppkastades därför av pastorn till
äventyrets utförande och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess
sättande i gång. Och nöjda med sig själva och varandra gingo de slutligen
till kojs, när dagsljuset bröt in genom dörrspringorna och myggen
tröttnat på sin nattliga dans.

                  *       *       *       *       *

Carlsson hade samma afton av hemkomna strömmingsfiskare fått höra, att
både Gusten och pastorn hade setts styra ut till Norsten, och han drog
därav den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var i
görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg till, både därför att
han skaffat honom sex månars jäv och därför att han visade honom en
aldrig tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för honom, strukit
sig mot honom, smort honom, men utan framgång. Voro de i samma rum, hade
pastorn alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig vad han
sade och talade alltid om historier, som mycket väl kunde ha sin
tillämpning på föreliggande fall. När nu därför Carlsson fick veta, att
pastorn haft sammanträffande med Gusten ute på skäret, antog han, att det
var ett möte med bestämt syfte, och i stället för att avvakta
mötesbeslutets verkställande, vilket han misstänkte skulle gå ut över
hans person, kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i grinn.
Kustens båtsman befann sig händelsevis på permission och var för
tillfället anställd som munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans
skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd och värderad.
Carlsson räknade rätt, när han trodde sig kunna lita på dennes medverkan
vid att spela pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn inte
blivit framsläppt vid konfirmationen för att han varit svår efter
flickorna, och ett års dröjsmål hade vållat honom trassel vid flottan. De
båda prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin plan att spela
pastorn ett riktigt puts, och ett sådant kunde icke gå av för mindre och
annat än att prästen skulle fyllas med därvid beledsagande
biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge själva.

Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll och slumpen skulle avgöra,
vilken som skulle bli den verksammaste.

Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor vaknade trötta och ondsinta
efter så mycket bråk, och när de första gästerna kommo för tidigt,
efter som vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog ingen
emot dem, utan de ströko snopna omkring backarne, som om de kommit att
snylta. Bruden var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring i
skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer, sätta ljus i
stakarna. Stugan var lövad och skurad och alla möbler utburna bakom en
knut, så att det såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården var
rest en flaggstång, på vilken man hissat tullflaggan, lånad för
högtidligheten av uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och
krona i lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo björkruskor. I
fönstren voro buteljer med de starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så
att de lyste långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för Carlsson
hade sinne för starka effekter. Den guldgula punschen sken som solstrålar
genom det såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som koleld; de
silverliknande tennkapslarne, som täckte korkarne, gnistrade som blanka
tjugofyraskillingar, så att några av de djärvare ungbönderna lockades
fram att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster, kännande en försmak
av behagliga rivningar i svalget.

På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat, som grova mörsare bevakande
ingången, och det ena höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem
lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer, Anblicken var
praktfull och krigisk och båtsman Rapp gick omkring som en konstapel, med
korkskruv hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen, som stod
under hans kommando. Han hade sirat faten med granris, stuckit upp dem
och insatt metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en kanonviska
och knackade då och då på kärlen, för att låta höra, att det fanns något
i dem. Uppsträckt i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage,
vita byxor och blanklädershatt, men dock utan sidogevär för säkerhetens
skull, ingav han bondpojkarne stor respekt, och han hade utom
munskänkssysslan uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid
behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika pojkarne låtsade
förakta honom, men det var bara avundsjuka, för de ville så gärna gå i
uniform och tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för daggen
och kitsliga kanoniärer.

I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen och hoplånta kvarnar
skrällde och gnisslade; sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd
var travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter mellan matbon, som
var fullhängd med kokt och stekt av alla slag och säckar med nybakat
bröd. Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom kammarfönstret med
lösflätorna slängande och i bara särkärmarne, skrikande än åt Lotten än
åt Clara.

Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra en lov schangtilt förbi
brygghuvet, stryka och under bösskott lägga till. Men det dröjde länge,
innan man vågade sig opp till stugan, och man strök ännu i flockar
omkring backarne.

En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns fru och barn måst
resa inåt land på en födelsedag, och endast professorn var hemma. Han
hade därför välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin stora
sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan under ekarna till
kaffedrickning och kvällsvards intagande. Där voro nu långa längor med
bräden lagda på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed borden,
som redan voro täckta med dukar, på vilka kaffekopparna voro uppställda.

På backen framför stugan började nu små grupper bilda sig; Rundqvist med
skältran i håret, nyrakad, iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv
att muntra gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman, som fått till
förtroendeuppdrag att med Rapp sköta saluten, huvudsakligen med
dynamitpatroner, höll sig bakom knuten och repeterade i mindre skala med
en terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar sitt dragspel,
vilket i dag var bannlyst, alldenstund ortens styvaste fiolspelare,
skräddaren i Fifång, blivit inkallad, och denne herre var mycket känslig
för ingrepp i sin konst.

Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt bröllopslynne och färdig till gyckel
med brudparet, såsom sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på
tröskeln och bads välkommen.

-- Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade pastor Nordström.

-- Å fanken, så brått är det inte! svarte brudgummen utan förlägenhet.

-- Är du säker på det? jävade pastorn, under det bönderna grinade. Jag
har vigt, döpt och kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt
folk, som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det med bruden?

-- Hm, någon fara är det inte den här gången, men man kan inte veta när
det bär av, svarte Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan
kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med fiske och
väderleksförhållanden.

Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit halsduk samt svart hög hatt.
Pastorn grep honom genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp
samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon och öron, för de trodde
alldeles säkert, att professorn var en spränglärd man.

Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt var redo och att man bara
sökte efter Gusten för att få börja.

-- Var är Gusten? ropades nu ute på backen och upprepades ända uppåt
logen.

Ingen svarade. Ingen hade sett honom.

-- Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste Carlsson.

-- Var kan han då vara? illmarade pastor Nordström, så att Carlsson
märkte det.

-- Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng en fågel; och han hade
någon svinpäls med sig, som fick honom att supa, kan en tro!

-- Nå, då var det inte värt att vänta honom, menade pastorn, om han råkat
i dåligt sällskap. Det är illa av honom i alla fall att inte hålla sig
hemma, där han har goda föredömen och gott folk att värna sig till. Men
vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller ska vi bida?

Bruden hördes, och fastän hon var mycket ledsen, ville hon ändå, att man
skulle börja, för att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades
uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne; spelman hartsade och
skruvade, pastorn fick på sig kappan, brudsvennerna bildade förtravet,
och pastorn ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit slöja och
myrtenkrans och var hårt snörd, så att det, som skulle döljas, blev än
mera synligt. Och så tågade man opp till professorns, under fiolens
gnissel och bergskottens knallar.

Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga blickar omkring sig för att
spana efter den förlorade sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste
pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så kommo de in; gästerna
ställde upp sig kring väggarne, som om de skulle göra spetsgård kring en
avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta stolar
täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit fram boken och fingrade på
kragarne, skulle till att härska sig, då bruden lade handen på hans arm
och bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par ögonblick, så kom
nog Gusten.

Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde endast stövelknarr och
stärkkjolsfras, som efter några ögonblick upphörde. Man såg på varann,
blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen. Slutligen sade
pastorn, som hade allas blickar på sig:

-- Nu börja vi, för den här väntan blir oss alldeles för lång! Och har
han inte kommit nu, så kommer han ej.

Och därmed började han läsa: Dyre kristne, äktenskapet är av Gud själv
stiftat...

Det hade gått på en bra stund och de äldre kvinnorna luktade på sin
lavendel och gräto, när plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården
och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett ögonblick, men lät sig icke
vidare störas, utom att Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut
genom fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang! som när man drar upp
champanjebuteljer, och pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa.
Oron lade sig något och pastorn frågade just brudgummen: Inför Gud den
allvetande och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Johannes
Edvard Carlsson, om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta hustru och
älska henne i lust och nöd? då i stället för svaret en ny ordentlig salva
buteljkorkar smattrade, glasskärvor klingade och rackan tog till att
skälla alldeles ursinnigt.

-- Vem är det som slår opp buteljer därute och stör den heliga akten? röt
pastor Nordström ursinnigt.

-- Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson ur sig, som icke längre
kunde hålla igen sin nyfikenhet och oro. Är det Rapp, som gör spektakel?

-- Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade Rapp, som stod i dörren
och kände sig sårad av utpekningen.

Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt.

-- Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte sker någon olycka,
skrek pastorn, så få vi fortsätta sen.

En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade sig vid fönstren.

-- Det är ölet! skrek någon.

-- Elet, elet springer! upprepade professorn.

-- Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet också!

Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och smällde och fräste, så
att skummet rann utåt marken.

Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet i ceremonien, som inte
skulle betyda något gott; brudgummen fick glåpord för sina dåliga
anordningar och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på vilken han
ville skjuta skulden; pastorn var vred över att den heliga akten stördes
av buteljerna, men ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur
buteljbottnarne och råkade i misstag under räddningsarbetet bärga några
halvläkta flaskor, ur vilka endast korkarna sprungit. När slutligen
stormen lagt sig, samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre
andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om frågan till brudgummen,
gick ceremonien utan andra störande avbrott än några illa kvävda flin
från pojkarne i farstun.

Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och så fort man kunde, lämnade
man stugan, stinkande av svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och
vissna blombuketter. Och så tågades i livligare fart till kaffebordet.

Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, men bruden hade ingen
ro att sitta, utan skulle springa av och an för att se till
rustningarne.

Solen sken glänsande på juliaftonen och under ekarne glammades och
sorlades. Brännvinet flöt i kaffekopparne, när påtårarne kommo efter
doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos brudgummen bjöds punsch,
vilket icke sågs illa av varken bönder eller pojkar. Det var en dryck,
som icke bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur sin
kaffekopp.

I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och drack honom oupphörligt
till, berömde honom och visade honom den största uppmärksamhet, dock icke
förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte honom mera nöje, emedan
han så sällan träffade en bildad man. Men han hade svårt att finna honom
i samtalet, då musik icke var hans styrka, och professorn av artighet
sökte leda samtalet in på pastorns område, varifrån dock denne helst
ville slippa ut. Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra
ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom van att ge sig luft i
musik, ogärna talade långa stycken.

Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta i det obemärkta, upp till
högsätet; och, betydligt stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala
musik med professorn.

-- Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, hälsade han och knäppte på sin
fiol, si vi har liksom litet gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis
förståss.

-- Res åt helvete, skräddare, och var inte oförskämd! avsnäste Carlsson.

-- Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att det rör Carlsson, men
känn på den här fioln, herr kammarmusikus, känn på den och säg mig, om
den inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har kostat mig tio
riksdaler banko.

Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig vänligt:

-- Micket sken!

-- Ja, si så är det, när någon förstår sig på; då kan man få höra ett
sant ord; men att tala om konst med de här, han skulle viska, men
röstmedlen vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika i stället,
de här djävla bondbassarne...

-- Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus.

-- Hör du, du får inte bli full, skräddare, för då blir det ingen dans
av!

-- Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer!

-- Har jag inte blivit bjuden på supa kanske, och är du snål, din
skinnare?

-- Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade pastorn, för annars får du
stryk.

Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin konst, och för att belysa
sitt påstående om fiolens förträfflighet, började han kvintilera.

-- Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar; de klingar ackurat som en
liten orgel...

-- Håll käften på skräddarn!...

Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog. Då skriker någon: Gusten
är här!

-- Var? Var?

Clara upplyser, att hon sett honom nere på vedbacken.

-- Säg mig till, när han gått in, ber pastorn, men inte förrän han är
inne, hör du det!

Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår opp konjaksbuteljerna.

-- Det går litet häftigt, det här, menade pastorn avböjande, med Carlsson
tyckte, att det gick ordentligt.

Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla med pastorn, som också
snart hade tömt sin första toddy och måste laga den andra.

Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar. Han betraktar så noga han kan
Carlssons anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än. Men han
har svårt att se och inskränker sig till att skåla med honom.

Då kommer Clara och ropar:

-- Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne!

-- Nej, vad fan säger du; är han inne redan!

Pastorn hade glömt, vem frågan gällde.

-- Vilken han är inne, Clara? genljöd korus.

-- Gusten, vet jag!

Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hämtade Gusten, som han ledde
upp till bordet, blyg och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch
och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson och sade ett kort: Lycka
till då!

Carlsson blev känslofull och drack i botten, förklarande, att det gjorde
honom ett stort nöje att se honom, fastän han kom sent, och att han
visste två, vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom, fastän han
kom sent.

-- Och tro mig, slöt han, att den som förstår att ta gamla Carlsson på
rätta stället, den vet också var han har honom.

Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade Carlsson dricka ett särskilt
glas med sig.

Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade,
skratten skrällde och små nödskrik hördes redan här och där i buskarne,
avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma
sommaraftonens himmel. Och ute i ängarne gnisslade syrsan och snarpade
kornknarren.

Borden röjdes, ty nu skulle dukas till kvällsmat; Rapp gick och hängde
kulörta lyktor, som han fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman
sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä och tappade svagdricka
och brännvin; flickorna buro fram smör i såtar, strömming i vålmar på
skärbräden, pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när det var
färdigt, klappade brudgummen i händerna:

-- Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han.

-- Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan pastorn ville ingen börja!

-- Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja, si då går det rakt inte an
att börja!

Det ropades och letades, men intet svar. Man stod i hopar kring borden
som hungriga hundar med glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen
hand rörde sig och tystnaden tryckte.

-- Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? hördes Rundqvists oskyldiga
stämma.

Utan att avvakta vidare upplysning gick Carlsson ner att söka det hemliga
rummet, och mycket riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn
med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt meningsbyte.
Lyktan stod på golvet och kastade ett rampsken upp på de båda
tronbestigarne.

-- Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!

-- Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så kommer vi genast!

-- Ja, men de står och väntar ju, alla människor, och med respekt till
sägandes, kunde ju herrarne liksom raska undan lite!

-- Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!

Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka, att pastorn var »rörd»,
avlägsnade sig och skyndade lugna sällskapet med den lämnade
förklaringen, att pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara
till reds.

Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram över backen och åtföljd av
två vinglande skuggor nalkas de dukade borden.

Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre bordsändan och bruden
kom fram med brödkorgen för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma
väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande
i köttbullsfatet, skrek han med ljudlig stämma:

-- Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!

Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå var han var hemma, såg
att han hade något lysande föremål i handen, och erinrande sig att han
sista julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte han lyktan
som en pokal i höjden och talade:

-- Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira.

Här stirrade han på Carlsson för att få några upplysningar om festens
karaktär och ändamål, för han var redan fullständigt frånvarande, så att
årstid, rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men Carlssons grinande
ansikte gav ingen lösning på gåtan. Han stirrade ut i rymden för att
upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en
vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på
spåren.

-- Denna ljusets glada fest, kastade han upp, då solen viker för kölden,
och snön -- han såg den vita bordduken som ett stort snöfält breda sig
ut oändligt långt bort... -- mina vänner, då första snön lägger sig som
ett täckelse över höstens smuts... nej, jag tror ni skojar med mig...!
Hlutt!

Han vände sig bort och krökte ryggen.

-- Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill gå och lägga sig!
Var så goda och börja, mitt herrskap!

Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade lös över faten, lämnande
pastorn åt sitt öde.

Han hade till nattkvarter fått sig anvisad professorns vindskammare, och
för att visa, att han var nykter, avböjde han hotande med stryk alla
anbud om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som om han letade
nålar i det daggiga gräset, höll han kurs ner på ett fönster, där det
lyste. Men i grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an
grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret slöt sig
omkring honom som en säck och han sjönk ner på sina knän, men fönstret
med ljuset lyste honom som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en
obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor blevo våta vid varje
steg och hans egna knäskålar värkte, som om de slogo mot stenar.

Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt och fuktigt; han trevar
och sticker sig på något knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en
årtull eller liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten och känner
att han blir våt. Uppryckt av fruktan att han gått i sjön, reser han sig
mot masten och finner i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer
i en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot knäna, hör en
piga som skriker: Jössus, svagdrickat! och driven av ett dunkelt ont
samvete kryper han upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel,
får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en kammare och ser en
stor bäddad säng med plats för två; har nog styrka att dra upp täcket,
kryper ner med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man förföljde
honom med skrik nerifrån, och så tyckte han att han dog eller slocknade
eller drunknade och att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals
vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur sjön, levde och stod
vid julbordet, och så blåstes han ut igen som ett ljus, slocknade, dog,
sjönk och blev våt.

Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och fuktades med öl och
brännvin så starkt, att ingen mindes pastorn, och när man rivit i sig all
mat, så att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att
dansa.

Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på kammaren, men Carlsson
övertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att
genera honom. Och därvid blev det.

Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant, när han märkte, att denne
var överlistad, och befattade sig bara med sina egna nöjen, lämnande
groll och agg åt glömska och rus.

Dansen gick som en kvarn och spelman satt i spisen och gned; i öppna
fönstren hängde svettiga ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på
backen sutto de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko och
skämtade i halvskymningen och det svaga skenet av elden från köksspisen,
som bröt ut genom rutorna, och ljusen inne i dansstugan.

Men ute i ängar och backar vandrade par om par i det daggiga gräset under
stjärnhimmelns svaga skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka
eldar, som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande och musikens
vaggande tramp.

Midnattens timmar dansade förbi och himlen började ljusna i öster;
stjärnorna drogo sig in i skyn, och Karlavagnen stod med fimmelstången
rätt upp i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes snattra i
vassarna och den blanka viken speglade redan morgonrodnadens
citronfärger, mellan de mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i
vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade blott en stund; så
drogo moln upp ifrån kusten och det blev natt igen.

Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen! Och i tågordning kommo
karlarne med en kastrull, som flammade av brinnande brännvin och kastade
blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade en marsch.

-- Opp till pastorn med första glaset! skrek Carlsson ännu med ett hopp
om att kunna få kronan på verket, och förslaget antogs med hurrarop.
Tåget satte sig i gång upp emot professorns, och med mer och mindre säkra
steg äntrade man trappan. Nyckeln satt i kammardörren och man klampade
in, icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg och slag. Därinne
var tyst och vid det blåa darrande skenet från kastrullen såg man, att
sängen stod orörd och var tom. En svart aning om något förfärligt bakslag
grep Carlsson, men han gömde sin misstanke och upplöste ovissheten och
gissningarne med den tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur
pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att slippa myggen.
Och alldenstund man icke fick gå med eld till höet, förföll förslaget och
tåget satte sig i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes.

Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd, tog Rapp avsides och
meddelade honom sina rysliga aningar. Oförmärkt smögo de båda
medbrottslingarne upp för trappan till brudkammaren medförande
strykstickor och en ljusstump.

Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson alla sina hemskaste aningar
överträffade.

På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett lurvigt huvud som en våt
hunds, med munnen vidöppen.

-- Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hålen
skulle bära sig åt som ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och
stövlarne har han på sig, den kältringen.

Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän den sjuke utan att behöva
ta i honom, utan att folket fick veta om'et och utan att bruden framför
allt märkte något?

-- Vi får ta ut'en genom fönstret! förklarade Rapp. Vi får ta'n med en
talja och så släpa'n ner till sjön! Släck ljuset bara och så opp till
logen efter grejor.

Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur, varpå de båda hämnarne
styrde en omväg upp till logen. Carlsson svärande och bannande, att fick
de bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt.

Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de
tagit ner spirorna och fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar
bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns fönster. Rapp hämtade
en stege, saxade spirorna och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen.
Därpå splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in taljan. Därpå
kröp han in i kammaren, medan Carlson stod nedanför med en båtshake för
att bära av.

Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, såg
Carlsson hans huvud sticka ut och sakta kommendera: hala!

Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute på fönsterbrädet.

-- Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson höll an. Ut på saxen
dinglade nu pastorns slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en
hängds.

-- Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an bara!

Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg som en hög i nässlorna,
dock utan att ge ett ljud ifrån sig.

I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen
och nu släpades pastorn ner till klappbryggan.

Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:

-- Nu, din håle, skall du få bada!

Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad
fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och
vräkte honom i sjön.

Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.

-- Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att folket lystrade oppe på
backen och redan skyndade till.

Men Carlsson lade sig på knä och vältrade pastorn i gyttjan, gnodde in
hans svarta kläder med händerna, så att varje spår av olyckan, som skett
i brudsängen, var bortblandat.

-- Vad är det därnere? Vad är det? ropades uppifrån av de nerrusande
karlarne.

-- Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp och halade in den
skrikande prästen.

Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade den ädelmodige räddaren ur
livsfara och gjorde den medlidsamme samaritanen, himlande sig och
beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid tog till, när han
skulle vara vek och trovärdig.

-- Kan ni tänka er, att jag kommer ner här som rakt av en händelse, och
så hör jag något, som plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl;
och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor. Å, Herre Je, sa
jag ått båssman, jag tror det är sjölve pastor Nordström, som ligger där
och klypper med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, spring etter
en tross! Och så sprang Rapp etter en tross. Men när vi feck stroppen om
det tjocka på'n, så sätter han till att skrika, som om man ville gälla
honom. Och se så han ser ut?

Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och karlarne betraktade sin
herde med leda blandad med outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom
så fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår av två par åror och på
den lades pastorn, lyftes upp på åtta starka axlar att bäras upp till
logen, där han skulle klädas om.

Spelman, som var alldeles full och trodde, att det var frågan om något
spektakel, stötte till och drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla
Smittens bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade sig till, och
professorn, som återfunnit sin förlorade ungdom, satte sig i spetsen och
sjöng, och Norman, som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada,
hade letat fram klaveret.

Men när de kommo upp på gården, rusade kvinnorna till, och när de fingo
se pastorn i den sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och
förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod sprang efter ett
sängtäcke och kastade över eländet, i trots av Carlssons varningar, och
så sattes på varmt vatten och låntes linne och gångkläder av professorn.
Och då de kommo upp på logen, lades den sjuke, som han kallades -- för
ingen ville vara nog vanvördig att vidgå, att han var full -- på torr
halm. Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men jagades bort, och
när han inte fick sin vilja fram, bad han att åtminstone få läsa något
över den sjuke, för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men han
fick inte alls befatta sig med prästen och ingen annan heller av
karltroppen.

Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam denna gång, för att undanröja
spåren av sin förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens styggelse
i den smutsade brudsängen, erfor han ett ögonblicks svaghet, uttröttad av
de sista dagarnes och nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det
skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit till stånd. Han gick
fram till fönstret och tittade ut över viken med en lång svårmodig blick.
Molnen därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i vita flor
över vattnet; solen gick upp och bröt in i brudkammaren, lyste på det
bleka ansiktet och de urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de
stretat emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor ner i
pannan, den vita halsduken var svartfläckig, rocken hängde slapp.
Solvärmen tycktes ge honom en fross-skakning, och farande med handen över
pannan vände han sig om inåt rummet.

-- Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han till sig själv, röck upp
sig ur sin slapphet och började riva kläderna ur sängen.




SJÄTTE KAPITLET.

Ändrade förhållanden och ändrade
meningar; jordbruket går ner och
gruvdriften blomstrar.


Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig
mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta
det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han vunnit genom
duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika
mycken vinst för henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan
bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre ivrig, säker som han
gjorde sig om giftorätt och arv, alldenstund man kunde vänta barnet om
ett par månader. Tanken på att göra sig till herre hade han övergivit, då
han såg att det inte gick; utan i dess ställe lagade han sig till att
göra storbonde. Drog en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt
förskinn och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid
chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste bladen, skrev och
räknade mindre än förr, övervakade arbetet med pipa i munnen samt visade
ett tynande deltagande för jordbruket.

-- Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst i bladen; och det är
billigare att köpa sin säd!

-- Han sa annat förr, menade Gusten, som höll noga reda på allt vad
Carlsson sade och gjorde, men inskränkte sig till ett slött
underkastande, utan att dock inträda som son åt inkräktaren.

-- Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar Gud för var dag jag blir
klokare! svarade Carlsson.

Samtidigt började han besöka kyrkan om söndagarne, deltog i allmänna
frågor och blev vald till kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare
beröring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att få säga du till
honom. Det var en av hans äregirighets största drömmar och han tröttnade
inte på ett helt år att tala om på gården vad han sade och vad Nordström
svarade.

-- Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig råda!
Och då sa Nordström: Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig,
fastän du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.

Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland vilka brandsyn var den mest
omtyckta. Det var att resa omkring på socknens bekostnad och dricka
kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som dock ägde rum långt
upp i land, hade sina förförelser och sina små efterslängar, som kändes
ända ut i skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger om året kom
baronen ut med jaktherrar och ångbåt, och då betaltes femtio kronor för
jakträtten på ett par dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar,
och man skildes från jägarne med den rotade meningen, att det var
schangtilt folk.

Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på gården: en myndighet med
högre förstånd om saker, som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
punkt kvar, och som han kände stundtals: han var uppe från land och var
ingen sjökarl.

För att utplåna denna sista rangskillnad syntes han börja lägga sig mer
ombord med sjösakerna och visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa
och for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, samt vågade på
längre segelfärder.

-- Jordbruket går ner och _vi_ måste forcera fisket, svarade han hustrun,
när hon med oro såg kreatur och åker falla i vanhävd.

-- Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och jorden för jordbrukaren!
förkunnade han, numera oemotståndligt, sedan han av skolläraren på
kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist».

Visade sig någon brist i behållningen, så fick man hugga ved.

-- Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! Så säger åtminstone den
rationelle lanthushållaren; jag vet _inte_, jag.

Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då de kunna veta det!

Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara kreaturen. Och Rundqvist
lade åkern i gräsvall och sov middag till frukost på dikesrenarne, sov
middag till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, när de
inte mjölkade.

Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och återknöt det gamla
jägarförbundet med Norman. Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i
rörelse, hade fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke vidare,
och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin stilla gång.

Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet, inträffade emellertid en
händelse, som verkade likt en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen
med fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett dödfött, alldeles för
tidigt fött foster. Omständigheterna voro dessutom oroande och läkaren
förklarade bestämt, att nu var det slut: inga barn mer!

Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han endast till utsikt för
framtiden att komma på undantag. Som gumman därtill var krasslig efter
förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att inträda förr
än drömt var. Gällde sålunda att väl begagna tiden, göra sig vän av den
orätta mammon, samla i ladorna och tänka på morgondagen.

Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket skulle i hast upphjälpas;
varför, det angick ingen. Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny
stuga; varför, det behövde han inte skriva någon på näsan; jägarvurmen
måste i hast stävjas hos Norman, som än en gång lockades från sin vän;
och Rundqvist fångades in och blåstes upp med ökade förmåner. Det
plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder de kommunala bestyren
fingo ligga nere.

Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt inne hos sin gumma och
läste ibland ett ord för henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken;
talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare känslor, utan
att rätt kunna förklara sig, vart han ville hän. Gumman tyckte om att ha
sällskap och höra någon prata, så att hon satte värde på dessa små
uppmärksamheter utan att vidare fästa något avseende på vad dessa
dödsberedelser kunde innebära.

En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro ofarbara och man varit
instängd fjorton dagar, utan att kunna hälsa på en granne, utan att få
ett brev eller en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över
sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt med arbete, hade
folket samlats i köket och Gusten med dem. Elden brann i spisen och
pojkarne sutto och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist satt och
slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela dagen och gick redan över
fönsterrutorna, så att det såg ut som ett likrum inne i köket, och varje
kvart måste en karl ut och skotta från dörren, så att man inte skulle
snöa in och inte kunna komma till ladugården att mjölka och nattfodra.

Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med oljerocken och sydvästen
över sin tröja och uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp
farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod ute på backen i yran.
Luften var svart, snöflingorna voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar
och singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst på varandra,
lätt först, tyngre sedan, packade sig och växte. Det gick redan upp på
stuguväggen ett gott stycke och endast i fönsternas övre kant skimrade
ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste ifrån stugan, där han
visste att modern och Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet
förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han fick ett kikhål,
och stigande upp på drivan kunde han titta in i rummet. Carlsson satt som
vanligt framför chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig,
ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut som ritningen på en
riksbankssedel; med pennan lyftad i högsta hugg syntes han tala för
gumman, som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan till någon
skrivning. Gusten satte örat till rutan, men han hörde bara ett mummel
för dubbelfönsternas skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som
försiggick, ty han anade, att det rörde honom på det närmaste, och han
hade lärt sig, att det var viktiga saker, som kunde avgöras, när man
skrev på tryckt papper.

Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig halmskorna och kröp upp för
trappan, tills han kom upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på
magen och med huvudet hängande ner mot dörren kunde han höra vad som
talades inne i stugan hos modern.

-- Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton mellan kolportörens och
kommunalmannens, livet är kort och döden _kan_ komma över oss, innan vi
veta det. Vi _måste_ därför vara betänkta på att gå hädan, antingen det
nu sker i dag eller i morgon, det är _alldeles_ detsamma! Skriv därför nu
så gott först som sist.

Gumman tyckte inte om att höra så mycket om döden, men Carlsson hade nu i
månader inte talat om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd att
sätta mot det talet.

-- Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är det inte mig, om jag dör i
dag eller om tio år, och jag kan leva länge än.

-- Asch, jag har inte sagt att du _ska_ dö, jag har bara sagt, att vi
_kan_ dö, och om det sker i dag eller i morgon eller om tio år, det är
alldeles detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara!

-- Ja, men det förstår jag inte, strävade gumman emot, som om döden ville
komma och ta henne, det kan väl inte...

-- Jo, men det är alldeles detsamma, när det ändå ska ske! Kanske det
inte är så! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall!

Det var som att lägga ett rep om halsen och dra till, när Carlsson kom
med sitt: Jag vet inte, jag, och gumman kunde inte reda sig längre, utan
gav efter.

-- Nå, vart vill han komma nu? frågade hon uttröttad och uttråkad av det
långa talet.

-- Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, ty sådan är människans
första plikt; och därför ska du skriva.

I detsamma öppnade Clara på köksdörren och frågade utåt efter Gusten, som
icke ville röja sig och därför förblev tyst utan att dock kunna höra vad
som följde inne i stugan.

Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, stannade utanför
stugdörren och hörde de sista avgörande orden från Carlsson, vilka läto
honom sluta till, att skrivningen var verkställd och ett testamente
uppsatt.

När han kom in i köket igen, såg folket, att det var något med honom. Han
talade i förtäckta ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han hört
skrika, om att det vore bättre att gå till sjös än sitta hemma och låta
lusen äta sig, att lite vitt ibland fodret kunde ge kampar kurage, men
också sätta döden på dem, om det blev för mycket.

Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst människovänlig,
underrättade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram
timglaset och lät den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro
dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Tjo!»

Gusten låg länge vaken om natten, och många mörka tankar och svarta
planer korsade sig i hans huvud; men han var ingen stark själ, som kunde
ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om tankar i handling, utan
när han tänkt igenom en sak, lämnade han den såsom fullbordad.

Efter att ha sovit några timmar och drömt om andra saker, var han lika
glad igen och lät udda vara jämnt, litande på att med dag skulle komma
råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera sådant.

                  *       *       *       *       *

Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon och professorn kom
tillbaka.

Omkring hans stuga hade Carlsson under årens lopp röjt en trädgård,
planterat syrener, till vilka han hämtat skott och ympar från
prästgården, fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer.
Det började därför se herrskapslikt ut på gården. Och ingen kunde neka,
att utbördingen dragit in trevnad och välstånd med sig, att han fått
kreatur och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och med priset på
fisken hade han drivit upp i staden och inrättat sig med ångbåten, så att
de långa tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras.

Nu, när han slappade av och var trött samt hölls med bygget på sin stuga,
så klagade man.

-- Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! svarade Carlsson. Var
och en för sig och Gud med oss alla!

Och han hade nu sin stuga under tak, började anlägga trädgård och
plantera omkring den, väga och röja. Och han hade byggt sin stuga med en
viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade bara två rum och kök
nere, men den såg ändå ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man
kunde inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i höjden och
låtit takskägget springa långt ut över väggen; eller om det låg i att han
sågat »krucifixer» i täckbrädena, eller om det var verandan, som han satt
upp framför dörren med några trappsteg. Där var inga dyrbarheter, men det
såg ändå litet villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret var
svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro vitstrukna och verandan,
ett lätt tak på fyra stolpar, var blåmålad. Och så hade han haft förstånd
att välja plats, alldeles under bergroten och så att två gamla ekar
råkade stå mitt framför, ungefär som början till en påtänkt allé eller
park. Och när man satt på verandan, hade man deri vackraste utsikten:
viken med vassarne, den långa gröna källängen och en sänka genom
kalvhagen, så att man såg båtarne längst bort i sundet.

Gusten gick och blängde på allt detta, önskade det ogjort och såg det an
som på en geting, vilken hålls med att slå fast sitt näste under
takstolarne och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt ägg och
kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dän
honom, och därför blev han sittande.

Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i
förkänslan av det rammel, som skulle uppstå, när hon gått all världens
väg, såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var han i alla fall,
skulle ha ett tak över huvet och inte gå som en stackare. Hon förstod
inte rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke var rätt
tillgånget med bouppteckning, arvskiften och testamenten, men det fick
bli sedan, bara hon slapp ifrån det, och någon gång skulle det bryta
löst, om inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka på att gifta
sig, och några sådana tankar torde någon ha satt i huvet på'n, för han
var inte sig lik mer, utan gick och såg vurmig ut.

En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kök och murade på
spisen, då Clara kom och ropade honom:

-- Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som
söker honom!

Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna och gjorde sig i ordning ta
emot, nyfiken vad det ovanliga besöket kunde gälla.

Kommen ut på verandan stötte han på professorn, som medförde en herre i
långt svart skägg och som såg skarp ut.

-- Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade
med en gest på sitt sällskap.

Carlsson borstade av en sittplats på verandans bänk och bjöd sitta.

Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade på stående fot, om
Rågholmen kunde få köpas.

Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen var kanske tre tunnland stor
med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt fårbete.

-- Till industriellt ändamål, uppgav direktören och frågade, vad den
kostade.

Carlsson var villrådig och bad om betänketid, tills han kunde utlura, vad
det var som gav holmen dess oväntade värde. Men det var icke direktörns
mening, att han genast skulle få veta det, utan han upprepade än en gång
sin fråga om vad holmen kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock
ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns moltum!

-- Å, den kan väl inte vara så dyr, menade Carlsson, men jag måste tala
vid gumman och sonen först.

Och så sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen.

Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att komma fram med sin
anhållan.

-- Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde han slutligen fram.

Nej, det ville inte direktören.

-- Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl inte det är för mycket, fick
Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan.

Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram plånboken och lade fram tio
stycken hundrakronor.

-- Här är ett så länge i hand och de fira kommer på höst. Är det rätt?

Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld på sina översvallande
känslor och svarade tämligen lugnt, att det var rätt, oaktat han bara
menat fem hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man ner till gumman
och sonen för att underteckna köpekontraktet och kvittera summan.
Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle
hålla med, men de förstodo ingenting.

Slutligen tog gumman på sig glasögonen och läste, efter att ha skrivit
under.

-- Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.

-- Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, Anna Eva. Kanske jag
inte sa tusen, Gusten? Här blinkade han alldeles rysligt, så att
direktören såg det.

-- Ja, nog _tyckte_ jag han sa tusen! höll Gusten med så gott han kunde.

Skrivningen var över och direktören förklarade nu, att han ämnade för
sitt bolags räkning ta upp en fältspatgruva på Rågholmen.

Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade nånsin tänkt på den
skatten, utom Carlsson, som nog hade haft sina tankar ditåt, men saknat
kapital, drog han till med.

Direktören omtalade då, att fältspat var en röd stensort, som nyttjades
på porslinsfabriker. Om åtta dar skulle förvaltarens hus, som redan var
beställt på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle
arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med trettio man skulle
arbetet vara i gång.

Och därmed reste han.

Det hade kommit så hastigt över dem, detta guldregn, att de inte hade
haft tid att uträkna alla följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i
höst, för en värdelös kobbe; det var för mycket på en gång. Och därför
sutto de hela aftonen i endräkt och spekulerade över vad som kunde falla
på dem oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra produkter
åt så många arbetare och förvaltarn, ved också, det var ingen fråga om
det; och så kom direktören ut, kanske med familj, och ville bo där på
sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp hyran åt professorn,
och Carlsson kunde kanske få hyra ut sin stuga åt någon och det skulle
bli så bra alltsammans.

Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och satt vid klaffen halva
natten för att räkna.

                  *       *       *       *       *

Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson täta Dalaröbud, återkom med
snickare och målare och höll små mottagningar på sin veranda, där han
ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack konjak och rökte pipa,
övervakande arbetet, som nu framskred med stark fart.

Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända ut i köket, där också en
Bolinderspis murades in; fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som
lyste på långa håll, verandan ströks om och blev vit och rosenröd samt
fick en blå och vitrandig bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård
och trädgård sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med vita
knoppar. Folket stod långa stunder och gapade på härligheten, men Gusten
stod helst på avstånd bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan
eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.

Det var en av Carlssons drömmar, drömda i riktigt klara nätter, att sitta
som professorn på en veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett
konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en pipa -- cigarr hellre,
men det var för starkt för honom ännu.

Och han satt där en morgonkvist åtta dagar senare och hörde en ångbåt
blåsa i sundet utanför Rågholmen.

-- Nu kommer de, tänkte han, och som patron på stället ville han vara
schangtil och ta emot dem.

Därför gick han ner i stugan och klädde sig, skickade efter Rundqvist och
Norman, att de skulle komma och följa honom till Rågholmen och ta emot de
främmande herrarne.

Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors.
Pojkarne fingo då och då en påminnelse om att ro i takt, så att man kom
fram som folk.

När de krökt om sista udden och sundet öppnade sig, på ena sidan
begränsat av Storön och på den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull
anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt, prydd med flaggor
och signaler, och mellan båten och land gingo små jollar med matroser i
blåa och vita tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd av den
blottade fältspaten, stod en klunga herrar och ett stycke ifrån dem en
musikkår, vars mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta
granarna.

Våra roddare från Hemsö undrade, vad man kunde skaffa däruppe, och rodde
i skjul för klippan för att kunna komma så nära som möjligt och se och
höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder samlingsplatsen, hördes ett
susande i luften som om tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som
om det kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om hela holmen
spruckit.

-- Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga, ty i nästa ögonblick kom
ett stenregn plumsande omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så
ett hagel av småsten.

Och så talade en röst uppe på berget; talade om storslöjd och näringar,
ackumulerat arbete och så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo.

Rundqvist trodde, att det var en predikant, och tog mössan i hand, men
Carlsson förstod, att det var direktionen, som talade.

-- Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför
oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd!

-- Bravo!

Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till
stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under
skratt och stoj.

-- Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt
Hemsöarne, som vilade på årorna.

De visste inte, vad de skulle svara, men hade inte trott, att det var
farligt att titta på ståten.

-- Hm! Det är patron Carlsson själv ju! upplyste direktör Diethoff, som
kommit fram. Det är ju vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät
frukost med oss nu!

Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades snart om att bjudningen
var allvar, och snart satt han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord,
som han aldrig sett maken till. Han hade krusat först, men herrarne voro
så ofantligt gemena och tilläto icke, att han tog av sig förskinnet en
gång. Men Rundqvist och Norman fick äta i förn med manskapet.

Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset härligare. Mat som han inte
visste namn på och som smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen
alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas stodo framför hans
och alla de andra herrarnes platser; och det dracks viner som var som att
lukta på ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i näsan, som
kittlade i benen och som narrade en att skratta. Och under allt detta
blåste musiken så ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en
ville gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt gjorde det
så gott i hela kroppen så en ville dö.

Och när allt var till ända, talade direktören för värden på stället,
berömde honom för att han hedrade sitt stånd och icke övergav
modernäringen för en osäker vinning på andra områden, där nöden gick arm
i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. Carlsson visste inte, när
han skulle skratta eller vara allvarsam, men han såg herrarne skratta,
när han tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då skrattade
han med.

Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig från
bordet. Carlsson, ädel som en lycklig, gick fram i förn för att se efter
om pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och bad honom
stiga in i hytten ett ögonblick.

Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom ett förslag, att han, för
att konsolidera sin ställning och kunna uppträda vid förefallande behov
med mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle teckna sig för
några aktier.

-- Ja, si det förstår jag mig inte på, menade Carlsson, som hade litet
lukt på affärskutymer och visste, att man aldrig skulle avsluta några
köp efter att ha druckit.

Men direktören släppte honom icke och efter en halv timme hade Carlsson
fyrtio aktier à hundra kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt
uttryckligt löfte på att bli revisorssuppleant. -- Carlsson bad honom
skriva upp ordet! -- Inbetalningarne talades inte om; de skulle gå »pö om
pö» och à konto.

Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, så att
klockan blev sex, när Carlsson skulle i båt.

Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej förstod, utan tryckte
han alla matrosernas händer, som stodo vid trappan och bad dem hälsa på,
när de kommo i land.

Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande kuponger lät han ro sig
hem, sittande vid roret med en regalia i mun och en korg punsch mellan
knäna.

När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd på punsch ända ut i köket,
visade aktiebreven, som sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville
bjuda ner professorn och bemötte de andras invändningar däremot med att
han var revisorssuppleant och kunde vara lika så god som en tisk
musikant, som inte var någon lärd och inte heller därför någon riktig
professor. Han hade bålstora planer; ville grunda ett enda stort
strömmingssalteribolag för skärgården, inkalla tunnbindare från England,
befrakta fartyg med salt direkt från Spanien! I samma andedrag talade han
om modernäringen, dess representanter och framtid, uttryckte sina
farhågor och förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande framtid.

Carlsson var uppe på tinnarna och han fick svindelanfall. Modernäringen
blev satt i bakgrunden, och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han
gjorde bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda och drack
konjak med bilinervatten, under det arbetarne åsågos knacka stenar för
att få ut kvartsådrorna, som utgjorde det svåraste hindret för hela
bergets utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren var en för
detta gruvbas, som hade nog förstånd att stå väl med aktieägaren och
revisorssuppleanten och som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge
affären skulle kunna gå.

Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt lilla inflytande på
Hemsöbornas fysiska och moraliska välbefinnande, och närvaron av trettio
ogifta arbetare började visa sina verkningar.

Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela dagen från berget; ångbåtar
visslade i sundet; jakter kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk
i land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården; slogo lovar kring
brunnen och ladugården; falkade efter flickorna; ställde till dansar;
söpo med pojkarne och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna och om
dagarne var det ingen ordning med dem; sovo på ängarne, stodo och nickade
framför spisen. Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle
kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den herrn på brännvin, så
måste det alltid finnas konjak i huset. Men man fick sälja fisk och smör,
och pengar strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom oftare på
bordet än förr.

Carlsson började bli fet och gick i ett litet halvrus dagen om, dock utan
att bli överlastad, och sommaren förflöt som en enda lång fest för honom,
som delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och naturförsköningar
hemma kring knutarne.

Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn i åtta dagar och kom hem en
tidig morgonstund, då han mottogs av gumman med den oroande
underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på Rågholmen. Där hade
nämligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga
ångbåtsvisslor hade hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med
tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan. Förvaltaren hade icke
heller varit synlig, och arbetarne hade upphört att dra kring ön om
kvällarne. Det måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta, lät
Carlsson spänna för, som han kallade det, när han skulle låta ro sig till
gruvan. Ekan hade han låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett
mera patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade han skaffat sig
en talja av en gammal gardinkordong, så att han kunde sitta rak och
styra, varförutom han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, så att
det såg ståtligt ut, när han kom farande.

Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet och ängslan, och när de
kommo i höjd av Rågholmen, förvånades de över den ödslighet, som där
rådde.

Där var tyst som i graven och ingen människa syntes till. De stego i land
och klättrade bland stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var
borta; alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, som skjulet
kallades, stod på sin plats, men utrymd och spolierad, så att allt som
löst varit var borttaget: dörrar, fönster, bänkar, lavar.

-- Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.

-- Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät spänna för igen, men denna
gång till Dalarö, där han måste ha brev liggande på posten.

Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från direktören, som
förkunnade, att bolaget upphört med sin verksamhet i anseende till
råvarans otjänlighet. Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen
kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och underlåtit
inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer mera mellan bolaget och
merbemälte Carlsson och konsorter.

-- Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. Nå, man får vara nöjd.

Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från land, ruskade han på sig
och var lika torr igen, och än torrare kände han sig, då han läste i ett
postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om de hade lust att
bortföra den.

Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den färden, berövad en massa
pengar och sin ärofulla titel. Gusten ville lägga lök på laxen och riva
upp i saken, men Carlsson strök över alltsammans med en gest:

-- Asch, det var visst värt att tala om. Det var då rakt inte något att
tala om.

Men dagen efter var han i full verksamhet med sina tre man och stora
»landjan» att hämta bräder och tegel från Rågholmen. Och innan man visste
ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett rum och kök nere vid
sundet på en plats, som ingen tänkt på, men varifrån man hade utsikt både
över byn och fjärden.

Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. Vintern stundade, och luften
blev tyngre, drömmarne mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende,
ljusare för somliga, mera hotande för andra.




SJUNDE KAPITLET.

Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas,
men utredningsmannen kommer
och stryker streck över alltsammans.


Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit fullt vad man plägar
kalla lyckligt. Gumman var till åren, om icke lastgammal, och Carlsson
stod i begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina nu ingångna
fyrtio år hade han mest släpat för brödet och framkomsten, och den
flickan han ville ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme och
såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet pocka, kanske starkare
än annars, emedan han icke haft så strängt arbete sista året, och kanske
även därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde. Hans tankar
började därför att spela, när han satt i köksvärmen, och hans ögon vande
sig att följa Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan. Blicken
stannade småningom, slog sig ner och vilade, gjorde små utflykter hit och
dit, flög bort, kom igen. Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och
vart han gick såg han henne. Men det var en annan, som också såg, men ej
på Clara, utan på ögonen, som följde henne, och ju mer hon såg, dess mer
trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes öga, som
värkte och rann.

Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade
kommit upp och lyste klar över snöhöljda granar, över den blanka viken
och den vita marken. En snål nordanvind drog fram och sopade torrsnö för
sig. Men inne i köket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten
arbetade i degtråget.

Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann som en katt i värmen;
hans ögon voro ute på spel och de gassade sig och gonade sig, när de
stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur linnet.

-- Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? frågade Lotten.

-- Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig en fårskinnskofta, sedan
hon lagt undan raka och viska.

Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när hon gått ut, steg
Carlsson upp och gick efter.

Om en stund kom gumman ifrån stugan och frågade efter Carlsson.

-- Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte Lotten.

Utan att vänta på närmare besked, tog gumman en lykta och gick också ut.

Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända om och ta på sig något,
efter som det bara var ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne
och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom raskt nog upp till lagården,
gick strax in i fjöset, där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna
och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det svaga månskenet,
som föll in genom spindelvävar och höboss på rutorna, såg hon korna vända
sina huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret grönt lysande
ögon. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville
se, det var något annat, något hon för all världen aldrig ville ha sett;
något som lockade henne som en halshuggning och som skrämde livet ur
henne.

Så gick hon då över ströhögarne fram genom fähuset och kom in till fåren.
Där var mörkt och tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu.
Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, det var inte det hon
ville se. Så gick hon vidare och kom in till hönsen, som krupit upp på
pinnarne och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.

Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i månskenet igen. Två par skodon,
ett mindre och ett större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de voro
blåa i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon
följde efter, som om hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter
marken som en stolpketting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades
från ett osynligt ställe inne i hagen.

Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, förbi samma stätta,
under samma hasselbuskar, där hon en annan gång, en ryslig gång, hade
upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. Nu stodo hasslarne
nakna och buro bara de nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och
ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande för vinden, men så
tunna, att man kunde se stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.

Och mera ketting, mera ketting stacks ut; slingrade in under granarne,
som lossade sin snö över hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem,
rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner på hals och rygg och
kylde och vätte.

Allt längre och längre bar det av inåt skogen, där tjädern flög upp från
sin nattkvist och skrämde henne, ut över kärr, där tuvorna gungade --
över gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.

Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida,
ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över
stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och
vindfällen.

Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och var
valhänt, stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem
emellanåt. Hon ville vända om, men det var för sent och hon kunde ha lika
långt tillbaka som att gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en
aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde som de frusit i
nordanvinden; och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och
skarpt, så att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon märkte
intrycket av Claras kjol, av koftan med fårskinnsbrämet. Det var här
således! Här! Hon darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is,
brann som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon satte sig utmattad
ner på stättan, grät, skrek, lugnade plötsligt av, steg upp och gick
över. På andra sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon
ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. Vinden blåste skarpt och
kändes gå mitt igenom ryggen, slet i hårtestarne och isade näsborrarne;
halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande skivan, hörde
den torkade vassen susa om öronen, knäckas under fötterna, och hon slog
ikull på en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om döden
varit efter henne och bränt henne i ryggen, nådde andra stranden, men
gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som
fönsterrutor på dybotten och som klingande och krasande brusto under
hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt benen, men hon vågade inte
skrika för att inte någon skulle komma och fråga henne var hon varit.
Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig upp ur vaken, smög
sig uppför backen, gick rätt in i stugan till sängen, lade sig ner och
bad Lotten göra eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där blev
hon liggande.

Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp
med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt
ute i köket.

-- Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn.

-- Nu är jag där, svarte gumman pustande, och jag går aldrig igenom.
Stäng dörrn och gå i chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på
hyllan, du vet!

Gusten blev nedslagen och lydde.

-- Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster hand och ta det stora
pappersbrevet... Så där... Lägg det på elden.

Gusten lydde, och snart flammade det på härden, knorrade sig och kolade
sig.

-- Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! Stoppa nyckeln på dig!
Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer.

Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde han det var allvaret.

-- När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars peschaft, det har du
själv, och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar
kommer.

-- Och Carlsson? frågade sonen tvekande.

-- Den blir på undantaget; det lär väl ingen kunna ta ifrån 'en; men
inget mer; och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig,
Gusten; du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men du hade väl dina
skäl. Och nu, sir du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen
stoftkista med silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de har
betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; men klockor vill ja ha,
och vill pastorn säga några ord, så må han det, och du kan ge honom far
dins sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; och sen, Gusten,
ska du se dig om att få gifta dig; ta en flicka du tycker om och håll dig
till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör det också
ingenting ont; men ta inte opp någon nerifrån; de bara äter dig som lus;
och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se åt
få somna.

Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men förtröstansfull.

-- Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, så ska vi skicka efter
doktorn.

-- Det behövs inte, svarte gumman och vände sig åt väggen.

Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän igen.

-- Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte var det värt att bli ond för
ingenting! Vill du, att jag ska läsa ur boken för dig?

-- Det behövs inte! var allt vad gumman svarade. Carlsson, som märkte,
att här inte var något mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat
arbete, tog saken, som den var, och satte sig på pinnsoffan att vänta.
Som affärerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att
meddela sig, så var ingenting att tillägga; och vad som rörde Gusten och
honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hämta en läkare tänkte ingen
på, ty folket var vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse
med land avbruten.

I två dygn bevakade de kammaren och varandra, och när den ena somnade in
på en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart
någon rörde på sig, spratt den andra upp.

På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.

Det var för Gusten som om navelsträngen först då blivit avklippt; som om
han blivit lössliten från moderslivet och blivit en självständig man.
Sedan han lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under hakan på
henne, så att munnen inte skulle falla ner, tände han i Carlssons närvaro
på ett ljus, tog fram petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.

De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och ställde sig för
chiffonjén med ryggen.

-- Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade han.

-- Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan jag är bonn på Hemsö, och
du är undantagsman.

-- Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.

Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp hanen, så knallhatten
syntes, trummade på kolven och röt för första gången i sitt liv:

-- Ut! Annars knäpper jag dig!

-- Hotar du?

-- Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm
med rättskarlar på sistone.

Det var besked och det förstod Carlsson.

-- Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket.

Julafton var dyster detta år. Lik i huset och inte någon möjlighet att få
bud efter kista eller svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar
och fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön var omöjligt, ty
vattnet var en enda issörja, i vilken man varken kunde ro eller åka eller
gå.

Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla sig, gingo om varandra,
sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning;
ingen satte arbetet i gång och alla litade på varandra så att det mesta
blev ogjort.

Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. Att komma till kyrkan var
lika omöjligt som att komma någon annan stans; och Carlsson läste därför
en predikan i köket. Man kände, att man hade lik i huset, och någon
julglädje kom ej till stånd. Maten var slarvigt lagad, ingenting färdigt
i tid och alla voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och inne,
och som den gamla stod lik i stugan, vistades alla i köket. Där var
alltså som en inkvartering, och när man inte åt eller drack, så sov man,
en på en soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller dragklaveret
föll ingen in.

Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; men nu förlorar Floden
tålamodet. Inseende att dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som
liket börjat förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon och
snickrade en kista, som sedan ströks gul; och med vad som kunde finnas i
huset sveptes den döda. Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret
icke visade tecken till bättring och det var utsikt att få vänta i
fjorton dagar, måste man till vad pris som helst söka skaffa liket upp
till kyrkan för att få det i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan
i sjön och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med kälkar,
isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjättedagen gåvo de sig i väg på
den livsfarliga färden. Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man;
så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få båten opp på kälkarne,
och när det var väl gjort, fick man ta i och dra; värst var det i
issörjan, där årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten kom fram
mer än några tum i sänder; ibland föredrog man att gå framför och hugga
ränna med isbillar och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom
utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig igenom den tunna
skorpan.

Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig tid att äta eller dricka
och sista fjärden återstod att tillryggalägga. Så långt de kunde se,
öppnade sig ett enda stort snöfält, här och där med små runda höjningar,
som voro nedsnöade kobbar; himlen var blåsvart i ostkanten och bådade
snö; kråkorna kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att söka
nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle det lika sig till
töväder, och skälarne hördes böla ute till sjös. Fjärden låg öppen för
havet i östra sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt föreföll
ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt havsbanden, men som de
icke hört något från land på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro
släckta, men det togo de för alldeles givet mellan jul och nyår.

-- Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst.

-- Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot kälken, men vi ska ta i land
på Måskläppan och ha en bit mat i oss.

Och därmed styrde man kosan på den kobbe, som låg mitt i fjärden.

Den låg emellertid längre bort än man trott och den förändrade utseende,
ju närmare man kom, men slutligen hade man den på en kabellängd.

-- Vak förut! skrek Norman, som hade utkik, håll av åt vänster!

Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster ändå, och slutligen hade
man gått runt kobben. Den hade av sista solvärmen eller av varma
bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från alla
sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll, goda råd voro dyra och
Floden, som tagit allt befäl över manövern, uppkastade genast en
angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut i vaken och i
samma ögonblick alla man kasta sig i och sätta ut årorna. Och så blev
beslutat, så gjordes.

-- Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt fart, släppte kälken
föröver, vickade till och kistan kom i sjön.

I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa
i båt, medan Norman och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående på
iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan
någon fick besinning att tänka på annat än sig själv.

-- Nu få vi gå till prästgården genast! befallde Floden, som i dag var
mera handlingskraftig än tankeduglig.

Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens fråga, om han tyckte det var
bättre att stå kvar på isen hela natten, hade han intet att invända,
helst han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.

Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade
åt kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta
med handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där prästgården låg.

Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; Gusten med isbillen först
för att pröva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig
i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått och vilket
man nog skulle kasta på honom.

När de gått en halvtimma, stannade Gusten och pustade; därpå tittade han
sig omkring på kobbar och stränder för att se, var han befann sig.

-- Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade han; det var inte
Måskläppan, för den ligger där; och han pekade åt ost. Och där ha vi
Gillöga tall.

På en långsträckt ö inåt land pekade han ut en tall, som var lämnad ensam
uppe på en uthuggen skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med
sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke eller landkänning.

-- Och där ha vi Trälskär.

Han talade för sig själv och skakade på huvudet.

Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i skären och hade haft
obegränsat förtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha
tagit sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera söderut.

Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste ännu något litet, så att
de kunde hålla landkänningen; de talade inte ett ord, men Carlsson höll
sig tätt i spåren efter sin vägvisare.

Plötsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana öra hörde
ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan,
där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som insvepte
synranden, hade stigit upp.

De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus
och ett dunkande, som nalkades.

-- Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten.

-- Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden här med
snötjocka, och vill det sig riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete
hålen hur det går med oss. Raska på nu bara!

Han satte till att småspringa och Carlsson efter; snön susade om fötterna
och dånet tycktes följa.

-- Nu är det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande på ett
ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön
går öppen!

Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att det var på tok, när Gusten
var rädd.

Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på ett stenkasts håll kunde se
snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de
omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var svart som sot. Det blev
alldeles mörkt kring dem och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt
och suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, slocknade slutligen.

Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde så gott han kunde;
men han var fetlagd och kunde icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad
Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang,
sprang för livet. Carlsson tog honom i rockskörtet, tiggde och bad, att
han ej skulle löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, besvor
honom vid salighet och pina, men ingenting halp.

-- Var och en för sig och Gud med oss! svarade Gusten och bad Carlsson
hålla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.

Det tycktes den också göra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer,
vad värre var, bruset nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång
mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne och trutarne skriade
efter oväntat byte.

Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan honom och Gusten ökades
och slutligen befann han sig ensam springande i mörkret. Han stannade då
tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet svar. Det var
ensamheten, mörkret, kölden, vattnet, som kom med döden.

Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart under fötterna, sprang så
att han såg, huru snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma
riktning som han, och så ropade han igen.

-- Följ med vind, så kommer han väst på land! hördes en flyende röst
inifrån mörkret, och så blev det tyst igen.

Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa, utan modlös lät han
farten sakta och gick, steg för steg, utan att kunna förmå sig göra
motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, dånande; frustande,
suckande, som om den enkom varit ute på nattligt rovtåg.

                  *       *       *       *       *

Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan åtta om aftonen och legat
och läst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid
elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne kalla.

-- Erik! Erik! hörde han i sömnen.

-- Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.

-- Lugn! Tror du inte jag är lugn!

Fruktande några långrandiga förklaringar, skyndade pastorn sig att
bedyra, det han var övertygad om lugnet, repade eld på en tändsticka och
frågade vad som stod på.

-- Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte!

Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre.

-- Ja, min själ gör det så! Vem... kan det vara?

-- Gå och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny
påstötning.

Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina
bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade
ner fängkrutet och gick ut.

-- Hej, vem där! ropade han.

-- Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken.

-- Vad fan står nu på, att du kommer så här dags! Ligger gumman i
själtåget?

-- Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna stämma. Vi ha förlorat
henne!

-- Har ni förlorat henne?

-- Ja, på sjön ha vi förlorat henne.

-- Men kom in då för all världen och stå inte här i kylan!

Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst ägg, enär han varken ätit
eller druckit på hela dagen och dessutom haft det hundgörat att springa
kapp med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått redogörelsen för
förloppet, gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några
minuter fick han nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde
sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det stora köksbordet,
medan pastorn tog fram brännvin, istersmör, pressylta och bröd och satte
för den uthungrade.

Därpå rådslogs om vad som kunde göras för de strandsatta. Att gå ut i
natten och båda upp folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar i
strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg, om skenet
verkligen förmådde genomtränga tjockan.

Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, men värre såg det ut för
Carlsson. Gusten trodde sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att
Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», menade han, »som
om han fått för sina gärningar».

-- Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, jag tycker ni ha varit
orättfärdiga mot Carlsson, och jag vet inte, vad du menar med hans
gärningar. Hur såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat upp
hemmanet åt dig? Har han inte skaffat dig sommargäster och byggt dig en
ny stuga? Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha'n; att han
bad henne göra testamente, det var ju inte ont i att försöka, men att hon
gjorde det kunde vara mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp
karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde!
Va? -- Vill du kanske inte att jag skall fria åt dig hos änkan i Åvassa
med sina åtta tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte vara
sträng, och ser du: det finns flera synpunkter på mänskorna än din!

-- Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte
på länge.

-- Å strunt, det har du glömt, när du krupit i säng med din hustru; och
om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade
gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang ut om kvällen, så hade
hon inte förkylt sig. Och inte tog hon väl det så när, att han, unga
karln, fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och
vi få se till i morgon bitti, vad som kan göras. Vi ha söndag och folket
kommer nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå nu och lägg dig
och var lugn, och tänk på, att den enes död är den andres bröd.

                  *       *       *       *       *

Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen, kom pastor Nordström
upptågande i sällskap med Flod. I stället för att gå in stannade han i
hopen, som redan tycktes underrättad om vad som hänt. Och sedan han
förkunnat mässfall, uppmanade han allt manfolk att samlas med båtarne
nere vid prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och bärga de
nödställda. Det förnams visserligen något knot i bakgrunden, där
utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att
de icke ville undvara gudsordet.

-- Å strunt, invände pastorn, ni är inte så fasligt angelägna att höra
min spiksoppa, om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är
så skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på såpfjärdingen?

Det gick ett stilla löje genom hopen och betänkligheterna voro hävda till
hälften.

-- Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom då, så ska jag dra er, ska
ni få se, och tag käringarne med er, så lovar jag ge dem en uppborstning
för ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur brunnen?

-- Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning från sabbatsbrottet.

Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös.

Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart
väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita
kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan.
Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och
draggar. Att segla var ingen tanke på, utan man hade bemannat årorna.
Pastorn satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de styvaste
skärkarlarne och medförande båtsman Rapp som utkik och plikthuggare.

Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet ledsen; ett människoliv mer
eller mindre brukade sjön inte räkna så noga på.

Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet frös genast, måste
huggas upp och vräkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot
båtborden, dök under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strån,
löv, pinnar, lösryckta från stränderna.

Pastorn satt med sin kikare och spanade åt Trälskär, där Hemsöpojkarne
sutto fångna, stundom kastande en hopplös blick utåt fjärden, där
Carlsson sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett spår på de
drivande iskakorna, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket
självt. Men förgäves.

Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret. Rundqvist och Norman hade
på långt håll upptäckt undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på
stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera nyfikenhet än
rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.

-- Inte så länge man har land under sig! menade Rundqvist.

Som dagen var kort, började upptagningen av ekan genast, och strax därpå
draggningen efter kistan.

Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon låg, för han hade sett
mareld lysa på vattnet. Man drog varp på varp, men utan att få upp annat
än långa tångrevor med musslor och andra kräk på; man draggade hela
förmiddagen ända till middagen, men utan framgång. Folket började se
trötta ut och ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en sup och en
smörgås eller koka kaffe, då Gusten slutligen förklarade, att han icke
vidare ansåg något kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan ut på
djupet.

Som ingen var vidare angelägen om att se liket flyta upp och saken
strängt taget icke angick någon personligen, erfor man en viss lättnad
över att bli befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras
bekymmer.

För att emellertid få ett någorlunda avrundat slut på en snöplig
ändalykt, gick pastor Nordström fram till Flod och frågade, om han ville,
att de skulle göra något för gumman. Boken hade pastorn med sig, och en
psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet
förslaget, som meddelades åt församlingen.

Solen höll på att sluta sin korta bana och kobbarne lågo rosenröda i
sista belysningen, när folket samlade sig på stranden i en klunga för att
övervara den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. Pastorn
steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick ut i akterstäven, tog upp sin
bok, satte sin näsduk mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt
huvud, under det alla karlarne på stranden ströko av mössorna.

-- Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade
pastorn.

-- Jaa! svarades från stranden.

Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det
ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
ledsagat så många i den sista vilan.

De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den
kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde
nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri
och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade
ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket
de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran.

-- Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår
Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen! -- Låtom oss bedja!
började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att
höras.

Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen
sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.

Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men
tycktes ännu ha något på hjärtat.

-- Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att -- skulle inte Carlsson också
haft ett litet ord med?

-- Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att
tänka på honom, svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.

Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem så fort
man kunde.

Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked
blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade
så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och
ropade adjö!

Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu
upptogs i männens självansvariga led.

Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar
ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets
blåsiga fjärdar och gröna sund.




SKÄRKARLSLIV
BERÄTTELSER




Inledning.


Stockholms skärgård, från vilken trakt jag hämtat scenerier och motiv
till denna bok, har alltid haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske
därför att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, själva utgöra en
del av skärgården. Mälaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom
vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid Stockholm stod i
förbindelse med havet, och Kedjeskär, nuvarande Riddarholmen, bar, genom
sitt namn, minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom man än vid
en färd genom Mälaren med dess tusenden av öar och holmar erinras om det
landskap, som blandat av land och vatten öster om huvudstaden sträcker
sig omkring sju milar ut till havet.

Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till allra största delen på
urformationen: gneis, granit och järnmalmer, av vilka senare man endast
funnit Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit
uppträder stundom i så stora samlingar, att den tillvaratages för
fältspatens skull, som går till porslinsfabrikerna.

Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i
ljusa lätta färgtoner förlänar skärgårdslandskapet detta drag av vildhet
och dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen blir av de
lösslitna, råa, oregelbundna blocken kam- eller vågformig på höjderna,
flat, kullrig, knagglig, där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens
partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för isens
sprängningar, så att grottor, håligheter och djupa rämnor öka det vilda i
landskapskaraktären, som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller
sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock
bjärt av den rika jorden från kvartärperioden med morängrus och
glacial-leror, snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas
bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens storfisken, bildande
rika gyttjor på uppgrundningar, och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes
guano. På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik
förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om
ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på
de sista hällarne efter den mest rådande vinden.

I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles praktfull av uppslamningar och
saltvatten, och den naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med
alla det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka kanske orkidéerna
och blåvivan äro de förnämsta. I stränderna lysa fackelblomstret och
lysingen, i skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, och i
mossarna är hjortronet icke sällsynt. Låglänta öar med bättre mylla
antaga en särdeles leende karaktär, genom rikedomen på lövträd och
buskar. Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa
lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna nordens egendomlighet, en
korsning av skog, småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan se,
då under en blandning av björk och barrträn hasselbuskarne bilda lövsal
över körvägen, vilken här bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk
park man spatserar igenom, tills man stöter på strandklippan med dess
granar och tallar på vitmossa och därnedanför havsvikens sandupplag med
tångbältet. Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den alltid
skönt kantad med alar och rika vassbänkar.

Det är denna omväxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av
täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård
så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna
hålla vattnet så rent, genomskinligt; och även där sanden går ut i
vattnet är den så tung och så ren, att en badande icke behöver vämjas,
som han får göra vid franska nordkusten, där ett havsbad är ett
gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger
upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra
skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten.

Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av oroande natur. Räven, lon
och lekattorna äro de grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen,
vilken flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes kärr och
skogar. Grävlingen, haren, uttern och skälarna släppa även till sina
skinn, och harjakten på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren
och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av infödingarne, vilka
sakna hundar av det rätta slaget och uteslutande ägna sig åt
sjöfågelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern
icke skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett och annat ägg
får lämna proviant vid en längre jakttur. Äggning i holk utövas mest mot
skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöna.

Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet flås av och fågeln blir
liggande i mjölk en natt. Det smakar då som renstek och har förlorat all
anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även skrak, prack och
svärta mycket ätbara, i synnerhet om de i likhet med anden späckas med
persilja. Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, som
anställer förödelse på gäddorna i vassvikens lågvatten. Havsörnen synes
mera sällan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är
den ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken träffas såväl i
blåbärsriset som i stranden, nästan överallt, kan man säga, och hans
djärvhet ute på de yttre skären är sådan, att han resande sig på stjärten
har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur båten. Folket skonar honom
ej, fastän de tro att han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den
annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.

I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter
förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk,
mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller
medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, vilka mest leva på
fiske och jakt men därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.

Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls dåligt. Präktiga leror giva
ett gott vete och den mindre bonden har ändock alltid något spelt till
husbehov. Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de kali- och
natronhaltiga strandväxterna, varförutom korna ju alltid hava det
gränslösa saltsleket att tillgå. Fårens kött blir av de snaggiga
hårdvallsstränderna fast och läckert, såsom det franska _pré-salé_ på
liknande marker.

Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som betydligt avviker från
inlandets på samma längdgrad, i så måtto att våren kommer senare, stundom
fjorton dagar efter Stockholms, så att sommargästen får uppleva två
lövsprickningar samma år, och att hösten inträder senare, emedan havet då
är uppvärmt och tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt en
olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, och det är den torra
försommaren och den regniga eftersommaren, varav sånings- och växttiden
blir lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.

Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där murgrönan övervintrar vild och
vinet ofta mognar på spaljé.

För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro naturligtvis havets
frukter av större betydelse, och storfisket utgöres egentligen av
strömmingen, vilken fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande
grund (grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och abborre i not,
gäddan även på stångkrok och abborren på nät. Flundrorna, av mindre
värde, fångas i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.
Laken klubbas på glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan märkas,
där han ligger på botten. Iden blir föremål för en alldeles särskild
sport, som kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir värmt i
vikarna, går nämligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid
hållas utkik i uddarna från trädtoppar, och när observatorn märker, att
det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata
ekor från båda uddarna, årlommarna väl omlindade med ullstrumpor att icke
fisken skall skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun till den
verkan det hava kan.

Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda lilla värld utan
regelbundna kommunikationer synes i flera hänseenden vara mycket blandad.
Ett beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, så att den
intelligentaste delen av ungdomen gått åt till flottan, lotsverket och
tullen. De kvarvarande stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens
rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, ty skärgården
har icke varit någon säker plats, där familjer och jordegendom kunnat
grundas, då landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv just
icke åtnjutit skydd av den avlägset boende rättsvårdaren. Det saknas
därför spår av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga
svårigheterna att bekämpa.

Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och sedvänjor, såsom om
skärgården varit ett slags tillflyktsort för en del folk uppifrån land,
vilka av en eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något egentligt
landsmål märkes ej, men en blandning av många, och många enkla seder och
rättsbegrepp från naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från
samhället, hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat samliv
svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt praktiska motståndare
mot ordnad krigstjänst och tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar
tyckas även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, även
privattjänster till kungliga personer, och jordeböckerna lära på sina
ställen icke vara riktigt säkra rörande jordens natur av krono eller
skatte.

Andra tecken finnas även, som tyda på invandringar eller kanske bara
strandhugg av finnar, estländare, ryssar och dylika österländare.
Särskilt bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, dessa
skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram i gråa farkoster såsom
hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsäckar. När
en dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror fiskaren gärna
ut och ser efter att elden blir väl släckt, och han vädjar hellre till
brännvinsflaskan än till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,
med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.

Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära fattigdomen, och några
ytterligt fattiga, levande om vintern på saltlake, sillhuven och potatis.
Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En
kupp gör honom förmögen i dag, och tron på lyckan uppstår genast med dess
farliga följder. Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn sin
egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han hellre än han fäller,
även i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer. Och överseendet
med andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas vackrare, än då
grannarne talade om att en mördare begått ett »felsteg» en gång, då han
dränkte sin hustru.

Skärkarlen är en ensling; har långt till tingshuset, långt till kyrkan
och långt till skolan; långt till grannarna och långt till staden.
Badorten är hans närmaste civilisationscentrum, men där får han endast
lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla fest i tre månader, ty
han ser icke den arbetande ledamoten, som är i staden.

I ensligheten skulle han bli tänkare, om han hade ledning, men han blir
fantast i stället, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru
klarseende i vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva
förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom klockaren på Rånö, och
han gör felaktiga slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så
att om det fiskar gott efter att slanten är lagd under stenen, så är
slanten den mäktiga orsaken. Han är vidskeplig, och hedendomen sitter så
djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom lika
med signerier, läsningar och trolldom.

Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja och naturens enkla krav, där
icke ekonomisk beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan
könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen med barnet, om
flickan eljest visat sig ordhållig och böjd för familjs grundande. Är så
icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna
sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma
till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting
kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.

Börjar det brista i familjebanden långt borta från grannar och tvingas
starka lidelser länge, inträffa stundom hemska utbrott av naturkrafterna,
då den vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar så noga med
medlen. Då uppföras därute tysta sorgespel, om vilka man endast får höra
antydningar, och varom jag glunkat något i ett par av dessa berättelser.
Då springa blodsband sönder, förbjudna hägn överhoppas, naturen griper
med hård hand vad han kommer över, och för hungern och kärleken existera
icke längre hänsyn eller lagar.

Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det gestaltar sig ljust, har jag
i förra delen, Hemsöborna, skildrat; i denna del har jag givit
halvskuggorna; möjligen kan jag komma längre fram under för litteraturen
ljusare förhållanden att ge själva slagskuggorna, som måste finnas för
att ge bilden fullfärdig!

Holte i Danmark, september 1888.

                                                        _Författaren._




Den romantiske klockaren på Rånö.

FÖRSTA KAPITLET.


Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när
de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens
gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i
farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas
vad de kunde behöva till morgondagen. Men uppe på vindskammaren av det
lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna
fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken
mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska
framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden
krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form av en påskkäring med
svart karpus, än stack flöjelns ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna
och den utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda skiva fram
och profilerade sig som säkerhetsventilen på en ångmaskin; och så dansade
häxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken
bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande unge bokhållaren vände
snart sitt ödmjuka ansikte ifrån de mörka bilderna på takåsen och
betraktade månens fulla rundel med dess ljusa världskarta tecknad på ljus
botten, och han tyckte sig lugnare, när han såg den som ett vänligt stort
ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna
afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden och de små förhållandena i
den obetydliga handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid
Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och
skollärare.

Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen från fönsterbrädan och
vände sig inåt kammaren, vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en
byrå och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med en stor tjuv
stod och rökte. I en av sängarne låg nattsäcken av mattväv, färdigpackad
med öppet gap ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett dussin
ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de järnbeslagna käftarne.

Den unge mannen stod ett ögonblick i mjältsjuka betraktelser över sin
tömda byrålåda, vars botten var täckt med ett par nummer av Svenska
Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid dörrpanelen, frågande:

-- Är Lundstedt där?

-- Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:

-- Nu är jag ledig!

På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i
reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren
skulle ha att förkunna.

-- Sitt ner, Lundstedt! började patronen.

Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att
det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på
några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte
och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han
fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:

-- Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd
ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet,
och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till
Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill
nu lämna Lundstedt sin lön -- det är trettitre riksdaler och sexton
skillingar banko -- till vilka jag från egen hand vill lägga tio
riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i
affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!

Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte
patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan
handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.

-- Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag
tror att Svärdsbron har brått att komma hem.

Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade
på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.

-- Kära hjärtans, är det Lundstedt -- jag satt och skala syltlök -- och
herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa
från oss nu, och komma opp till Stockholm -- där får han se mycket
saker, som en aldrig har drömt om -- Gud vare med honom nu då -- och må
han se sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med Lundstedt och må
han trivs i sitt nya!

Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked,
varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och
rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga
ord.

Nere i boden stod Svärdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och
knäna stödda mot disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan
bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande huvud följde balansens
rörelser opp och ner, så att han slutligen kände sig vimmelkantig och med
vänstra handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt pekfinger
grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta
sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk
på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.

-- Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast
bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig,
kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.

-- Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte
garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm.

-- Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå
utanför disken.

Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret som han inte
fann hemma; varför han tycktes besluten avfordra en förklaring:

-- Ska de vara åt mej, det?

-- Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och
sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det
förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren
klippte till med ett nytt:

-- Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på
disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.

Detta var för långt och för häftigt, så att Svärdsbron, som ännu bara var
vid kaffepåsen, efter att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan
i handen och vägde den.

-- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, för här är
ingen kredit! Och så dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?

Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan,
sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt.

-- Tjugufyra skilling riksgälds var det?

-- Nej banko, du! Kaffet har stigit!

-- Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt.

-- Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring
säger!

-- Käringen! Vad håken säger käringen?

-- Hon säger att du ska betala kaffet genast, annars går du och super opp
pengarna!

-- Su... super jag?

-- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu på, och
visa att du är nykt när Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen
sup av honom. Nu skrapar Blacken på dig!

-- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att göra... tpo! tpo! -- står du
stilla du din rrrackare!

-- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svärdsbro, för han tar
till Stockholm i afton.

-- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad går det ått dej, din fuling!

Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och borgmästarns piga kommer
in, snävande över tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.

-- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå till på en sån här
månskens-torsdags-afton!

-- Det står inte alls till -- ta bort hand -- annars så... hur står det
för Kindgren?

-- Det går undan för undan för mig! Men vad kunde behagas så här sent på
dagen?

-- Det behagas ett halvt lod kardemummor!

-- Så, det ska vara främmande i morgon... lägg opp pengarne nu,
Svärdsbron, och stå inte och reta opp sina ädlare känslor, när han tittar
på flickan.

Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, cigarren upphivad som en
klyvarbom, och står, gungande på vikta knän, omfamnande den kattunklädda
jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland skickande blickar åt taket
som om han räknade brödkakorna på spettet.

-- Hörr nu! Hörr nu! hm! -- Tpo! Tpo! står du still du! yh! yh!

I detsamma kommer Lundstedt in:

-- Är inte farbror färdig att köra än? Klockan blir ju tio, innan vi få
ge oss i väg!

-- Klockan tio!

-- Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan nio i morgon bitti!

-- Södertälje; ge mej si!

Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt henne: -- God afton,
Lina! Nu kom hon lagom för att jag skulle få säga adjö.

-- Nej, ska han resa!

Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren för att se på månskenet, har
Svärdsbron fått upp portemonnäen, och börjar där efter plocka opp
slantarne på disken.

-- Där ha vi -- ge mej si, tolv skilling.

-- Och så kommer du med bankovittnar med hål i; dom kan du gömma till
håvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra
skilling till nu.

-- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för durt! Po-ah! Po-ah!
flickan lilla, po-ah!

Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar ut knäna och kniper fram
med pengarne som om han sett sin husbonde.

-- Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? frågar handelsmannen.

-- Ja, herr patron, genast!

Och med en kraftansträngning samlar han ihop armar och ben och går ut
till vagnen, tar tömmar och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda
lasset och se om Lundstedt är där.

-- Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar Kindgren från boddörren,
du faller ju om kraken rycker till.

-- F...aller jag?

Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av hemlängtan, och
Svärdsbron, som har händerna fastade, kommer ner gränsle över
hjulringen:

-- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, och Lundstedt, som stått
under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har
gröppåsen kvar om halsen och därför icke är så begiven på att springa,
helst Svärdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vänstra axel.

-- Tror någon människa vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt
med mild otålighet. Stig opp nu, farbror, så få vi åka!

-- Nå, så bjur han på något då?

Lundstedt lovar att bjuda vid första gästgivargård, men Svärdsbron vill
inte lämna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig
det utlovade snuset, varpå han intränger i boden med piska och tömmar, på
samma gång som han efter patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att
kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans tankesnurra
baklänges upp till minnet om ett glåpord, som stod i sammanhang med
segelgarnet, men som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt
framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de
medförda tömmarne, med påföljd att hästen stryker vagnen in mot
glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan
verkan än att boddrängen bryter in, ger Svärdsbron en halskaka så att
cigarren kryper baklänges in i munnen och den kiknande rökaren kommer ut
på gatan i samma ställning som en magisterhoppare. Därmed anses
diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta,
lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de
närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång
framåt!

                  *       *       *       *       *

Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den
bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare
bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts
till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten
pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen hade
sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt
i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg
vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan på bleke, när
månskenet föll på det torra dammet; stundom steg i fjärran en vit sky,
uppriven av ett mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och
silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några mörka inhöljda
gestalter, som i förbifarten kastade ett god afton som en slant åt en
grindpojke. I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande
tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med
eselhuvun som vinterliggare.

Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste
i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram
och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.

Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för
himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som
landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt
porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen
gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,
och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat över vart de
tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. Men vägen var brant
och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste
kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och
när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från
granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i
applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av
»malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt
åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, ner på slättlandet, där
rågskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner
med skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält utbredde sig
sädesregionen, som härifrån kunde överskådas genomskuren av en å, vars
båda stränder tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande en
kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo hela led kullblåsta
och betäckte marken med döda och sårade, här kommo de på krakstörar och
sågo ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens långa plymager
fladdrande för vinden. Och nya trupper defilerade alltjämt,
förstärkningar ryckte fram, och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök
efter dagens batalj.

Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt,
roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu
på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande
månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en
nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra
uppmarscher i häck på ömse sidor om landsvägen utan att någonsin hinna
fram förr än kärran redan var förbi.

Under det den stora armén defilerade utan att ta slut -- och herr
Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna
årstid utan att se något slut -- hade det börjat ljusna i öster, och
trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten
morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen
mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet
betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp
fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och
fjärran.

Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta
under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga
bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn,
eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns
oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och
Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod
säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan
ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln
sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och
skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen -- och Gud var god,
som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en
lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver
en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och
skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var
Södertälje.

                  *       *       *       *       *

Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten
Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man
under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit
tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena
molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade
sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet
var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,
och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna
väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram,
och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när
ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i
kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av
ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i
alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande
av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda
ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för
och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid
simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger
höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka
bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga
fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder
lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att
förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten
vid landgången och gick med sin nattsäck i land, var han nära att kvävas
såsom en nybörjare i simskolan, när han känner lukten av vattnet. Husen
voro så stora och mänskorna så många; långkärrorna skallrade på de
kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, när man hörde dem;
hundarne skällde, höns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar på
skrovkärror skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med
lantmannaprodukter under polisens bevakning och pådrivande, ty holmen och
hamnen skulle avspärras.

Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och
uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med
silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led
drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev
det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita
korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne
stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började
klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över
allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.

På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över
till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa,
och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han
skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret
låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över
kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda
ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran
avstängd av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.

Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste
ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände
till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma
in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge
att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små
bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena
efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på
tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och
måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav
eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa
till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på
begravningshögtidligheterna.

Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården
igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med
ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av
bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en
pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas
gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i
solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte
purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr
Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne,
vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då
omkring och spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock hade sig
svårt, då avundsjuka jalusier stängde utsikten. Slutligen kom han till en
fönsterluft, vars ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att han
kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde ett visst hemtrevligt
slarv. På en matta med mera hål än väv syntes en urblekt gondol med en
herre och en dam från riddartiden, och längre bort under sängen visade
sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler
inunder, och huset var grönt och rött, men ett par stövlar och ett
nattkärl stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes.
Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben över gondoljären, som om det
dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett par
byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och därbredvid stod en tom
punschbutelj och sex glas. Över gungstolen hängde ett par grå byxor, och
på fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en bok med vitt
papper omkring pärmarna, på vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt,
vars nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade boken så att
han kunde läsa namnet, och hans glädje blev obeskrivlig, när han läste
sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,
anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var tryckt med.

Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattsäcken in
i kammaren, drog av stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på
utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande sömn efter en
genomvakad och genomskakad natt.




ANDRA KAPITLET.


Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i
Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att
klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu
huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan
tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,
förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre
åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små
svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga
böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till
fruktgivande examen.

Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre
herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd
hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med
lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa
massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,
spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om
söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat
på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom
akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt
tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker
musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med
pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens
sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig
och lytt sin mästares råd.

När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost,
ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö
med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga
ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade
inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I
stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och
uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i
gång.

Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt
ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte
belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att
någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom
sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på
en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen
framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna
på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt
polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla
toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då
professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen
locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga
någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han
satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna,
sonater av Clementi och Kalkbrenner, under det hans ansikte uttryckte
outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom
fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och
skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde
sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta
byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.

När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart
tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa
vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet,
utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och _dux_
eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på
händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det
kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta,
lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen,
och så stack det fram igen beledsagad av _Comes_ och så brottades de,
satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte
efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång
omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.

-- Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot
ett barn. Vad kallas den unge man?

-- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt
skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse
lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga
fugorna.

När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom
vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få
lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.

När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin
beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se
huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om
de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar,
begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och
Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande
fugor.

Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare,
där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga
avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett
fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar
stämma: Ett jättesnille!

När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar
på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor
påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över
Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av
ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig
den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den
på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären.
Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus
från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna värmdes vid hans
åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med
tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om
att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad
han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten
gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och
trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på
Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte
hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata,
där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer
över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och
i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda
sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt
åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt
gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog
damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla
bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljöd
det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad
koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så
observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i
Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett
hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska
Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn
framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma
misstaget, styrde herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en
gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara
Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden
var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp
för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på
restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där
skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.
Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en
kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i
senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.

Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om
vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om
jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller
något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta
sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa
häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan
var.

Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick
bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen.
Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att
svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning
för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som
åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig
uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.

-- Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr
Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde
anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från
potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.

Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid
ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid
revbensspjället.

-- Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling?
upptog hon frågan.

Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade
minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort,
och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret.
Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken
förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående
karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till
kräftor och köttbullar.

Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra
viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin
välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock
ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet,
klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort
mannen en tjänst med sin nyfikenhet:

-- Vad är det för en slags hund?

-- Det? svarade gästen, det är en senapshund.

-- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö,
jungfrun! Adjö, herrn!

Och därmed gick han hem.

Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid
fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om
sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det
lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han
lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i
medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom
livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens
första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga
och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i
Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle
förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess
märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och
restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,
trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja
fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara
direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta
en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk
och sund.

När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop
det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat
en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.




TREDJE KAPITLET.


Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till
Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan
ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska
aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när
mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade
aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger
och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över
hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog
han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull
min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren,
stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga,
nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och
mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid
att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i
kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret
in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng
min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle
erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt
passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog
honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott
behag.

Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor kyrka förr, blev betagen
av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått
raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke
leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och
drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa
började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt
jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför
stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en
bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett
led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och
högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på
en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl
och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter,
regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en
gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar
vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett
frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett
mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som
pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt
grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av
stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på
spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och
plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med
vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och
kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och när de trängt sig fram och
skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i
händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i
armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna
värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret
och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade
spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte
sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern,
där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor
ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade
sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens
ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom
det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras
huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets
klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den
smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen
hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett
Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.

Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon
annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom,
och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock
först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg,
återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den
till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar för sig, att den var
urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och
valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur --
om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mängd hängtorn från
riddarborgarne -- dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro
blivna stumma, men kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, numera
utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna Pans syrinx, som väl var
grundformen, men de stora i de framspringande hörntornen påminde om en
vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i förgyllt trä från
förra århundradet, med snedkavlade snäckor och spiralformiga blommor som
kineserna bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda ihop de
olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne
än den unge handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia
från den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens
säckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphämtande på vägen av
minnen -- dunkla visserligen -- från medeltidskyrkans emporer, triforer,
klocktorn, altarskåp, tabernakel; från sachsiska rokokoporslinet och
första kejsardömets romerska vapensmak.

Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut
principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne
pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt;
snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston
upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade;
därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns
stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han
dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det
församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå
stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns
instrument, lydiga under en mans händer och fötter. När prästen sedan vid
altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon
obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann
till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och
blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så
gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som
professorn kallade det, när han fick spela utgången, då måste herr
Lundstedt sitta bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.
Och då spelade han för sin enda åhörare utom tramparen, ty när äntligen
allt var över, stod kyrkan tom. Detta såg professorn i sin reflektor, men
han var van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, om hela
publiken skulle ha stannat och vågat låtsas begripa det han ensam förstod
uppskatta.

Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något
oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera,
att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så
var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att
han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.




FJÄRDE KAPITLET.


Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm. Tiden hade lupit
undan, ty göromålen voro många, och det minsta blev orgelspelning.
Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på Musikaliska akademien blev
det huvudsakligen harmonilära och sång, emedan professorns timmar voro
mycket eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att kassan snart
var till ända och herr Lundstedt måste som så många andra gå och sjunga i
kören på Stora Operan, sjunga på begravningar och knipa in en
tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som ville göra
kvartetter, vilka då voro högt på modet.

Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod söndagen, då han fick sitta
på Jakobs orgelläktare bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då
tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns
majestät lyfte honom, förstorade honom, liksom satte en skarv på hans
själ. Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han;
satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och
professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans
musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att
de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen
vara tvungen tiga när han spelade.

Den långa predikan åhörde han med otålighet eller också inte alls; fick
en söndag på södra läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina
kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne varje söndag på samma
plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin åhörare, som kom
för att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och
tyckte sig märka att hon såg åt orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke
var svårt att få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i bänken,
tyckte han att det var roligare icke veta det, utan få ge henne ett
vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem.
Men så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande
hittade han på De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en
greve med det namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren,
som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han
utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade
två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. När han så tyckte att
de varit vänner och bekanta tillräckligt länge, företog han sig en
högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp en psalm
i psalmboken, för att se om nummern kom udda eller jämn, och som den kom
jämn hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och för att utröna
det, skulle han räkna piporna i principalstämman. Men det blev ett tvärt
nej, just som prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i handen.
Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne räkna om dem baklänges, men det
blev nej ändå. Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som det
stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar människan och renar sinnet
från själviskhet. Men när en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut
lysning utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp
lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks namn, utan två helt
andra, valde herr Lundstedt sig två andra, som han kallade deras
pseudonymer, och ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och
måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till akademien, gick han
till en juvelerare på Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom
förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta ringar, helst
inga sådana lågo i fönstret, utan valde han två med rosenstenar.

Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjöng om henne på
akademien, sjöng till henne i kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men
bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort och mäktigt.
Och som han samlat nära ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att
ta direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta
första steget på den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat,
som gjorde en stor del drömmar om intet.

Det var nämligen en söndagsafton i april, då herr Lindbom bjudit på
»sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes
andra tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, vilken icke
var någon annan än mannen med senapshunden från näringsstället Solen, och
vilken senare aldrig tröttnade att berätta historien om russinpotatisen
och senapshunden, varvid herr Lundstedt ödmjukt böjde sitt huvud under
löjet och bedyrade, att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att
alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av sina föräldrar.

Emellertid hade man nu sjungit långt in på kvällen och druckit ganska
mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade
dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen,
då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg,
en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.

-- Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit
hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här.

När denne hörde sitt namn, steg han upp ur sångkretsen och skred emot den
gamle, dock utan att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,
annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med ett slags förlägen
långsamhet, och det slags bryderi man erfar vid åsynen av mindre
bemedlade släktingar.

-- Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge
mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom
ut ifrån Kalmar.

-- Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen
blick på den gamles dåliga yttre.

-- Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade
gubben.

Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av
ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att
ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång,
och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och
talade:

-- Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår
allas förträfflige väns upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,
som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle
som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder
sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!

Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och
sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.

-- Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, -- tog jag mig friheten
höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes
förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott?
Inga äventyr?

-- Jo, det var en färd, vill jag lova!

-- Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av
äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han
bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.

Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit
galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till
Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan
han väntade i åtta dagar på ångaren.

-- Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande små detaljfrågor för att få
litet kolorit på äventyret, men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur
det förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch
föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte
något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat
sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand
åt den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,
och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.
Bländad av så mycket läckerheter på en enda gång, stannade gubben i ett
långt begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat
tallrik, och lade upp en bit av var sort, så att det hela såg ut som en
kolossal sillsalat, satte brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben
och lät honom mätta sig.

När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben
»Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och
accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det
yrke som Alriks upphovsman valt och övat.

Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i rad; det första om
ålderdomen, dess företräden och oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen;
det andra om havet, dess storartade naturscenerier och därmed förknippade
faror -- inflickande en berättelse om sin första seglats till
Blockhustullen, med kantring och räddning -- sakta övergående till
fiskarens hårda liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och ropade
bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens läggning och upptagning,
notdräkten och norsfisket i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för
havets son, vikingalynnet, järnviljan och stormbetvingaren, vartill
följde som illustration sången »Hur med väldigt raseri, stormens åskor
ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt
förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista talet var en
deklamation av Malmströms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik,
som när talet var slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en
betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!

Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde på Lundstedt den äldre,
skulle varit svårt för en övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes
sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt med sitt gråa
huvud, och några yttringar av djupare förståelse, sympati eller
tacksamhet kunde icke spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville
pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom
som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den
känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig. Slutligen
inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den
största hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga tilltalsordet
farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att
han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett
jättesnille som Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var överstånden
erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin säng åt upphovsmannen till en
oförgätlig afton.

Därpå bröts upp och tågades hem med sång, varpå sångarkretsen skingrade
sig och de två rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och käpp i
den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade
gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade på mattan med
gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte,
bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.

Den gamle blev länge sittande på sängkanten och funderade. Sonen däremot,
som hela kvällen förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han
fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade
frågan:

-- Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?

-- Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.

-- Och pengarna? hördes Alriks slocknande stämma.

-- De ha gått åt!

Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och
låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var
han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur
han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin
Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.

Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr
Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och
vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på
måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige
samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en
särskild nyckel och sprang ut på gården.

Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i
mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen,
försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i
bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms
vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av
de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre
talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt på den gamles
kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.

När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad
som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem
riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i
huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt
stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig
i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han
besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på
Solen till middag.

När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem
om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann
sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva
den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade
hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen,
spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att
icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk
han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig
liksom i enskilda samtal med sin genius.

-- Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein
blödsinniger Schmarotzer.

-- Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och
skrev harmoni vid sitt bord.

-- Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!

-- Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.

-- Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag
tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så
här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och
tagit ett rum åt din gamle far.

Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att
det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.

Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast
forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig
ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade
på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och
kamratskap och tog sig ett nytt rum.

Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i
sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och
vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en
strykande aptit och en osläckelig törst.

Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma
ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom
verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke
väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på
stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på
andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen,
färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling
stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han se gubben ihop
med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han
fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka.
Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan
talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock
vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln
framför skänken.

Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt
numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet
med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och
ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och
prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte
kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i
statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att
ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket
skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han
fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med
sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men
för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu
icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev
nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade
sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber
antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta.
Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag
herr Lundstedt kände namn på, men som han aldrig sett; stämman vox
humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han
aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna
namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,
växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de
ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor,
vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens
klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var,
och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,
och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de
kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att
isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de
svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna,
för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde
alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.

En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes
hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett
basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta
och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på
grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på
en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen
till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen
en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas
samtidigt med vissa andra, med risk att eljes orgeln skulle gå sönder
och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det
var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och
stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när
han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle
uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och
han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och
i Guds eget hus.

                  *       *       *       *       *

Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen
hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på
vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans
orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda
klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade
indigenatsrätt.




FEMTE KAPITLET.


Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som
nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty
den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om
eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och
herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka
utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och när han stannar utanför
skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de
långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan
se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för
att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig
första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra
sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom
Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig,
efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det
underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och
något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd.
Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och
med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina
stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de
kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren
kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och
Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i
skolan, när hon varit så nära att bli gift.

Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen
inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv
åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur
sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med
Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare.
Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa
pseudonymer och begagnade dem sins emellan.

När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och
eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela
orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt,
upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med
små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor
som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas
bort.

Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i
julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas
toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd.
Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen,
torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga
amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor,
ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar,
parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne
äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar,
kungar och dronningar.

Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut,
gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och
suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i
sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och
böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad
chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en
valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare
var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där man inte kunde
ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som
käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man
öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir
utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,
ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en
riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland
tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland
oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.

Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de
fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över
notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var
han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i
sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi
förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och
Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren,
nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan
han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad
för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna
arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen
fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.

När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre,
som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och
ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart
garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och
gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för
tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål
haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp
ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes
alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i
den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde
leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om
vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade
han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts
fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av
obelisken i Slottsbacken och så vidare.

Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina
jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid
midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.




SJÄTTE KAPITLET.


Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare med en halv mil mellan
varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört
ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var icke heller lätt, ty
herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och
herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke haft anledning
besöka. Men nu kom det en order från pastorn, att klockaren på
lördagarne skulle hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda befann
sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg inåt skogen och mossarna, där
den okända herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där han
höll på att trampa på morkullorna, skrämde upp en älgkalv, såg grävlingen
gå ut på aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som dansade i
solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet
som små barngravar och gungade när han hoppade på dem, för att snappa ett
hjortron.

Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd
mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga
tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta
vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.
Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, varav han slöt,
att det underbara slottet låg i närheten. Och då han kom närmare, såg han
snart två långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, vilkas näsor
dinglade för aftonvinden och skramlade som ärter i en torkad gåsstrupe
pigorna bruka nysta tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att
betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; och när han står
där, tycker han, att lönnarne räcka lång näsa åt honom, sätta näsorna i
vädret, romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, prästnäsor,
som sitter bak på gåsen, och han står där och leker med näsorna, tills en
betjänt kommer och frågar vem han söker.

På herr Lundstedts höviska svar ledsagar betjänten honom förbi
hundgården upp till byggningen. Det är ett lågt, vitt stenhus med en
stensköld i pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud äro
huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt införes i en förstuga, som
är målad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det
rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa valdhornssolon
med nävarne i klockstycket. Betjänten visar honom en bambustol att sitta
på, och går in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter som det
luktar lök, när han klämmer ut luften med dörren.

Men en annan stor dörr står öppen på högra sidan, och från bambustolen
ser herr Lundstedt hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när
han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en
herre, som då och då visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk,
och han hör en äldre mansröst tala:

-- Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av sjuttonhundra och
fyrtiofem, mina herrar och fröken Beate, som hans majestät, högstsalig
konung Fredrik i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, mina
herrar och fröken Beate, och en hel pipa från högstdensammes arvland
Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra
oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade Frösnäs. Vinet
är delikat, högt över vår -- må jag säga ordet -- horisont, mina herrar
och fröken Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill tala vid
fröken!» -- Fröken Beate! Det är någon som vill tala vid fröken!

Strax efter trädde en dam ut med tre korkskruvar på var tinning och bad
herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och kom
igenom en sal, som öppnade sig över en veranda utåt havet och fyren, och
inträdde därpå i ett kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med
rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en silhuett ovanför soffan.

-- Var så god och sitt ner, herr organist! sitt ner på soffan, och var
välkommen till oss, började fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt
hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från
Stockholm nyligen och har gått på akademien. Det har jag också och spelat
för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. Nå säg,
vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen?
Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. Vad tycker organisten
om vår pastor?

Herr Lundstedt hade nu så många frågor att besvara på en gång att han
blev tigande. Men fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,
fattades av medlidande, och med sin hand stödd på hans knä och med sina
ögon drunknande i hans, intalade hon honom mod och självtillit, vilket
allt dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, som ansikte mot
ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig för att leka bort
det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att fånga
någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så
inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex
korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer
rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så
ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som
han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan
kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på
mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom,
som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga
kvar för länge och begagnade nattbrännvin...

-- Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna
peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar
om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och
sjömätaren!

Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som
puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för
stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo
hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte
skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare,
sade skål och fortsatte att tala.

-- I denna sal, mina herrar, och jag behöver inte säga det åt fröken
Beate, bodde en gång den store Gustav den andre Adolf, när flottan låg
vid Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), och man tror att
senare dronning Maria Eleonora före sin berömda flykt hållit sig dold
här. Det var det trettioåriga krigets stora tidevarv, då människorna voro
större och därför allting större därefter. Om vi betrakta dessa ansikten,
som blicka ned på oss från väggarne, och se huru stort hår de hade till
exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva vi icke fråga oss varför
detta skåp är som en fästning, varför detta bord som ett golv, dessa
stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris
snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var
stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor!
Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko -- se
porträttet där -- soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar,
och man knaprar karameller på ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en
fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en
kommod! -- fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det
stora blir så litet, så litet!

-- Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är
straxt nere och vi måste passa på tändningen!

Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som skall föra ut fyrmästaren
på sin ångbåt, biträder dennes mening och det så vackert började talet
måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dålig åhörare, blir han
icke bedd stanna, utan går i sällskap med jägarne och deras hundar, och
när de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr Lundstedt ensam.
Solen går ned och genom granarne synes det i flammor stående havet som
stora stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.

När herr Lundstedt lämnat postväskan i prästgårds grindstuga och kommit
hem, märkte han att det var tomt i huset. Han såg den förfärliga
ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet,
där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det
gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att
hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var så eländigt ful,
möblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller små, och hur
han bjöd till, men i kväll kunde han inte leka något. Han försökte tänka
på något roligt, något han gärna önskade, men tankarne gingo icke dit han
ville. De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där
han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda
i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att
hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och -- vad
skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste han
ut att fiska, ro omkring till bönder och skärkarlar att tigga ihop sitt
tionde, ett skålpund smör här, en fjärding strömming där, några pund hö
hos den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva i trädgården och
aldrig mer få spela orgel om vardagarne.

Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda hela skapelsen efter sin
inbillning, tillfredsställa alla sina infall och lustar, icke känna något
tvång, icke vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas någon, icke
äga något, som man måste frukta att förlora. Hellre ha Angelika för evigt
än husfrun på herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade sig
herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han hellre drömde vaken, då han
fick bestämma vad han ville drömma.




SJUNDE KAPITLET.


Alrik Lundstedt var född på en kobbe i havsbandet utanför Mysingens fjärd
och fadren satt där som torpare under bonden i Norrön. Kobben var icke
större än att man kunde gå den runt på femton minuter. Ett par dussin
tallar och några aspar utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga
stack ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en större sjöbod, som
lappades med vrakgods efter hand den föll ihop, och i en jordkula invid
underhölls en ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under tallarna
och mossan på bergknallarna, fåret av asparnes sorgfälligt samlade löv.
Knep det hårt, så fick kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt
under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som
blandades opp med snäcksand och gödslades med tång. Spillningen efter
djuren skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.

Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men då blev
det för trångt och det uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och
krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll undan och gömde; gick
avsides och åt det stulna som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;
vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte snaror i olaga tid,
och deltog i vissa oombedda räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten,
striderna, avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var fruktade att
genom lös tunga röja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta
och svagaste, fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller skaffa
sig livets nödtorft.

När modren dog, man sade att hon blivit ihjälslagen under en stark
vinter, när fisken blev borta, upphörde all matlagning, och systrarne
flydde, bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med den gamle,
som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han började lära sig
leka själv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan
lekplats och utan att kunna några lekar. Havets evigt enahanda, grå luft,
grått vatten, blå luft, blått vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt,
var allt varmed han kunde fylla ögats behov av att se och sammansätta,
och när det ej räckte, började ögat arbeta på egen hand för att
tillfredsställa behovet; och örat, som endast hörde vindens sus eller
rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och snatter, hungrade och
tog sig till av brist på näring att äta sig själv, blev exalterat av
utmattningen och hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde
tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, muskeltrådens bristande, och
slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under månadernas lopp,
ingingo förbund och födde nya.

Vad som hänt under den svåra vintern, då modren dog, tycktes fordra en
begravning i den unges sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt
kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp igen, och när det lilla
enformiga livets små händelser ej kunde förse nog hastigt med material,
lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade påhitt,
synvillor, hörselvillor så att de bildade ett tjockt lager, som kunde
täcka den mörka fläcken. Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade
det fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet över det
begravna, som icke fick stå upp, och så blev det begravna lika overkligt
eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till
dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade ett slags drift hos
Alrik uppstått att blanda bort verkligt och overkligt, ett begär att
bedraga sig själv alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon
verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal
verklighet, en viss natt uppträtt i hans liv, och vars uppträdande i
minnet åtföljdes av en härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att
denna skuld en gång skulle komma att indrivas av människor gjorde att han
aldrig vågade ha någon ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,
aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan upphört att tala, men hade
i stället en mimik, alltid full av förståelse och deltagande, som gav
åskådaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk
kamrat. Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han
funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon
förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en
hemlighet.

I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han
sig ingen möda att jäva. Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och
högst oregelbundet i anseende till de svåra förbindelserna, behövde han
icke ta saken alltför allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med
orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han ville, spela vad honom
behagade.

Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett obehagligt sätt kommit
störande in i hans drömliv. Situationen i all sin betydelselöshet hade
varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv
och nu genom sin påminnelse gav full kroppslighet åt det, som skulle ha
varit bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han kastat över
liket ramlade och skelettet låg där, huvudskålen låg där, spräckt av
isbillen, och det hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort
det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. Han hade blivit väckt
och kunde inte somna om.




ÅTTONDE KAPITLET.


Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma
uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans
knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och
det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting
krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den
var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav
icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin
höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av
Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga
fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo
beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och
besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,
enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till
vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och
såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om
ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit
direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han
förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle
kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo
tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga
opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans
jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte
sig insteg.

Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till
herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och
tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några
näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade
han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott,
ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll
bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i
Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga
riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden
fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna
större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla
tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och
håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal
tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro
järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat
indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo
kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en
synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von
Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre
andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var
fnoskig.

Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast
för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan,
som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att
herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,
visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken
frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl,
så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam
märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt
intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var
nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr
Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma
ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en
störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare,
som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,
att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon
kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.

När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över
mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.
Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den
tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något
minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,
löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de
gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar,
band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka
planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda
verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla
syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det
vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken,
vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna
emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att
det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna
ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad
innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på
sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de
aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt
att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för
Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit
tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har
haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i
stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig
människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på
Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han
ljög, om det också var sant vad han sade.

Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade
kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå
direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta
sitt straff och bli lugn efteråt.

Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan
träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så
att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han
tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor
om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor,
satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den
gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens
blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den
steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök
prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.

Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade
ett god afton.

Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och
tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade
slutligen:

-- Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt.
Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har
Lundstedt sett en sån församling?

Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:

-- Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla
i märgelgröuven.

-- Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär också ha left rövare ute på
kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, va?

Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i armhålorna.

-- Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att tala ett ord enskilt!
svävade han fram på målet.

Pastorn, som trodde det var någon penningangelägenhet, bad skolläraren
komma med in på expeditionen.

-- Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad är det om?

-- Herr pastor; pastorn vet allt!

-- Vad för slag?

-- Det som hänt -- därute.

-- Nej, inte vet jag något; jag har bara hört lite skvaller, och för
resten är det över tio år sen. Var Lundstedt med och gjorde slut på
gumman?

-- Jag var med, men jag gjorde det inte.

-- Ja, ni lär ha levat -- huller om buller! Jag vill inte veta något, och
kan inte göra något åt det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och
tacka Gud ni kom ifrån det för så gott köp.

-- Ja, men se det är just friden jag inte kan få! Inte för aldrig det!

-- Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit och dött för våra
synder, så då kan han väl ha frid, om han nämligen inte ärnar gå stad och
göra om det!

-- Ja, men detta kan han aldrig förlåta!

-- Kan _han_ inte? Han kan allt! Och när han kunde förlåta rövaren på
korset! -- Se så, gå nu inte och grubbla, utan var en man. -- Kom och
drick en toddy med mig nu!

-- Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när toddyn var drucken, kvälln är
vacker och jag har ett brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min
eka och ro ut till honom?

Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som han kände sig stå i stor
tacksamhetsskuld hos honom, som förlossat hans själ, och han bugade sig
för prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.

Solen hade gått ner och fjärden låg blank som polerat järn; fyren var
tänd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det
var så tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde tänka ostört
över det passerade.

»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så enkelt, så vackert, vilken
skön religion! Icke underligt att den ansågs vara den högsta av alla
kända! Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de oförvitlige,
laglydige, trogne skulle åt helvetet!

Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svårt att tro det, efter som den
borgerliga lagen straffade rövare och banditer, och belönade de redlige
och flitige! Han hade svårt att tro det, men han måste tro det, eljes
fick han aldrig frid, och frid måste han ha.

Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke kunde tro det i dag, så kunde
han tro det om en månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt
vad han velat förut! Att rågskylarna voro soldater, att telegraftrådar
voro fiolsträngar, orgeln en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru
närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, som lågo kvar i
guldsmens fönster, att fröken på herrgårn hade sex korkskruvar i huvet,
att Jon i Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att
han trott det, önskat det så livligt för att slippa tro något annat
obehagligt, som skett en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då
inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt det och det stod i
bibeln, och han önskade tro det, måste tro det för att få frid!

Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns ingenting att ta på,
ingenting att göra av. Det var bara att tänka på, grubbla över, sitta och
upprepa för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt emellan, en
massa påtagligt emellan och lägga sig över det andra och så skulle han få
igen gåvan att leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart vara
lycklig igen.

Under dessa funderingar hade skolläraren kommit mitt på fjärden. Han höll
med årorna, medan han torkade svetten ur pannan, och när det blev tyst,
hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom luftförtunningen och
avståndet kommo tonerna icke rena fram, men stämde likafullt ungefär, så
att, när de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som eolsharpan.

Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med båten måtte ta sig ut från
fyren, där sångerskan stod, och så kom han tillbaks i sin båt och
undrade hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, hur gammal hon
var, om hon hade snörliv, om hennes händer voro vita, vad hon hette.

Vid denna sista tanke drog ett brett löje för första gången sedan åtta
dagar över hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.

Det var Angelika, ganska visst, som satt fången ute i tornet och tände
nödeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom på härnadståg
för att befria henne, och i bröstfickan hade han lejdbrevet, som innehöll
benådningsdomen, eller påvens dispensbrev, som tillät medregenter att
gifta sig med fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst tillkänna och
visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjöng han som
han hört Günther så många gånger, men med ackompanjemang på öskaret: »Du
bör ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!»

Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu icke sångerskan, vilken dock
straxt svarade, när förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och
som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga tärna, hon gick en kväll
så varm.»

Herr Alrik åhörde den stående och med mössan i handen såsom när man hör
folksången, och under det han hörde, började det att leka för honom; den
vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev
sjöjungfrun med eldögat; havets unga tärna, som sjöng honom till sig,
blev långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det
fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket
vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan
att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under
sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma
omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla
vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst
sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade
tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de
famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från
himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par
rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna,
målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur
sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan
sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på
betten. Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och
så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade
fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne
överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han
överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men
tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med
sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel
vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa
vägen ut till det fria.




NIONDE KAPITLET.


Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens gåva, men nu leker han den
käraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny
sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig stå opp mer, sedan
han fick det lilla Blekansiktet i huset.

Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i
regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den
Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar
den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita
Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke är i fullmåne, då
Medicinmannen med porslinspipan under prästgårdslinden icke vill äta ur
samma fat; men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall
födas och bli en Stor Medicinman, som en gång skall sitta under
pastorslinden, när en annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och
då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora
vattnen, skall hänga sina nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta
pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, det var i alla fall
pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite
Krist.

Och när han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i
stället; och när han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hör att
det är falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart hon sjunger i,
och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna
mellan e och f och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av stammens
döttrar, utom att hon är den skönaste och godaste, ty hon har lärt honom
trolla igen, när han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst
vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till bordsmör; han kan ta
fikon på sina tistlar och druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt
vad han vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser som stora
kavalleristsablar, äta eld från själva helvetet, om det så skulle vara,
och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han väver rödlakan och
gyllenduk av. Den kan trolla!

Och nu har den gamle Bävern gått till sällare jaktmarker och tagit
hemligheten med sig djupt ner under den röda pipleran, som ligger öster
om solen och väster om månen.

                  *       *       *       *       *

Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på
Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans
avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut
abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög
vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och
fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig. Grannarne
påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska akademien, aldrig känt far
och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det
var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de var dorska och egna
därute i havsbandet; där såg de stora sjöormen och trodde på råt, kom
sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och
kunde otyg. Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö.




Min sommarpräst.


När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla
badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro
halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig
snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och
finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner
jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina
tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.

Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student.
Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,
ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.

När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om
han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna
egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då
pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den
tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han
en människa i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrån
världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare,
den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi
övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till
bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan
halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en
bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars
och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av
enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna,
övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.

Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag
menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar
på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar
upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla
goda gången.

Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv
överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper
honom, och han går på de högsta frågorna.

Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare;
han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,
så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.

Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i
frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.

Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, jag som psykolog och han
som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog
av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir
vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en
lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan
och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.

Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar
mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester,
primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.

Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går
vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste
teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.

-- Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att
jag icke delar en enda av dessa dina meningar!

Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.

Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är
inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande
ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten
tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och
Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i
sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa
skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka
honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken
Strauss eller Renan, improviserar en världsåskådning i diktens lagom
dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet,
fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken;
jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade
mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina
rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina
åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag
visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i
hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att
torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga,
en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen.
Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är
slut. Nu ler han och säger:

-- Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare
till alla dina meningar.

Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang,
ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal
omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat
oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi
ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi
äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma
tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de
sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som
ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och
reser ut i skären.

När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i
hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d'hoten omgiven av
stadsherrar och damer.

Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta
kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen
glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om
han undertryckte ett beständigt leende.

När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig,
hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som
kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle
studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i
skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet
brännvin på hotellet.

Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar
vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid
mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han
strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma
sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han
myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn,
underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar,
oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.

När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär
ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen
från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; hans själ har
gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan,
avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv
nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta
till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det
vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också
ingen förstår honom så väl som den otrogne.

När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på
mig.

-- Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om
vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det
gott, du!

En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma
gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av
sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på
landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några
mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj,
vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en
käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.

Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är
nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en
annan människa och rocken gör väl litet till munken.

I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada,
simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås;
rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra upp i holkar
och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som
hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar
fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår,
och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg,
brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar
blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här
lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:

-- Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett
förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.

Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande
eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger
bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag
vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han
säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran,
som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det
veta vi båda.

Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna
sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget
att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade
hans liv i min hand.

Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata
om jakt och fiske, segla och ro.

Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas
stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd;
gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej
för supen, men tar den.

Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty
han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.

Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar
skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och
springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd
att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en
hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt
vacker lyra.

Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.

Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet,
högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.

När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru,
vilket ger honom anledning att avsides säga:

-- Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.

Varpå jag:

-- Äro icke alla mänskor lika?

-- Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det
borde _du_ veta!

Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare
behandling av ämnet.

Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.

Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle
sitta.

-- Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.

Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet
såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.




Pastorns älg.


Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels därför att hans hjord var
fattig, dels därför att upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och
vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med brödkyrkan.

Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så
mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja
själv, fiska själv och fara med sumpen själv.

I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt
hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska
trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats
för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av
nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en
liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det
aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev
det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och
räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst
och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets
köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i
sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man
i prästgården såg den elfte augusti nalkas.

Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den
första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn
saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav
han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog,
och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och
blåbärspojkar.

Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft
älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna
kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård
eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den
stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in
högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans
goda pris på kobbarna.

Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade
varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med
gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den
gamles jägarhjärta:

-- Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som
tyckte det var synd om gudslånet.

Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att
ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.

Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man
till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid
stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och
när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!

Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på
storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini
björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så
att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just
till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han
hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och
ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han
tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han
smög in i småskogen.

Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte
sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade
åt sig de darrande löven.

-- Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det
skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett,
och så var det förbi.

Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men
när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan
annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar
med blyet i kroppen.

Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och
att skottet icke erbjöd några ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg
rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt
var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar
genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av,
tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper
om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så
måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret,
för att se att inte blodet levrat sig.

Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:

-- Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.

-- Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!

-- Och såg du på de andra då?

Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till
sjöss, så nu är all avund försvunnen.

Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som
skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen
på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en
mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och
lungor, som varar i åtta dagar.

Det var sista året det gick så.

Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin
bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.

Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra
kommer uppmarscherande och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet
till tre stövare i den andra.

-- God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.

-- Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan
få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett
sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och
väntar på jakten, som de bjudit honom på.

Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:

-- Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du
säger ja med detsamma.

-- Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken
avgjord i huvudpunkten.

-- Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess
bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin
köttgryta.

-- Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till
det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp
skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom
drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.

-- Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne,
när det ska stå i bladet sen!

-- Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av,
sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller
för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten
gratifikation törhända.

-- Tyst du! avböjde pastorn.

-- Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något
för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att
ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med
pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!

Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter
skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på
väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i
köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa
och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp
i rymderna, där det hängde guld och ära.

Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan
förvandlats till ett regalt pastorat.

-- Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor
Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som
var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor
beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!

-- Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna
sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne,
som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...

-- Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som
tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!

Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av
alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga
ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit
paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men
kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som
hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som
därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens
allra bästa.

Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och
strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den
svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant
i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att
deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle
öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som
trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,
liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till
tystnad och skrek med full hals:

-- Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet
befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig
höghet har kommit hit för att jaga.

Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde
varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad
över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström,
vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt
möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att
de hade stöd uppifrån.

De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess
passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på
stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma
sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord
och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.

-- Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till
kyrkvärdens Anna.

-- Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för
att ge sig illusion av att äta något gott.

Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn
förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där
prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med
högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till.

Och när de nu sågo bösspipor blänka i solskenet, hörde jaktkoppel rassla,
och båtarne sattes i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.
Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra
sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på
bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre
välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen.

Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.

Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde,
signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och
allt var förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om
vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur
med lövruskor i hornen!

Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på
sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda
än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo
punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de
ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll
hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de
otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex
kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften
som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och
fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta
sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till
skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter
några raketers uppsättande försvann i skymningen.

Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt
orolig och väntade inne i kammaren.

-- Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin
nyfikenhet.

-- Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla
bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...

-- Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit
hemma...

-- Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte
jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?

-- Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!

-- Ja, det _är_ naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd
inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi
se på vad jag har i fickan här för något!

Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset närmare
för att skåda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn
lade upp på bordet med en liten smäll, som om han slagit på trumf.

På violett sammet låg infälld en snusdosa, som sken lik kalken mot
påskadagens mässhake.

-- Guld?

-- Tror du?

Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp locket och läste på
kontrollen under sina uppskjutna glasögon:

-- Silver!

-- Man ska visserligen inte se given häst i mun, men det här är strängt
taget ingen gåva...

-- Och ingen häst heller, men silver är det, sa gumman och gick efter
besmanet.

Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade ner klenoden, häktade
alltsammans på kroken och läste av:

-- Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte.
Det var en vacker affär; vet du vad du får för den?

-- Nej! svarade pastorn något nedslagen.

-- Du får tolv kronor; arbete och förgyllning räknas inte, när man
säljer, bara när man köper!

Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv kronor för älgen; och inte
nöjet att få gå orolig, inte behaget att få slakta, och framför allt
intet kött, ingen korv, ingen palt.

-- Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade gumman, som ville åtminstone
hindra smältningen av den fina middan hon inte varit med på. Men, si så
är det att leka med storfolk! Sitt och ät salt strömming nu hela vintern,
och tänk på njurkalvsteken tills det vattnas i mun. -- Och pastoratet
sen? Va?

-- Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.

Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé och grovsikt åt pastorn, som
därmed fyllde sin dosa, för att åtminstone ha den behållningen att kunna
få visa sin klenod. Och han snusade med länsman och kyrkvärdarne, han
snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med själva
skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte snusade.

Och han snusade ända till jul och fick bannor av gumman för han tygade
till näsdukarne, och när man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin
dosa.

Tretton kronor och femtio fick han för henne på Västerlånggatan; -- en
och femtio i _ren_ förtjänst! sa han till sig själv när han åt en
frukostbit på Stjärnan.

Men sen fick han också äta strömming till påsken! För så kan det vara att
leka med storfolk.




En brottsling.


Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i
naturen, något opp- och nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt
nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den
nyfrusna viken.

Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget
skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål
som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till
sällsyntheterna.

Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden
på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när
fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige, hördes
sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera
dovt från manfolket.

Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den
förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga
vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och
mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att
statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya
frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen.
Men han hade även aning om nya tillvägagåenden i rättegångssättet, såsom
det utvecklat sig i de stora kulturländerna, och som detta var hans
första mord, ville han försöka nya, oprövade medel att framkalla
fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut bindande.

Till den ändan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes
kläder, hennes fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad på
skolgården, och kättingen, med vilken bröstkorgen blivit krossad -- det
var dödssättet -- låg framme på dombordet. Vidare hade han vid
förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle
avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur
kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om
brottslingen, hans förfäder och närmaste släktingar, och ur tullverket
uppgifter av förmän, underordnade och kamrater; allt var så väl
tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en
samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till
verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående
förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera ett exempel,
alltså med den förutfattade meningen, att inga förmildrande
omständigheter funnos eller borde få finnas.

                  *       *       *       *       *

Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman
släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord
nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv
nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.

Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå,
och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.

Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram
bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt
växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som
en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och
passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut. Munnen,
näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,
såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni mellan sinnesorganen ej
hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras
bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen
upphört verka utåt och vänt sig inåt för att slippa se, och över
ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja
sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att
förstå ett främmande språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var
normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och
intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.

Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en
punkt på rummets murar, där han kunde fästa sitt öga; och sedan han
undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd plansch, som
föreställde mänskoraserna.

När det blivit tyst, började domaren med att uppläsa länsmans första
rapport av ungefär detta innehåll:

»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, anlände till
länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från
Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig
ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på
eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek
knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, hade han med kättingen
slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han,
enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller
släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han
efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när
detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt
för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.

Vid undersökning, företagen på stället, hade länsmannen kunnat granska
anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter
förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de båda makarne vid
fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens
godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan
mordets begående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in,
utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för
andras angivelse drivit honom att för utverkande av förmildrat straff
sig själv ange, så mycket mindre som ännu inga vittnen till mordet kunnat
påträffas.»

Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och
frågade såsom för formens skull:

-- Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?

Vartill mördaren svarade kort och bestämt:

-- Ja.

-- I alla punkter? återtog domaren.

-- I alla! svarade Ek.

-- Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, det vill säga bekänd, sak
är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej
vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint,
skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör
den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad,
eller på grund av organiska fel lättare hemfallen åt handlingar som för
brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:

»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år gammal, hemma från
Brandskär, har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle
kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp, som
kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori
höra, då

  icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans
  sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade
  av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke
  heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt och
  smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits normala,
  tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, föranlett hans
  brottsliga handling, varför han är åtalad.

                                               År och dag etc. etc.»

-- Vi måste således anse att Ek begått mordet med fullt uppsåt, och
alldenstund brottet förövats på maka, som anses såsom försvårande
omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen i ovan
anförda paragraf, ej bör någon i brott som på liv gå, fällas på egen
bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu
frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren sin gärning angivit,
att han brottet vidgår, att kronolänsmannen vid syn befunnit liket så
misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omständigheter anses
styrka bekännelsen?

Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen
annan än han och nämnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och
han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig
uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen,
som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.

Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med
oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den
uppmärksamme nämndemannen.

Då reser pastorn sig och går upp till sidan av domaren, för att viska
honom något i örat, vilket domaren emot bruk höll till godo, och efter
att ha farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:

-- Anförda omständigheter synas visserligen vittna för bekännelsens
riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den
brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett...

Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, såsom om det tog emot i hans
hjärna, och domaren, som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...

-- har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full
överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket
naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde
reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och
samvete, ed behövs inte: ångrar han denna sin missgärning?

Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från det etnografiska
färgtrycket, och alldeles bestämt:

-- Nej!

Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och
andedräktens svaga ljud än av artikulerade, halvkvävda ord.

-- Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?

Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:

-- Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte töva, förrän jag gjorde
det!

-- Ek är således vad vi kalla en förhärdad brottsling, invände domaren,
icke utan en viss otålighet, men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om
också åsynen av det mördade offret icke kan väcka de slumrande känslor av
rätt och orätt, som finnas i varje människas bröst, om hon icke
nersjunkit till djurens låga ståndpunkt.

Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som gick ut åtföljd av sex
karlar.

Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vände sig till
pastorn och viskade.

Strax därpå öppnades dörren igen, och länsmannen inträdde, röjande väg i
folkhopen för de sex karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken den
mördade låg, och som sattes ned framför katedern, där fången stod,
bevakad av gevaldigern.

Locket lyftades av, och liket blottades, under det en förfärlig stank av
härsket matsmör och karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig
på tå och tycktes jämföra originalet med den fotografi han höll i handen.
Pastorn rättade på sina kragar och steg upp för att tala, under det
mördaren envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, och den
uppmärksamme nämndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en
blyertspenna på en bit papper.

-- Andreas Ek, började prästen; du står här vid en likbår, som du
själv... kommit till stånd. Du ser här de jordiska lämningarna av den
maka du en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har du hållit din
ed? Hur har du uppfyllt dina löften? Betrakta denna stofthydda, som en
gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig,
blev ditt barns mor, och som nu, när ålderdomen nalkas, skulle blivit
dina sista dagars tröst. Har du tänkt på att det kommer en stund, då du
skall möta henne inför din Herre och Gud, och han skall fråga dig huru du
hållit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du
kanske skall möta din son redan nu, som är långt borta i främmande land,
och som med sorgen i sin röst skall fråga dig: vad har du gjort av min
moder, mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har du icke gjort, ty
om du gjort det, skulle ej din hand ha lyfts till den mordiska gärningen.
Se på henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna kristna
församling, att du ångrar din handling, säg det högt och med uppriktigt
hjärta, att ditt brott ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans
straffande händer. Se på henne!

Anklagade såg icke på henne, utan borrade ögonen in i väggen, under det
han knep ihop ögonlocken.

-- Se på henne, befallde domaren, och vid en rörelse av gevaldigern, som
kom kedjorna att rassla, vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd
blick i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort honom obehag
och spottade framför sig ofrivilligt, som det tycktes, eller av en vana
han ej kunde behärska.

Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, såsom om de alla känt sig i
den avlidnas ställe och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren
måste lyfta handen för att stilla stormen.

Därpå tog han ordet.

-- Andreas Ek, innan vi skrida till domens fällande, vars utgång icke lär
vara tvivelaktig, frågar jag dig för sista gången: Ångrar du din
gärning?

-- Nej! svarade mördaren lika bestämt som de förra gångerna.

-- Vet du att domen går på livet?

-- Ja!

-- Och du fruktar icke att möta den Högste domaren?

-- Nej! Jag hoppas få det!

Domaren röck av sig pincenez'en och betraktade mördaren med en närsynts
genomträngande blickar.

-- Har du ingenting att anföra till ditt försvar?

Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade han såsom med en
uppstötning, likgiltigt, som om det var just detsamma:

-- Nää!

Då vände sig domaren till nämnden för att få dess bekräftelse på, att
förhöret var avslutat och att domen kunde fällas, framställande den
frågan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.

-- Herr lagman! Jag begär överläggning, tog den uppmärksamme nämndemannen
ordet.

Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, då domaren tog ordet.

-- Tillåter nämnden att, med fästat avseende på det viktiga fallet, herr
pastorn och provinsialläkaren må anses såsom adjungerade ledamöter och
sålunda få stanna?

Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen satte sig i rörelse för att
utrymma salen från obehöriga.

När detta var gjort och tystnad inträtt, vände sig häradshövdingen till
nämndeman Olsson:

-- Vad har nämndeman att andraga?

Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot
av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin
pincenez, det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han tog till
ordet:

-- Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla
punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av
mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men icke någon
sådan som denna. För det första vill jag dock säga på förhand, att mina
invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande
omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling
från döden till fängelset, då ju mördaren, efter allt vad som framkommit,
själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det
min avsikt att söka göra troligt, det mördaren icke begått mordet, vilket
dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit, att icke den mördade
ljutit döden i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under
synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års
straffarbete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,
trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast genom min
anhållan om överläggning få in i protokollet de sannolikheter, som kunna
freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, som
skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma
gång få uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,
som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i
proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja,
att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet ägt
rum, än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock
att bevekelsegrunden till våra handlingar må väga något, icke i lagens
vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara viktigt nog.

-- Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade
häradshövdingen. Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka
bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag
invändningen obefogad.

-- Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss, då jag
förbigick vissa svagheter i bevisföringen, man jag vill korteligen svara:
att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse,
men jag vill lämna även det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot
den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej får tala annat än gott
om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande
frågor framställas till mördaren -- jag kallar honom mördaren på hans
egen bekännelse, ehuru bevis saknas, att han endast är dråpare eller
misshandlare -- följande frågor:

  Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet mörda sin
  hustru?

  När började detta beslut fattas?

  På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började
  uppstå?

Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes,
vilka kunde jäva eller styrka anklagades utsago.

Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort något
sand eller smolk, som kommit in i tankemekanismen och hindrade gången.
Därpå svarade han:

-- Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på
den avlidna!

-- Så kom det kanske litet ljus över mördaren, som också skall dö, och om
vilken döde det ju vore väl att man kunde få lov att tala litet gott,
efter som det endast får talas gott om döde. Det är därför också jag bett
få dessa frågor framställda.

Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och hans stumma önskan
beviljades.

-- Det ligger i mänskliga naturen ett starkt begär att få skylla ifrån
sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt
skulle fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som icke kan
försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.

Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja
svara.

-- Änskönt jag biträder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka
nämndeman Olssons anhållan att få frågorna framställda, och för att få
ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista
handläggningen av målet.

Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes in, åtföljd av folkmassan.

Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de
stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i
halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut, och själva
den anklagade tycktes längta efter slutet, huru sorgligt det än kunde
bli.

-- Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din
hustru?

Ek tänkte länge; därpå svarade han:

-- Nej, det kan jag inte.

-- Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte
säga det?

-- Det är så långt sen dess.

-- Menar du, att det är så länge sedan du fattade beslutet?

-- Ja!

-- Hur länge var du gift?

-- Sjutton år!

-- När började ditt beslut att döda henne?

-- För sex år sen.

-- Hur började det?

-- Jag fick hat till henne.

-- Varför?

-- Det... kan jag inte tvingas säga.

-- Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina någon till bekännelse,
men om halv bevisning finnes, kan domaren »försöka med svårare
fängelse».

-- Det är tortyr det?

-- Du har endast att svara, icke fråga. Nu frågar jag: hur uppstod ditt
beslut?

-- Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig fram, för det kom så efter
hand. Men det minns jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan
tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket
hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan
hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag
sett henne komma fram på andra sidan som en sill. Men jag ville inte
göra't själv, längtade bara att få se det gjort. -- Så gick åren, och så
började jag längta att få göra det själv. Jag bad Gud bli befriad från
tankarne, men de blevo där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo
som en order från tjänsten. Det måste göras. Och så klarnade det, år
efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det, hade jag
försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig, att jag skall
slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen -- där ville jag ha
henne -- varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara
där! Och så gjorde jag det och fick frid!

-- Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt sin fråga, såsom om han
fruktade svaret; säg nu, vad hände för sex år sen efter som ditt beslut
började fattas just då?

Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:

-- Jag vet inte att det hände något särskilt det året.

Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att mördaren skulle begagna de
utlagda bryggorna att skylla ifrån sig, andades lättare, när
rannsakningen dog bort av brist på materiel till frågor, och domaren, som
funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när nämndemannens frågor blivit
framställda, tog tillfället i akt att förklara sessionen slutad, och att
domen skulle falla inom åtta dagar.

                  *       *       *       *       *

Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte
nämndeman Olsson i prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn
och nämndemannen hade satt sig avsides i en fönstersmyg och pratade med
låg röst, att icke de skulle höras av de andra.

-- Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula
fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser
denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade
brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på
symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände
mänskan i livet. Ja, Gud förlåte mig, nu rinner det opp för mig: hon
vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i
färgen.

-- Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt intresserad.

-- Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar,
som passade till frågan.

-- Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och
satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var
brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni
om saken?

-- Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det
är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går
aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju
sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man
inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort
det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som
man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var just vad
jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag
svära på!

-- Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara
mig det!

-- Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni
vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne,
när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.

-- Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer
för sin vidskepelse.

-- Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.

                  *       *       *       *       *

Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till
livstidsfängelse. Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade envist
söka ändring.

Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet och få vittnen hörda, men Ek
vägrade alldeles bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och
nosade i hans affärer.




Vidskepelse.


Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa tider, oaktat öbons
begivenhet på att vara partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri,
inga oäkta barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, avund och
andra små mänskliga svagheter, som icke kunde utebliva, avbröto blott
dygdernas enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i form av
en ung båtsman, och friden var slut. Det var en lång räkel, med ett
ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne,
som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. Det var också en
hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det
fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös.
Han hade en otäck vana att ta för sig, vad som honom lystade, utan att
fråga om lov, och sin vilja satte han till allenagällande lag vart han
kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de hade sett på orten. Han
gick in i stugan och slog sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond,
tog flickorna för pojkarna och drog sig inte för att ligga kvar, bara han
fann det bäddat och dukat.

Och eget var att se hur allt böjde sig för honom. Icke därför att han var
starkare än de andra tillsammans, för han var endast en pojke på
tjugotvå år, utan därför att han var så oförskämd.

Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och det stod nere i Carlssons
äng. En vildapel var det, som någon en gång roat sig med att ympa. I år
hade den emot sin vana satt en massa frukter, röda kantäpplen, som
Carlsson skulle gömma till jul och nyår och vilka utgjorde föremål för
öbornas beundran och stilla avund.

En söndagsmorgon i slutet av augusti fann Carlsson trädet berövat alla
sina äpplen; vartenda ett var weg och man såg kvistar och fruktsporrar
avbrutna och sållade på marken.

-- Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på
Kalles inrådan.

Vad kunde man göra åt den saken?

-- Ta och klå honom! rådde bond.

-- Klå? Nej fan!

Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck
ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han
slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att
kunna störa friden.

-- Varför klådde de honom inte? frågade en herre, som bodde på sommarnöje
och i vars öllår Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. Det
var därför att han var en kronans karl, och kronan var någonting
oförklarligt heligt. Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa,
symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i
mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda
andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades
in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli
en fördärvad människa, och kunglig majestät och kronan var en del av det
högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som ingen sett men alla
visste att de funnos.

Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän han stulit äpplena.

Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt
inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det
var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.

Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på
besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,
hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som
han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och
gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom i tjänsten
ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var,
farligt.

-- Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta.

-- Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan.

-- Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp
igen för det.

Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt.

Och så blev det dans på logen! Och så söps det, och så slogs det, så att
på morgonen låg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av
kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och med gått alldeles naken,
bokstavligen utan en tråd på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade
till egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den kullslagne och
övermannade. Efter kalabaliken hade en razzia ägt rum i alla gårdens
visthus, och slutligen hade banditen gått in i lagår'n och tagit äggen
från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och druckit ur äggen som
en korp, så att man såg skalen ligga i en hög på berghällen.

Men nu var det något särskilt med äggen; och att treva ägg från andras
höns ansågs som ett nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den
ägodelen låg oskyddad som åkern och överlämnades med förtroende åt
allmänna hederskänslan.

Därför och kanske även därför att hustrun räknade äggen som sitt förvärv
och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda
på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde ut karlarne för att
de voro så fega att låta sig hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne
sutto verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, fullkomligt rådlösa och
maktlösa, under den skur, som hällde över dem från kvinnans fräsande
läppar.

-- Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge honom, när han kommer.

Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och grön i ögonen.

-- Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade madamen sitt förhör och
ställde sig bredbent framför banditen.

-- Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen.

Och i det samma small en örfil, som när man slår en uppblåst kryddbopåse
mellan händerna, ett skott rent av, för den straffande handen hade fällt
sig in över örats kavitet, så att man ville vänta sig se hjärnkalotten
lyftas och ögonen krypa ut.

Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet
satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den
lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade
tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken
och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.

-- Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles vit, mera av fruktan än
fasa för ett helgerån.

-- Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! bröt madamen lös, troende
att hon varit den starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon
om den övermannade, medan karlarne höllo honom i svångremmen.

Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln opp, och efter ett sista
hagel av orrar om öronen och med en stövel i ändan kom han ut genom
dörren.

Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad från sin drake.

Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, som var honom
underlägsen, men han ville icke tillskriva henne annan överlägsenhet i
bataljen än den att han inte fick slå igen.

-- Annars skulle hon fått se på! menade han. Och varför han inte fick,
det visste inte fan!

Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara med ett öga, för de väntade
få se halmstacken brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården om
aftonen, när hon skulle treva ägg.




Höjer tar gården själv.


Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta och efter modrens död tog
vid gården. Han hade nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda
dagar, som han tyckte, men nu när han fått tömmarne och hade gubben på
ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.

Så började han vårarbetet och satte drängarne till sysslor, men själv
skulle han moja sig på ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på
väg norrut.

Och när han kom hem, så var det ingenting uträttat, jorden hade varit för
sur, oxarne för illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,
styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som han hade den
tillsammans med Höjer. Det var själva olyckan att de skulle ha något
tillsammans, och än värre, när de skulle göra något tillsammans, för då
blev det rakt ogjort.

Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde svara så behändigt på
allting, så det var inte värt att söka sticka dem.

-- Stanna hemma, du, så blir det något gjort, sa gubben. Själv är liksta
dräng.

Ja, men se det var just att slippa vara dräng som lockat Höjer mest, och
nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Tänka ut
för alla och ta i för alla. Och när styvfadren satte sig på tvärn, så
blev det rent illa. Skulle Höjer ha oxarne om dan, så skulle gubben också
ha dem, och som han var först oppe om morgnarne, så tog han kräken bara,
och då gick hela Höjers arbetsplan åt skogen. Och så gick gubben och
satte opp folket, och tubbade dem, så att Höjer inte hade några händer
med dem.

På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då
skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva
natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen
skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln,
så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.

Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem slinka med herrarna, utan de
skulle sova om nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt av
herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var
husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen
gått ner.

-- Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett villkor: att ni gör ert
arbete för mat och lön om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika
bra om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni inte gör rätt för
er, så må ni gå er väg!

Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo de sig ha rätt att svira om
nätterna, helst det var ytterst svårt att kontrollera deras arbete om
dagen.

Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga ordalag de lärda herrarne
det orätta i att förstöra folkets arbetskraft.

-- Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte herrarne.

-- Men de ta den kraft jag äger fordra, efter som jag föder dem, svarte
Höjer; och jag är inte betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;
och det var inte lönt för mig att komma sta och ge dem sämre kost för
sämre arbete, för då klaga de, och ge mig dåligt rykte.

Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle vara »människa» mot sina
tjänare också!

Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna
till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen
utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde
och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen.
Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne
alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån
arbeta!

En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog
att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit
och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de
om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var
inte gott att komma på dem, heller.

Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet,
annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte
fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem,
så kom det alltid någon fisk.

Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en
fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg
gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.

-- Jojo, känn på du, sa styvfadren.

-- Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar!
mente Höjer.

-- Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!

Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en
ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i
luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån
saken med vinning.

Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa
ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.

Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av
Höjer att se på sådant.

Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde
skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.

Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver,
förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av
allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var
att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.

Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det
sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet
tagit sig en arrendator.

Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som
gick utanpå styvfadren flera gånger om.

Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så
att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra
dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde
bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra
kivas. Och det kunde de!

Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i
fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så
befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne,
vart som helst.

Och se det halp!

Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i
oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag!
Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som
hängde på gisten.

Och så blev det stängt!

Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara
var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog
bort, när han begagnat den.

Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk
att tvätta!

Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i
ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka,
som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken
till ända.

Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så
hon sinade.

Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex
stycken på en natt.

Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra
rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn,
gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl
anfall som försvar mot den gemensamma fienden.

Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge
styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste
alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina
två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i
arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han
ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på
en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer
sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en
auktion.

-- Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer
arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så
tar han först!

Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte
arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt
kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att
den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå
bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.

När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev
han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade
han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé,
att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev
nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet
gemensamt mot Höjer.

Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer
hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle
nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut
tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha
haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan
ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på
arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast
begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore
gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn
och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all
sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro
begränsade.

Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.

-- Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.

-- Nå, det får jag väl, svarte Höjer.

-- Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!

-- Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät
det skall vara.

-- Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på
skogen, när du bara har lov till att släppa en.

-- Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.

-- Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!

Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och
med en till utseendet oskyldig min frågade:

-- Hör du, Höjer, du!

-- Jo! Här är jag!

-- Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?

-- Jo, det går an, bara en tar vackert, så!

Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla
aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde
nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå
och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket
kom hem med lass efter lass med aspstockar.

-- Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som
jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många
spadskaft ska det bli av det där, måtro?

-- Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.

-- Ja, men jag bad dig hugga vackert!

-- Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det
skulle vara.

Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu
djävulens roll, som gick och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer
och båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, lärde honom att
pressa musten ur sina kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så
att Höjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.

Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på
en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg
och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet,
att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en
dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.

-- Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.

Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han
haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till
alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en
igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han
kunde.

Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att
vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång
han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.

Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade
kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd,
hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som
han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för
det var bara ting två gånger om året, och om man också vann, så fick man
ingenting, där ingenting var att ta. Och mäta ut var inte heller lönt,
där intet var att mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier
och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet var icke så stiliserat,
och under alla förhållanden var det lugnare att ha gäldenären under sina
ögon än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se honom mer.

Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på
Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom,
och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.

-- Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom
att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan
jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag
fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt
bröd opp.

-- Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den
gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt
dig sen!

Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som
först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han
de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de
inte.

Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin
arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte
man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som
höggs vid röjningen, och vad värre var, sög den nya jorden läns, då han
inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste,
att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som
fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara
bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne,
som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i
sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. Allt detta måste Höjer
åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl,
svarade alltid arrendatorn:

-- Det står så i kontraktet.

-- Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.

-- Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta
trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig
själv.

Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta
bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i
grannskapet på besparingarne.

Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket,
som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,
men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med
inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen
aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas
levande av tjänstefolket.

-- Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge
utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.

-- Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?

-- Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!

Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig
dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för
sina ögon, utan att kunna hindra den!




Sjönödslöftet.


Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända
upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och
annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun. När han så kom hem
till sin ö, rann den tanken på honom, att han skulle tillämpa de
inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken befann sig i stadigt
avtagande på grund av bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda
djuren.

Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med
en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket
gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården.

En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med
sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig.
Till den märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört en uttergadd,
vilken eljes hade till ändamål att tjäna vid uttagning av uttrar ur
bergsskrevor, och nämnde tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i
fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren
för att få håll på dem med den tillfälliga harpunen, det visste varken
han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan
man sätta nät i vattentunnan. Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så,
att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med
ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde
göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid
stranden.

Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han
till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte
bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i
skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där
en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig
ut, då ingen vak fanns.

Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge
att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla
sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal
om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den
här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.

Knall! hördes det i land bakom tallarna, och så pep det i luften och sa
skvatt ut i sjön, och därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett
traskande på isen, som när nakna mänskor springa på ett kammargolv.

Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum hela tillställningen i
själva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig
och störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i det tjocka. Och
i ett huj löpte linan ut; båten fick en knyck så att jägarn ramlade ner
på akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.

Det blev åka av!

Vestman tyckte först det var nytt och roligt och tänkte på vilken
förträfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansåg han sig ha i
handen. Men så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin egen stuga
försvinna.

-- Farväl, så länge, nickade han åt stranden, kommer strax tillbaka!

Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen
ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där
gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en
svart rund skiva därute.

-- Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman.

Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra. Sjöarna lågo
mot och båten doppade redan nosen.

-- Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och
få ett snöpligt slut på en så vacker början.

Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg
framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.

-- Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, om jag känner dig rätt!
muttrade den utfrusna jägarn, som längtade komma till årorna för att bli
varm i kroppen.

I detsamma kände han vått om fötterna och hörde båten skrapa i botten.

-- Lägg av då, kommenderade han sig själv, reste sig för att ta yxan och
kapa men satte sig ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han
lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.

Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i fören, insåg han det
nödvändiga i att bli sittande och att han var lämnad i djurets våld,
beroende av detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller komma
hem.

Nu hade det upphört att vara roligt, och ett stilla allvar sänkte sig
över den modstulne jägarens sinne. Men för att ge sig mera mod än han
ägde tog han till sig en åra och stack ut akter över, inbillande sig att
han styrde. Men det gjorde han inte, för det gjorde djuret, och det
styrde alltjämt rakt ut till sjös.

-- Kommer jag ifrån det här, så djäveln anamma...

Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen avbröts, ty åran måste
tas in och öskaret fram, att få vattnet ur båten.

När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast
lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt.

Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö,
så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett
grått töcken på alla håll. Och framåt gick det, framåt, men vinden
tycktes kantra om, ty nu lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade
undan för undan.

Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick igen, tänkte han på hustru och
barn, på gård och grund och redskap, och så på evigheten, som stundade
med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit i kyrkan på -- ja hur
många år, det mindes han inte, men det var inte sedan året då koleran
gick -- och att han inte varit till skrift -- nu skrapade läsud mot
drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig människa! -- Det var bortglömt
alltihop... Fader vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i
himmelen... inte den heller! -- -- --

Vilka långa timmar, och så många sen; flera behövdes inte för att komma
över till Åland, med den här vinden; men kom drivisen, då måste han följa
ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle
han vara ihjälfrusen.

Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten,
och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han
väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med
fickkniven en skåra i suden. Och när han hörde sin röst, blev han
lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till
honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och
vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg han
Gelingarne, som han varit ute med förliden och tagit upp smideskol med
efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde
försvaras; där såg han -- nu röck det i linan föröver. Herre Jesus, Guds
son, kommer jag ur detta med livet, så lovar jag, så sant Gud lever, en
ny krona med sju pipor av rena silvret -- det är hela barnaarvet -- till
kyrkan -- rena silvret -- Herren välsigne oss och bevare oss, Herren
upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådig...

Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, men suddigt som en
hornlyktas!

-- Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro
att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka!

Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman
flög framlänges över betten, och så blev det still.

Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu
förmådde han varken komma fram eller tillbaks! Det var värre än någonsin,
ty bara han rörde sig i båten så vickade den.

Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern
skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor
alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler
och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på
handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när
folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i
Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno
attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så huldrikt och nådeligen,
upprepade han gång på gång, så att han till sist trodde på det, och i
översvallande tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första orden
ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» Gud hade hulpit honom, det
var alldeles säkert, efter som kronan hängde där och folket sa, skulle
säga, de hade inte sagt än -- nu slockna fyren... Herre Jesus! som gick
på vattnet och bjöd böljorna lägga sig! -- Nu lade de sig, de hade redan
lagt sig för en lång stund sen, för det var kav lugnt, och underligt var
det, ty här låg hela sjön på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i
går afse, efter som det var morgon nu snart, det måste vara morgon nu
snart, när han kunde frysa så elemenskat om fötterna, och var hungrig och
skulle få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, som den måste
göra efter som det skulle komma fartyg i solgången, som legat och kryssat
ute på flacket; men varför, för f... för allt i världen hade de släckt
fyrn just nu, kanske det var dager, fastän det inte syntes för dimman,
mycket säkert, såvida inte ryska regeringen hade något annat reglemente
för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det som en dröm,
alldeles som att rysken hade annan almanacka med gamla stilen, se där ha
vi ägget, gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det kan nu
just vara detsamma, för tidskillnad måste det vara, och det var det ju
också, efter finska båtarna alltid kom en timme senare än det var
telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en timme före
soluppgången, som alltså skulle ske om en timme. Och då förstod han,
varför han frös så vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när
solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla och det röck inte i
vindan mer, kanske den slitit sig och gått! måste se efter i alla fall,
för att sitta här i onödan, det hörde f...

Vestman stirrade förut och såg något mörkt, taggigt, som en hel hop
riggar stiga ur töcknet.

-- Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, då skjuter de mig som
smugglare eller skickar mig till Siverien. Och så många sen! Gud Fader,
det är en hel skog.

Han reste sig och rätade ut knäna! Båten vickade bara åt sidorna, men
doppade inte mer med nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;
såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur båten; såg fotspår, slog
klacken mot en sten... han var på land! Och där stod granskog!

-- Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en enbuske.

-- Ludde! Vad fan är du här!

-- Jag unnra vad de blitt av dig, far!

Vestman gnuggade sig i ögonen:

-- Hörru, vet du vad klockan är på dan?

-- Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta mest en hel timme! Men
så har du kräket med dig också!

På skälberget låg djuret med uttergadden i ryggen, dött, förblött, efter
att ha gjort en tripp till sjös och vänt för sjögångens skull.

Och än i dag berättas äventyret som det mest underbara i hela skärgården,
näst sagan om sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till
Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som hänger där under
orgelläktaren till evärderligt minne av förre kronolotsen Vestmans
huldrika hjälp ur en högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen
lovade Herren att till den kristelige församlingens hugnad och fromma
skänka denna tennkrona.




Skräddarns skulle ha dans.


När man en vacker sommardag kommer ut ifrån havsbandet och håller ner i
Byttafjärden, förbi Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för
babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis i lä. Den är icke
märkvärdigare än de andra öarne omkring, på annat sätt än att den är
högre och tyckes bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt itu. Tar
man i land på norra sidan, skall man snart komma in i en aldunge, och
fortsätter man in i rämnan har man snart under fötterna en snaggig
ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan de fuktiga
bergväggarne. Håller man sig på denna gröna matta, ser man den snart
sträcka sig framåt och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som
dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man stråten framåt i
sydlig riktning, går man snart i skuggan av tallar, som efterträdas av
björkar, rönnar, askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper till en
gångstig, som leder upp rätt i vädret, slingrande som en torntrappa. Går
man uppför en stund, måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna
benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin glänsande grönska och sina
lysande röda bär; och så bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man
står på den nakna klinten, där torkade gäddben röja närvaron av en
fiskgjuse, eller kringströdda andfjädrar och torkade skelett visa
platsen, där hökar, falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i
god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret, som nu sträcker sig
oändligt inåt inre skärgårdens blånande fjärdar, och utåt havsbandet till
fyrarne och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några steg framåt
klinten i sydlig riktning och tittar ner under fötterna, glömmer man
huvudskalleplatsen däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke
väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla kalla vindar ifrån
nordväst till sydost, ligger en gräsmatta så grön som nyuppkommen råg;
och därnere går en röd ko och betar under de vita björkarne. Gräsmattan
sträcker sig ner till en grå stuga, omgiven av en trädgårdstäppa, och
ända ner till sjön, där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista
och nät.

Detta är skräddarns!

Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar klinten, där det blåste
kallt, skall man snart känna solen steka den orörliga luften, och på fem
minuters nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med detsamma
vegetationen. Men man vill nästan tro på underverk, då man ser rönnen
bära astrakaner på en gren och gråpäron på en annan; och då man ser
duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha kommit till en förtrollad
ö, där man i nästa ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på
spåmanstisteln. Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan, får man,
om lyckan är god, se trollkarlen själv genom det öppna fönstret, där en
hämpling visar sitt blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan
sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han nämligen med
benen i kors och drar långa styng på ett rutigt bomullstyg, som döljer
hela hans nedra kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig, fast
den icke är mycket att se på; ty magen fattas och den lille mannen tyckes
ha lyftat av sig bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på
bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är skräddarn själv, som en
hårdhänt natur kramat ihop till en puckel, och åt vilken föräldrarne på
den grunden valt det stillasittande yrket.

För att rätta naturen, som givit honom anledning till missnöje, har
skräddarn anlagt ett gott lynne och utvecklat sig till en muntergök, som
alltid är full med historier och visor. Och liksom för att visa naturen
hur den skulle ha burit sig åt, har han kastat sig med kärlek åt
naturförsköning. Det är han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med
att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i trädgården, har han
gått och ympat ädelfrukt i vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär
vita astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla duväpplets röd-
och vitkindade barnansikten. Och liksom om han kände, att hans dåliga art
icke skulle längre ner i världen, planterar han träd på marken, och när
han kommer till en bondgård för att sy, medför han i västfickan några
frön, som han i smyg stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några
ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd. Och hans frön gro, och
hans ögon växa ut, och när ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i
långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under farfars äppelträd
och höra historien om hur det granna och goda undret kom dit på den nakna
hällen, och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit trasmattor
eller filtskor.

Nu, i mars månad, hade han sytt hos trädgårdsmästarn på Sandemar, och han
hade sett underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda gula
gurkor, som man fick en krona för på Dalarö Societet. Och så hade han
fått hem kärnor, lagt dem i en långrevslåda med jord och ställt i
fönstret. Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge peka opp ur
mullen och strax efter breda ut sig och lägga som två vingar tätt utåt
jorden som en trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,
pinade fram en grön karda, rullade ut sig och började krypa. Då nöp han
över tredje bladet som trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de
sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när maj gick ut, var
det i sista laget att sätta dem i bänk. Men det var inte det lättaste att
få varmt under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö efter en
låda stallströ. Så bäddade han utmed bergväggen, där solen brassade på;
ramade in bädden med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn bänk
och han fick söka råd för att öka den. Höboss, sopor, halm måste han ta
till, och på sistone vart det en bänk sådan han var. Och i den satte han
plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna på, och det blev växa av.
Men järnnätterna kommo, och han måste täcka; täckte med mattstumpar och
granns. I fjorton dagar knallade det och växte i bänken, men vid
midsommar tog det av och stannade. Stallströt var utbrunnet, och han
fick inte tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och nu sköt det
på igen och blev blom. Först tunna hanblommor och så knubbiga honblommor
med en liten grön ärta i botten. Han luftade och han spritade, skuggade
när solen brände och stängde när det mulnade. Blev det så fjorton
regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade
han med varmt vatten och bäddade runt med halm och lagårdsströ, och när
augusti bröt in med rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn, då
knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg och fick räfflor med
ludet emellan. Åtta stycken hade han nu så stora som nävar, och de
började redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under dem. Det var
en hel historia med de melonerna, och bara solen höll sig framme, så
skulle han ha dem i hand om en vecka.

Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik på drivbänken, som om han
bevakade solstrålarne därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt
glad i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade inte regnat på
sjusovaredagen.

-- Hör du, Anna, du, ropade han med sin kikhoströst till systern, som
stod i köket och rensade flundror.

-- Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna sitt arbete.

-- Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi skulle ha dansen som om
lördag, innan folket ger sig ut på strömmingen; vad säger du om det?

Det blev litet tyst först, så att man hörde flugornas dans kring
lövruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.

-- Har du råd med det, du? kom Annas svar i frågform.

-- Ja, visst har jag det, och för resten ska jag säga dig, att när man
har har en affär som jag, måste man se sina kunder någon gång, och vad
råd beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett par tunnor äpplen
kan jag räkna på...

-- De ska ju vara till att köpa vinterfoder...

-- Nå, så har jag, här slog det kluck för skräddarn, som om det fastnat i
halsen, så har jag mina meloner.

-- Asch; låt oss se dina meloner först!

-- Se! Kan du inte se dem därute! Om tre dar ä de färdiga, och då har jag
mina åtta kronor; det är brännvinet!

-- Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.

-- Ja, si det kan jag inte, för då är det för sent för strömmingen, vet
ja!

Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara med om alltsammans, både
därför att hon tyckte det var bråkigt att riva opp stugan, och för att
hon visste Gustav skulle supa sig full.

Men nu var det skräddarns svaghet att en gång om året se folk hos sig,
och flickor i synnerhet. Fastän han inte kunde dansa, då han till på
köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig
förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser,
där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa
magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå
år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på. När han
nu kastade fram sitt förslag för systern, som satt härute och hushållade
för honom, var det inte något påhitt i hast, utan en länge ruvad idé, som
ätit sig fast i hans huvud och som skulle gå igenom.

Systern, som var fem år äldre, hade nog makten i huset, men när det
gällde på riktigt, så var skräddarn envis som synden; och om det också
skulle grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.

Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter han sig i båt följande
morgon och seglar omkring att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att
köpa brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men ändock innan
solnedgången, och krypande på marken lade han fönsterna på bänken utan
att slå sönder en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han på
mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, som skulle betala kalaset,
tog han täcket ur sängen och lade ovanpå alltsammans.

Dagen därpå rustade Anna och Gustav till dansen. Först slogs slagbordet
igen och ställdes ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades och
lövades. Och när det led på eftermiddagen, gjorde syskonen toalett, varpå
flickorna på Mörtön anlände för att hjälpa med kaffekokningen.

Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. Båt efter båt lovade och
fällde segel i hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod
oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade en rolighet åt var en som
han hjälpte i land, klappade flickorna under hakan och fick dem att
rodna.

När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde värden sina gäster ut i
trädgården att skåda och beundra. Flickorna fingo ett äpple, som
skräddarn själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne stack han en
ympkvist eller ett fröhus, som de skulle ha hem. Och så skulle de
»stirra» på sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte i
stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna skulle naturligtvis nypa i
lavendeln och rosmarin, så det luktade gott om dem, och skräddarn måste
själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men pojkarne kunde inte hålla
fingerna i styr, utan ville snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann
förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre än de skulle
länsa hans unga träd, som buro första året. Och sist beskådades
underverket, melonbänken.

-- Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! skroderade skräddarn.
Lukta på dom, pojkar! Hä? Nu ta vi en sup på det!

Och så gick man in i stugan och började dansen med ett lag stora supar
vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta
mellan paren och bjuda till supning och dans. Än var han vid spisen och
motade opp några sittande par, än var han vid bordet och fick gubbarne
att supa.

-- Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och man vet inte vad som kan
hända! varnade de gamle.

Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var, så slog gårdagsruset
opp, käpparne började vingla och den lilla mannen såg vingskjuten ut.
Törnade mot dörrposter, knuffade de dansande och fick armbågar i bröstet.
Blev ledsen och satte sig i en vrå; rullade ögonen, som om han sett
jordklotet gå runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade framför
sig som en positivbock.

Solen lyste ännu på himlen när värden i en sista ingivelse äntrade
vindstrappan och kom opp på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens
gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så att han förlorade
medvetandet och drunknade i ett hav av vällukter från det torra
blomsterhöt, medan en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.

När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde hans öra som om han låg
inne i ett kvarnverk; stugan darrade och knakade och basarne i
dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men det var mörkt nu
och så upphörde örat att höra, ögonen släcktes och han trodde han
svimmade.

-- Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, på något rop efter
skräddarn, så högljutt att han vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde
varit ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och tyst igen.

Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt ont i huvet, och bakom en
bjälke viskade någon, som hade klackjärn på sig.

Därpå drömde han, att han var mjöl och siktades i en kvarn, där ett
kugghjul skakade sikten så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,
medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade det nedanför i
knutarne, och så rasslade det i träd och buskar, knäckte i ris och
bråten, smattrade på jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där
det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg,
någonting viktigt och angeläget, men som han inte kunde komma på. Så
slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen
och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.

Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och när han tittade opp i
taket, såg han ljusgrå snören med små stjärnor på, som gjorde ont att se
åt; tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften någonstans. Han
vaknade.

Det var morgon, han hade varit full, och -- han hade glömt att täcka
melonerna. Som en pil var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en
förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i trädgården; tog tre
alnars språng mellan käpparne; kände att det var bitande kallt, såg vitt
på marken, som frasade om fötterna, och så -- där lågo de, döda.
Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som klädeslappar, gråa, livlösa,
och fruktskaften sågo ut som om de varit brända. I ett enda smärtsamt
ögonblick rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: Dalarörodden på
tre mil efter stallströ, bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och
luftningen, täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp förlorat på en
frostnatt.

Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad
som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla
mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller
båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes:

-- Du har fått för dansa, du! sade hon.

-- Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig -- supa -- mer!

-- Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång.

Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att
rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden.

-- Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård!

Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över
ängslappen in i täppan.

-- Nå, Gud sig annåda!

Det var allt vad han fick fram, då han såg sin unga rosenhäger avplockad
och nästa års fruktsporrar avslagna.

-- Kåss -- i -- Jissi -- namn! Såna ena rackare! -- Och si på fan, här
har han kräkts i stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!

-- Kom in i köket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft
roligt för dina pengar!

Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, som om han sökt nyckeln
till en gåta, och ett leende rann upp, motsträvigt till börja med, men
snart klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen på knäet
utbristande i den tillfredsställda hämndens förnöjda skratt:

-- Tror nån människa de haft förstånd att skala gurkan.

Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla
slankiga figuren i skuttande rörelse åt sängarne på andra sidan gången.

-- Gud förlåte mina synder ha de inte varit och trampat i ärtsängen! Si
bara! -- Si bara! -- Ja, men det är vådligt!

Anna tog brodrens arm och ledde honom in i stugan. Där såg fasligt ut.
Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,
pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna stodo urdruckna
glas och i spisen lågo de två ankarena, som innehållit brännvinet och
svagdrickat.

Skräddarn kastade en blick på uselheten, skakade på huvet, och riste på
brännvinsankaren.

-- Inte en droppe kvar? Anna?

-- Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får du sitta vid och sy i åtta
dar, för att få in vad de andra supit opp i natt.

-- Så får jag väl det då! -- Men tror du, att de hade roligt i alla fall?
frågade skräddarn med ett sista hopp om att ha fått någon valuta för sina
pengar.

-- Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, som inte fick något med?

-- Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har gömt undan i skåpet, så talar
vi inte om den saken mer!

När skräddarn fått en redig, gick han ner till bryggan och tvätta sig.
Och en timme efter satt han på bordet och sydde, under det hämplingen
visslade för honom.

Och mitt under huvudvärken, när de onda tankarne kommo och gingo, måste
han avbryta sig själv och fråga Anna:

-- Tror du de hade roligt i alla fall?

Och när Anna svarat ja för tredje gången, avslutade skräddarn sina
tröstegrunder för sig själv:

-- Nå, så var det roligt i alla fall!




Uppsyningsman.


Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro;
han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och
så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla
i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far
hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar
framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms
skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt
sig en gård och satt sig i ro.

Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes
något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter,
följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte
blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak
samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö
tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.

Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro
fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se
uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal
näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den
ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade
aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och
sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en
bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en
morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur
kabysspipan, och då visste man att det vankades något. För i samma stund
sjöstövlarne hördes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens
utblåsta ansikte upp ur kajutan och efter några hälsningsord om väder-
och vindförhållanden, anmodades de tillstädeskommande gå ombord, och
snart sutto de på britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar
framför sig.

De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av
hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle
locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den
välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.

-- Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå
sina fiskare vid klaffen i kajutan.

-- Det lönar sig inte!

-- Lönar det inte?

Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste högt för andäktiga
åhörare. Men det var verkligen ingen lockande affär, ty den högsta satsen
var på vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln var
förbrukningen alldeles för liten.

Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det
då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han
då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han
kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur,
engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes
muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så
släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet,
och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark,
som kom med stenkol från England.

Värre var att drömmen om tiotusen kronor i en bergskreva småningom antog
fasta former av kontant tillgång, som skulle förr eller senare utfalla,
så säkert, att uppsyningsmannen började ta förskott på dem. Och som
opiiätaren måste han hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala
verkligheten slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld.
Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, och dessa måste jagas bort med
nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att icke
ge missmod, och så blev han supare.

Snart upphörde brännvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem
hoppet om de tiotusen kronorna.

Så gick han och gifte sig och fick barn. Då blev det att skaffa mat, och
nu kastade sig hans diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar
på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät här, knipa sig en fågel
där, det var nu hela hans livs mål, och distriktet blev förvandlat till
lika många jaktplatser och fiskställen, som det förut varit inbillade
gömställen för smugglare. Och varje utgård blev en station, där han tog
en sup och bjöd på en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när
det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste han långt förut. Och
välkommen var han alltid vart han kom; dels därför, att han hade blanka
knappar i rocken och rand på mössan, dels därför, att han hade nyheter,
uträttade små ärender, var så bra att skicka hälsningar och dylikt med.
Reda på sig hade han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,
när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle släckas; kunnig i
mångahanda, visste han hjälpa med affärer och kontrakt, kunde lägga sista
hand vid en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; och så kunde
han spela fiol också, så att han alltid var välkommen, där det var
ungdom, som ville dansa.

Hans liv artade sig därför till en lång festresa, och minst roligt hade
han de få stunder han skulle vara hemma. Där var bara gnatigt och
bråkigt, och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrån
sig mest hela sin lön på hundra kronor i månaden. Och söp han opp femton
kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig i stället
själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel.

Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev skral, när skulderna icke
betalades, och från köld var inte långt till ord. Och så blev där en
station mindre. Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga
avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid på att göra allianser med oväns
ovänner; men när dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla
fiendskapen på upphovsmannen.

Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land.
Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en
fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.

I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten
slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även
pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo de råa mot honom,
inkräktade på hans kommando och fingo honom slutligen under sig
fullständigt, så att de seglade sina ärenden vart de ville och
uppsyningsmannen följde med.

Ibland, när han låg för länge stilla, kom kontrollören och drev upp
honom.

-- Segla bara!

-- Vart?

-- Vart fan som helst, bara det blir seglat!

Så drevs han upp, måste hissa på och segla, utan mål, utan hopp att komma
i hamn.

En dag, tio år hade han då seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att
hans hustru låg dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot och
det var långt ner till Landsort, så att när han efter ett dygns kryssning
kom hem, var han änkling.

Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma
två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast
mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad
mat.

Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till
auktionen.

Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han
bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av
tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget
utseende.

Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken
smutsgul som sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en
gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka
hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och
skrovet var tungt, murket och seglade illa.

Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med
sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar
sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det
klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de
sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad
det där är för en likkista.

-- Det är »flygande holländarn»! svarar den unge grosshandlarn, som står
till rors i en blårandig engelsk sticktröja.

Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid förbi, en liten röd stuga
med vita fönsterfoder under några äppelträn på en bergknalle, och den
tyste rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som dansar, då låter
han hissa på topp och stormklyvare och lägger av ut till sjös, där han
endast ser luft och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, tar
han sin fiol och spelar för måsar och skälar, som lockade av de ovanliga
tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka
skeppet och dess dystra spelman.

Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och
marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han
sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut
själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att
stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och
alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!

När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en
murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade
iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på
salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är
överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de
kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av
snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av
storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin
skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten
ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande
styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten
genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under
sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret,
som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så
att isbarkar hagla på däck.

Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk
i en kamp -- för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och
mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det
roligt att det är överståndet:

-- Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har
upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar
slut, när han tar slut.

Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och
ser på luften:

-- Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.

Och så segla de igen!




Flickornas kärlek.


Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte så gott att hålla någon
reda på, just därför att det låg i alla parternas intresse att däri hölls
så litet reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, som bodde
hemma hos föräldrarne, bevakades tämligen, ty med deras livsfrukt hängde
arv och nerstamning av släkten samman, men med de andra, som icke ägde
namn eller jord, hölls det icke så noga. Gossar och flickor av den
tjänande klassen sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks
sängelag i så blygsam form som omständigheterna tilläto. Husbonden och
matmodren kände alltid förhållandet, men varken kunde eller ville hindra
det, och som det betraktades som ett slags förlovning, hölls det i en
viss helgd. Man såg det, men man talade icke om det. Gossen som ingått
förbindelsen hade även en känsla av ansvar och var beredd att i händelse
av följder, eller att det »blev på tok», som det kallades, ikläda sig
ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det
vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin flicka, att i
händelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna
fordran på trohet hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,
som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam hon, för hora, och
betraktades som en hynda, vilken förlorat instinkten för sin nerstamning.
De fria förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans äktenskap, ej
blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför allmän aktning.

Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller
lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för
händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll
utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få
till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget,
kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts
vara eviga hemligheter.

I regel kunde man dock se att klasskänslan satt djupast; och att det äkta
allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass.
Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, och inga utsikter
till gifte sålunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drängen,
vilken hon älskade, likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum
alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med kaptenen. Man skall
därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag
av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma
akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg
och ve. Tvärtom! Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under
kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek
slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades
då in de gifta folken -- då blev det historier, som stundom togo blodröd
färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd
handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i
avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en
opersonlig förföljelse.

                  *       *       *       *       *

Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara
hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader
mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre
klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra
pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och
fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och
sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt
av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på
avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne
och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja
var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den
rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju
hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.

Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde
väl vara svårt att avgöra, då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet
och då ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så lätt ändras.
Men Mari hade nog hört ett och annat halvkvädet ord i den riktningen, ty
hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även
deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade
något mellan sig.

Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att
hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo
nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i
världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha
någon, som redan var oppe.

När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje,
började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu
går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från
frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till
hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.

Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en
månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om
åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta
med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck
på honom. Dock behövde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi
skrapa ut de råa fläckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga.
Han dresserade sin syn att ej se hennes något grova händer, sitt öra att
ej förnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes röst, sitt
luktsinne att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när hon kom
från köket. Men det gick att förfalska omdömet under intressets eller
behovets tvingande tryck.

Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att
dansa, prata, skämta, och det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så
mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades
utvecklade känslor av obehag att skada andra, få andra att lida, och
kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga -- av flickornas fruktan för
förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den ärvda klasstron att de
högre bildade voro elakare och känslolösare, vilket enligt de sista
upptäckterna tör vara falskt. Populärt talat -- de voro rädda att få barn
och voro inga dygder, och denna hälsosamma fruktan underhölls vid högsta
temperatur av gårdens drängar och sonen i huset, som gärna spottade i
andras kål för att få behålla den. Möjligt är också, att bondpojkarne,
som saknade stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga
nöjen, voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst i den punkten.

Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var
sin flicka, på vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna
befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få titta
annat än genom springan på köksdörren.

Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen av henne. Han var en
hetblodig man med våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även
bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde icke locka honom,
förrän han ombildat hennes själ något litet. Det var således, vulgärt och
teologiskt talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och således
närmare sanningen var han en finare natur.

Hoppet om att kunna få upp denna själ ända till sin, det var han för klok
att hysa, och därför hade han heller icke några tankar på att binda henne
vid sig till livets slut, om han eljes hade några rediga tankar efter en
dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete.
Flickan var snäll, vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart
passade sitt uppförande efter vännens; hörde på honom, förstod kanske
icke så mycket, men lade bort fruktan för klassfienden.

Målaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar måla ut
stämningsfulla föremål belysta av en tänkande hjärnas fosforescerande
ljus, började också att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart
till en jämlike. De talade minst om själva huvudmotivet utan om allt
annat, dock icke giftermål.

En söndagskväll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i
skogen och höllo varann om livet. Han fick också kyssa henne, men hon var
icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt leende på honom, när han
lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga
mun mot hennes för att liva denna kyliga bild.

När de så vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en
enbuske. Han tog den upp, lade den på sin hand och sade:

-- Nu lyser jag för oss!

Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, utan bländade endast ögat
med sitt gröna sken, så att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar
omkring dem, men de kände stigen och kommo fram till strandklipporna.
Där var det ljusare och fjärden låg oändlig, stilla som en spegel och
skären hängde mellan himmel och jord, under och i en luft av violett med
en rosarand över sig.

De satte sig på strandklippan och sågo det svarta vattnet under sig
endast krusat av några lösgjorda tångbålar, som flutit upp.

Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda
pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo
ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt
emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord,
beundrade och bad.

-- Allt utom det sista!

-- Som du ger andra!

-- Vem har sagt det?

-- Det gör ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna!
Erkänner du icke mig vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt
sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig mest, mest av vänlighet,
mest av nöje, mest av deltagande.

Det förstod hon inte.

-- Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du älskar inte mig,
ty då skulle du ej låta mig lida så.

Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade,
och herr Axels kärlek var säkert av annan art än unge Albins.

-- Jo, jag håller mycket av honom, men han får inte göra mig något ont.

-- Men de andra!

-- Ä, de andra; vad är det för andra?

-- Albin?

-- Den!

Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud så att han
kände sig illa, elden brann, men flickan förblev kall.

-- Då kastar jag mig i sjön!

Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han sig i vattnet med
kläderna och simmar ut ett stycke. När han inte förnam något förtvivlans
skrik från land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.

Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog att herrarne kunde simma
som fiskar, och hon bara skrattar.

Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett bestämt behov att få
svalka sig och släcka den förtärande elden, men sedan också begäret att
genom en bravad sätta flickan i brand för den modigaste och mest
riskerande av tillbedjarne.

Men det låg inte för den kloka Mari, som bara förebrådde hjälten att han
vätt ner sig.

Något annat måste försökas, och han försökte, ledd på rätta stråten av en
gryende kunskap om att människohjärtat är ytterst olika hos olika
individer och klasser.

Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen
bestämd för att fly eller återkomma med andra syften. Saken var den att
Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt
sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största
faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs
numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med
Albin.

En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill
säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum
framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan
huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon
alltid tillbaka till henne.

-- En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, upprepade hon med en
sorg i rösten, som kom Axel att få en aning om den lägre klassens
natursmärta att ej vara den högre placerade.

-- Men inte så vacker som du, tröstade han; och sanningen var att
systerns skönhet endast existerade för pigans uppfattning av det sköna
hos en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret var väl kammat
och ansiktet uttryckte något av härska.

-- Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med full överbevisning om sin
underlägsenhet i den punkten.

-- Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta passion överdrev. Och
om jag finge måla dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen i
skaror att se dig.

-- Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.

-- Men avklädd, och det vill du inte!

-- Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.

Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp om blygsamhet i den meningen,
fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drängarne, men kyskheten
såsom omedveten omtanke om sin ättelägg, den hade hon i högre grad än
många som icke vilja visa foten.

En natt under séancen knackade det på rutan, som var dold av gardinen.

-- Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru med yrvaken röst. Att neka
var ej lönt och Axel svarade:

-- Ja hon är här!

-- Hon ska genast komma in och lägga sig.

Mari gick orolig för vad som skulle följa, och nästa afton talade hon om,
att frun varit ond för att hon varit uppe så länge.

-- Inte för annat?

-- Nej! Men hon började bli gnatig och svår.

-- Du ska flytta och ta plats i stan. Där har du dubbelt så stor lön och
kan komma i ett gott hus.

-- Inte kan jag få någon syssla i stan, som inte har några bekanta.

-- Det ska jag skaffa dig.

Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå
Emil, studenten, som var närvarande och som var en _ren_ yngling från ett
gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet. Och
på Axels uppmaning skrev han samma kväll till modren, och hon som alls
icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, då de ju ej funnos,
svarade att hon ville se flickan.

Mari reste således in och fick platsen.

Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar och utan krångel.

När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya tjänst, hade Axel glömt bort
att hon fanns, sedan han fått se andra flickor, som tilltalade hans
skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade hans tycke.
Porträttet, som var halvfärdigt, målade han över, då han tyckte det var
fult. Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, fick han
intet ärende i det hemmet förrän om julen, när Emil kom hem och blev
bjuden dit en afton.

De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på
honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari.

-- Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust
eller olust.

-- Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade frun i huset.

-- Jo, men jag hade glömt bort det.

När han gick om kvällen och Mari stängde porten, frågade han hur hon hade
det och om hon var nöjd; och så sa han godnatt.

Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett henne i den nya omgivningen
såg hon ut som pigorna gör mest, kanske mindre bra än flertalet.

Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han
for till skären igen.

En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal
om Mari.

-- Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?

-- Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl.

-- Och herrn bryr sig inte om henne längre, sen han förlorat henne.

-- Vad för slag?

-- Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka.

-- Spelade jag?

-- Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt'na hon skulle se
sig för.

-- Ja, men jag var inte henne när!

-- Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti
det!

-- Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.

-- Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på att herrn till och med
talt om lysning.

Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana!

-- Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller
spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon
spelte ju med era pojkar här.

-- Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn såg så allvarsam och
hederlig ut, så hon trodde det var rena allvare.

-- Alltså, tror moster, att om jag gått burdus på, skulle hon ha gett
efter? Tror moster det?

-- Asch, flickorna, vet en väl.

-- Och säg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne på gårn här!

-- Ja, si det kan en inte säga, sånt.

Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, och liksom efter en fara
han kommit undan drog han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt
lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om hon, som icke visade
något tecken till ömhet eller eld, hade bundit honom vid sitt kött, så
skulle han ha stannat, därför att han icke kunde annat och därför att
hans låga var besvarad. Men nu hade hon med köld mottagit hans manliga
hyllning, tagit hans artigheter, hans tjänster, och så weg med honom. Nå
det sista var det bästa, och nästa gång lovade han sig ta flickorna på
ett annat sätt.

I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel var med. Där voro bara fula
flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. När skymningen
fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid skenet av
lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering.

Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett fruntimmer syntes omgiven
av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände
kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.

Hon var klädd i hatt och kappa, och såg utspökad ut; hade fått sätt och
fasoner, och efter en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes
inbjudning för att taga målarens arm.

-- Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.

Och herr Axel dansade med henne, ställde henne vid spiseln och såg på
henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg,
hennes förr så vilda hår var slätkammat med pomada och hennes fasta barm
hade givit sig ner i korsetten.

Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svärmade som
flugor kring henne, medan herr Axel stod där oberörd väntande få bli
lös.

Och medan han väntade, tänkte han på hur vacker hon var den gången, när
hon gick barfota och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från brunnen --
som han alltid sprang ut och hjälpte henne med.

-- Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig med näsduken.

Axel gick med ut på verandan, men visste inte vad han skulle säga; oaktat
månen sken och det varit hett i stugan.

-- Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg på herr Axel.

-- Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra gången ville inte du! Så kan
det vara!

Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit
vatten eller rensat fisk.

Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann
ur historien.

Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden
Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift,
med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom
hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.

-- Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka
drivit upp gamla intryck.

-- Jo, det gör jag nog!

-- Det var en underlig flicka, inte sant?

Albin såg plötsligen lömsk ut.

-- Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon
varit min hustru nu!

-- Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?

-- Ja det tror jag vad jag vill!

-- Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det
inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.

Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:

-- Ja, men det var då besynnerligt!

-- Hur så? Var han där då?

-- Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!

-- Det förstår jag, men ville han gifta sig med henne efteråt?

-- Efteråt?

Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelägen få någon
förklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin
hjärna:

-- Hon var när honom, men inte mig!

Och när han funderat hit och dit över kvinnans gåtfulla natur, steg han
upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gåtfullt utan
bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna en handlings
följder men brist på förstånd att riktigt genomföra en plan, vilket ju
visade sig, då hon förlorade båda köttstyckena genom att släppa det ena
för tidigt. Hon var dum bara! Dum!

                  *       *       *       *       *




INNEHÅLL.


_Hemsöborna._

1. Carlsson går in i tjänsten ............... 7
2. Söndagsvila och söndagsvärv ............. 22
3. Drängen lägger trumf på bordet .......... 40
4. Det bullrar till bröllop ................ 72
5. Man slåss på tredje lysningsdagen ...... 100
6. Ändrade förhållanden ................... 138
7. Carlssons sanndrömmar .................. 159


_Skärkarlsliv._

Inledning ................................. 183
Den romantiske klockaren på Rånö .......... 193
Min sommarpräst ........................... 260
Pastorns älg .............................. 269
En brottsling ............................. 280
Vidskepelse ............................... 297
Höjer tar gården själv .................... 303
Sjönödslöftet ............................. 315
Skräddarns skulle ha dans ................. 323
Uppsyningsman ............................. 335
Flickornas kärlek ......................... 343








--- Provided by LoyalBooks.com ---